Klyvnadens tid

Den politiska eliten och mediernas behandling av Estoniakatastrofen  är 25  år av mörkläggning och omyndigförklaring av det svenska folket, det är en tragiskt lång historia av smärtsam förnedring av ett folk som finner sig i behandlingen, som ett maktlöst barn utan förmågan till ett självständigt tänkande, inte ett folk i sin egen rätt. Det är naturligtvis inte hela folket som har anledning att ta åt sig. De som har anledning att rannsaka sig är däremot den politiska eliten och de intellektuella som flockas i mediernas nyhetsflöden och berusande strålkastarljus. Vi har ingen August Strindberg, eller Vilhelm Moberg som orubbligt står emot förnedring och socialt och politiskt sönderfall, som har modet att stå dagens vänsterliberala politiska etablissemang emot.

Är inte 25 år av denna lidandets och mörkläggningens odyssé tillräckligt? Min lokaltidning, NWT, svara mig genom att fortsätta lägga ut dimridåer och lär de fåkunnige att orsaken till katastrofen skulle kunna vara “blåst“. Gamla nödlögner återupprepas: bara en bråkdel av kropparna kunde bärgas och lämnas över till de anhöriga.

Möjligheterna att bärga offren ur djupet handlade inte om att inte kunna, utan om att den politiska eliten valde mörkläggning och de intellektuella valde att täcka upp för deras politiska övergrepp. Estonia hade gått till botten på grund av orsaker som inte fick komma fram. Passagerare hade uppmärksammat militära transporter som kördes ombord. Vittnen om en explosion som föregick det ytterst snabba sjunkförloppet beaktas inte i utredningen. Att inte färjor av Estonias typ sjunker så snabbt talar erfarenheter och vetenskap tydligt. Den officiella förklaringen som Carl Bildt diktade hop redan under olycksdagen gör gällande att katastrofen berodde på att bogvisiret bröts bort i det hårda vädret. Den politiska elitens skamlöshet gör att den fortfarande får gälla.

När jag nu sitter och lyssnar till SR:s sändning av en minneshögtiden i Stockholm så tillåts de anhörigas bitterhet över mörkläggningen att slå igenom med stor tydlighet. Den föregicks av att biskop Karolin Krook under fredagens Studio Ett uttalar sig för ett upphävande av Estonias gravfrid. Hon anser att alla frågor kring Estoniakatastrofen måste besvaras. Hon oroar sig för den misstro tillståndet av obesvarade frågar skapar.

Vad har fått den person som betytt mest för att utlysa gravfrid över Estonia att ändra sig. Som kyrkans representant i den etiska kommittén vägde hennes ord tungt.

Är det så att 25 år av politiskt omyndigförklarande av Sveriges folk och mörkläggning av orsakerna till Estoniakatastrofen som aldrig tolererats av överlevande och anhöriga nu får tillräckligt medialt genomslag för att slå sönder det politiska motståndet och mediernas skydd. Kent Härstedts som både är en överlevande och en del av den politiska eliten försöker hitta en politiska linje som leder till sanning  och klarhet över orsakerna till katastrofen.

Det är hög tid för en uppgörelse. Det är hög tid för rättvisa och sanningssökande. Det finns inte idag många av de som var ansvariga politiker och beslutsfattare som har kvar sina arbeten. Med nya politiker och beslutsfattare med nya friska ögon som kan ta rätt på vad som  borde vara naturligt och självklart att göra. Historien springer inte ifrån någon. Många har nyligen sett dramadokumentären om Tjernobyl-katastrofen. Om hur man i ett annat samhällssystem och i en annan tid försökte dölja, ljuga och vilseleda sin befolkning med ett stor mänskligt pris som resultat. Detta är det inte tal om då det gäller Estoniakatastrofen.

Det verkar här som om Kent Härstedt använder Tjernobyl-katastrofen som en spegel för vad Estonias-katastrofen i verkligheten handlar om. Så kan han förmedla det en politiker tillhörande dess nätverks inre kretsar inte får säga. Den avslutande förnekelsen lär knappast bita på det tankens frö som redan planterats

Icke dess då mindre är inte Estoniakatastrofen utredd på ett bra sätt. Vi har inte haft en internationellt oberoende haveriutredning. Och enligt världens främsta experter på dessa frågor så finns det frågetecken som måste redas ut för att man skall få klarhet i hur hon kunde sjunka så snabbt.

Idag är det en vedertagen sanning att Estonia lämnade Tallin icke sjövärdig. Men att det fram till idag inte något ansvar utkrävts av någon, inte av någon trots att 852 människor dött. Detta är faktiskt häpnadsväckande. Att Tusentals anhöriga får kämpa med egna resurser i rättsprocesser i Frankrike och Estland är förfärande, faktiskt. Rättssamhällen som Sverige, Finland och Estland borde själva ha detta tillrättalagt i sin historieböcker kan man tycka och kräva.  …..  

25 år har gått och det öppnar sig nya möjligheter. Som i stora händelser i världen så har tiden gett möjligheter att verkligen söka svar. Teknologin har utvecklats. De starkaste känslorna har kanske lagt sig en aning och det finns utrymme för politiskt mod att ställa saker tillrätta. Därför är min uppfattning idag: se på alla fakta som finns på bordet, kom till den logiska slutsatsen att tillsätta en oberoende internationell utredning. Låt oss slippa alla konspirationsteorier. Låt oss vara en anständig rättsstat där medborgarna har tilltro till att vi skall göra allt för att finna svar och lära oss för framtiden. …….

Konspirationsteorier och spekulationer är en följd av 25 års mörkläggning, det är vad svenska folket hänvisats till i brist på trovärdiga förklaringar från ansvariga politiker och myndigheter. Enda sättet för den politiska elit som Kent Härstedt är en del av att slippa det misstroende de sprider är att tillmötesgå kraven på en oberoende utredning om orsakerna. Det är inte en allmogens underdånighet som är en förutsättning för att en utredning genomförs. Tvärt om, vad som nu krävs är att de lovande initiativen nu 25 år efter katastrofen, fortsätter och intensifieras, vilket innebär fritt fram för för allt elakt misstroende mot en politisk elit som svikit vad de var utsedda att göra.

Huvudbudskapet i Kent Härstedts tal är inte att släta över för att mörkläggningen  skall få fortsätta. Det är trots kosmetiska oklarheter ett tydligt ställningstagande mot: försöken att dölja, ljuga och vilseleda sin befolkning med ett stort mänskligt pris som resultat. 

Är det äntligen dags nu. Först nu, efter 25 år kan Sveriges intellektuella samla sig till att göra sitt jobb att formulera och ge uttryck för vårt kollektiva behov, att erövra sanningen för att kunna gå vidare. Ett annat viktigt bidrag på detta tema publicerades i SvD.

Vi vädjar därför till regeringen och statsminister Stefan Löfven att ta det beslut som borde ha tagits för länge sedan. Vi efterlyser en ny internationell utredning av olyckan för att få fram en förklaring till olyckan som baseras på fakta och inte på antaganden. Ett minimikrav är att den åtgärd vidtas som forskarna efterlyst – det vill säga en undersökning och dokumentation av vraket genom dykning på plats.

Att nu genomföra en sådan dykoperation för att söka sanningen om olycksförloppet skulle inte vara någon dyr åtgärd. Det handlar om några miljoner kronor, att jämföra med de 300 miljoner man direkt efter katastrofen var beredda att lägga ut på en övertäckning av vraket med betong.

En äkta rättsstat måste rimligen göra allt för att söka full klarhet kring en katastrof av den här omfattningen. Detta har Sverige inte levt upp till. Nu, efter 25 år, är det hög tid att ändra på det.

Det är insatta och betydelsefulla personligheter som satt namnen under dessa krav.

Undertecknarna är bland annat företrädare för Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA, samt Estoniagruppen i Sveriges riksdag:

Inga-Britt Ahlenius
före detta generaldirektör, Riksrevisionsverket, och före detta chef för FN:s internrevision
Lennart Berglund
ordförande SEA
Per Björkman
advokat
Lars Borgnäs
journalist
Bertil Calamnius

Luta er nu inte tillbaka i tron att allt kommer att ordna sig. Det finns fortfarande förklaringar och dimridåer användbara att skapa tvekan. Till den kategorin hör faktiskt de som lägger fokus på att Estonia vid kajen i Tallin dömdes ut av sjösäkerhetsexpertis från Sverige. Problemet med dessa teorier är att de inte tillräckligt beaktar att Estonia sjönk på en timme. Här är Estonia-katastrofen unik. Det är den rykande pistolen, det är den frågan som bara kan få ett svar genom att vraket undersöks. Den kommer aldrig att kunna besvaras av aldrig så omfattande analyser av ansvariga myndigheter i Sverige, Finland och Estland.

Tyvärr är det detta spår som Dick Erixon på Sverigedemokratiska Samtiden gräver ner sig i sin kommentar till minnesdagen och landar i att lösningen är att riksdagen borde avskaffa fler regler än de inför. Något krav på en undersökning av Estonia nämns över huvud taget inte.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson.

PS. Några år före Estonia sjönk skrev Olof Lagerkrantz om vår tid:

Om 1800-talet  enligt Strindberg var jubelfesternas och attentatens århundrade, är vårt reserverat åt lögnen, som fått djävulsvingar att flyga in i vårt hem. Att bakom medierna upptäcka de tusen av vår enögdhet dolda sanningarna, verkligheten, blir framtidens stora uppgift.

Olof Lagerkrantz har USA:s krig i Mellanöstern och dess beskyddare och vägröjare i medierna i fokus. Här hade han sin sanning att kämpa för. Då det gäller Estonia var han en del av mörkläggningen.