Klyvnades tid,Marxism

Vänsterns skademinimerare

15 apr , 2019  

Efter Tino Sanadajis Massutmaningen och Joakim Ruist ESO-rapport om invandrings kostnader sattes en punkt för vänsterns propaganda om att invandringen var en god ekonomisk affär. Trots att striden om fakta om invandringen har avgjorts till invandringskritikernas fördel, har varken självkritik eller en revidering av politiken ägt rum. Enligt Jöken så har sittande regering istället återgått till bestämmelserna före hösten 2015. Stick i stäv med valresultatet.

För att folket skall förlika sig med sin lott krävs skademinimerare, politiska operatörer som med propaganda tecknar en bild som gör den fortsatta massinvandringen uthärdlig. Men att få ett folk som känt sig bestulen att acceptera sin lott är en balansgång i desinformation som kräver finess, uppfinningsrikedom och taktkänsla. För att fixa uppgiften har GP släppt loss en marxist som kolumnist på sin ledarsida.

Det handlar om Malcom Kyeyune(MK) som går till angrepp mot svenskarna för att vilja dra in invandrarna i “Teknokratins intellektuella fattigdom”. Om angreppet riktats mot de politiskt ansvariga så saknas inte politiska poänger. Men så är inte fallet. För att slippa att tala om hur det verkligen är misstänkliggör MK ekonomi och siffror till förmån för mjukare värden, det som leder till “intellektuell fattigdom”. För att slippa kräva ut ett politiskt ansvar väljer MK att slira runt med betydligt diffusare subjekt. Då låter det så här: När diskussionen kommer in på svensk välfärd blir denna tendens extra tydlig, och invandrare ses mer som regel än undantag som en sorts välfärdsindustriella mulåsnor;  Så har har svenskarna gjorts till exploatörer av invandrare, till “en sorts välfärdsindustrins mulåsnor”.

Med dessa retoriska knep hoppas MK komma runt den besvärliga diskussionen om invandrarnas bidrag till den gemensamma välfärden. Ett besök i Filipstad kan ge några hållpunkter om vad det handlar:  Filipstad har flest socialbidragstagare i hela landet i relation till befolkningen. Av stadens drygt 10 000 invånare är över 2 000 utomeuropeiskt födda, och 80 procent saknar jobb och av resten befinns hälften sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Räknat på grupp är det inte invandrarna som är mulåsnor utan den arbetande svenska befolkningen. Filipstad har även mycket höga placeringskostnader för barn som far illa. I samtliga fall är det de svagaste som betalar priset, de som sitter tysta och rädda i hederskulturens fängelse. Om hederskulturen ingår de utomeuropeiska invandrarnas “intellektuella fattigdom” är oklart.

Vad kan då MK mer hitta på för att på några hundra ord göra vitt till svart och svart till vitt. Som en överstepräst frälser MK det vänsterliberala etablissemanget från dess politiska misstag och bedrägerier.

Poängen här är inte invandringen i sig. Invandringsfrågan är bara är ett symptom. Poängen är snarare den enorma själsliga och intellektuella fattigdomsom våra teknokrater lidit av de senaste decennierna. I princip alla stora frågor som tidigare hade plats inom politiken – vilken sorts samhälle ska vi leva i? Vad är det goda livet? Vad innebär frihet?

Behövs en invandrad marxist för att göra den största förändringen som ägt rum i Sveriges moderna historia till ett symptom? Omfattningen av detta folkutbyte är inte bara unikt ur ett svenskt perspektiv, det är världshistoriskt. Inte ens immigrationen till USA då den var som intensivast når upp till massinvandringen som nu pågår. För att dölja de politiska visionerna bakom detta politiska experiment har Malcom Kyeyune hittat en syndabock i teknokraters intellektuella fattigdom, en omskrivning för borgarklassen, som naturligtvis inte accepteras i liberala GP. Genom detta angrepp döljer han marxisternas politiska ansvar för massinvandringen. För det är inte så att det saknats politiska visioner. Inom såväl nyliberalism som marxism smiddes de politiska strategier som skulle bidra till att öppna upp för folkutbyte och massinvandring. Först föll Sovjet samman och öppnande upp för en ny världsordning, tio år senare föll de två tornen och “krigen mot terrorn” i dess följd har satt Europa under stor press. Däremellan smidde såväl höger som vänster sina ideologiska vapen för att så och skörda tillsammans. Marxisterna hade redan under 70-80-tal tagit islam som sin ideologiska bundsförvant. Under 90-talets första år lades strategin för hur deras huvudfiende den västerländska civilisationen skulle krossas fast. Werner Schmidt skriver i    “..  då är jag inte marxist”

För tillfället har man kommit överens om att säga att kommunismen har misslyckats; men man kan också säga,  invänder han(Heiner Müller), att kommunismen endast kastat av sig sin politiskt-ideologiska dräkt – den marxistiska fraseologin – och nu framträder naken i de asylsökandes gestalt. 

Denna diskussion var mycket bredare än så och ägde rum på DN under början av 90-talet med Stefan Jonsson som kulturredaktör. Diskussionerna var en del av en stor internationell omprövning efter muren och Sovjets fall. Tyvärr så har dessa diskussioner inte analyserats efter att strategin verkat under snart tre årtionden och vi kan se konsekvenserna av massinvandring.

Just på grund av bristen på genomlysning finns anledning att ställa frågan om genomslaget för MK:s retoriska konster. Publiceringar på GP ger auktoritet och plattform. På sociala medier har han skapat en image av att vara en snäll gubbe med gulliga lockar.

En möjlig indikator har jag själv stött på och det gäller ingen mindre än Sverigedemokraternas ideologi Mathias Hans Karlsson och hans delning av just den artikel jag nagelfarit. Delningen är gjord utan ett enda ord i kommentar, vilket lämnar ett enda stort frågetecken.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Hits: 6


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *