Klyvnadens tid

Massutmaning-Ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende är en utmärkt bok. Jag varken tror eller hoppas att dessa rader kommer att minska intresset för vad Tino Sanandaji(TS) har att säga. Att denna artikel började skriva sig berodde på TS reaktioner på min kommentar till en av mina delningar av Tino Sanandaji. Min kommentar först:

Det är en brist med Tino Sanandajis analys eftersom den anknyter till Soheila Fors som berört ett av de politiskt känsligaste ämnen vi har, frågan om hur islam skall hanteras i en sekulär demokrati som Sverige. Inte en enda gång nämns problemet vid namn. Jag tror inte det är en tillfällighet eftersom boken Massutmaningen lider av samma brist.

Tino Sanandajis reaktion

“Inte en enda gång nämns problemet vid namn”

Lär dig läsa Evert:

“islamistisk förtryck”

Många är fixerade av sina käpphästar och har svårt att ta in texter, de vill bara återgå till sin fixering. Jag tror inte det är en tillfällighet att du missar.

Islam nämns även i Massutmaning, skaffa glasögon, och ta av dig skygglapparna. Det är galet att tro att det enda området med myndighetsaktivism och auktoritär åsiktsförtryck i Sverige rör islam, var inte besatt utan försök ta in information och tänka djupare.

Ingen vidare start för ett samtal om ett känsligt ämne. För att det inte skall urarta till en strid om personlig prestige kommer jag att börja med att visa på boken Massutmanings stora förtjänster då det gäller att hantera det kulturella och politiska konsekvenserna av muslimsk massinvandring.

På sidan 322 börjar avsnittet Nolltolerans mot patriarkala strukturer:

Det finns starka konservativa krafter som bekämpar kulturell assimilering mot jämställda värderingar, särskilt i socialt isolerade invandrartäta förorter. Ett flertal rapporter och tidningsartiklar har beskrivit hedersförtryck, socialt förtryck mot kvinnors rörelsefrihet och klädval samt fysisk segregering. I flera fall har det svenska samhället backat inför och legitimerat dess krav.

Att komma åt djupgående kulturella normer med statliga åtgärder är svårt. Det finns dock flera självklara åtgärder att vidta. Staten bör inte subsidiera föreningar och trossamfunds aktivitet att sprida sin tro, normer och värdegrund. Skolor, badhus och övriga offentliga sektorn bör heller inte göra undantag från regler om likabehandling och sekularism, och exempelvis tillåta könssegregerad verksamhet för religiösa minoriteter som normalt inte skull accepteras från några andra. Rädslan för att skapa rasism har skapat en ovilja från svenska myndigheters sida att verkställa gällande regler. Rättsväsendet bör på samma sätt ha nolltolerans mot hedersvåld, hot och tvångsgifte.

Hade den svenska politiska eliten varit lik tydliga mot minoritetskulturer så hade Sveriges problem varit långt mindre. I Massutmanings sista kapitel, 20 E Pluribus unum får vi en initierad analys av denna politiska elits missförstånd vad gäller de problem som uppstår vid massinvandring, där kulturer med stora skillnader i värderingar möts. Men inte heller i detta kapitel nämns en enda gång religionen islam vid namn.

Vad är då meningen att försöka tvinga på Tino Sanandaji en diskussion om islam? Han är ju nationalekonom, så snälla ta och lägg ner och ägna dig åt något vettigare. För denna invändning böjer jag mig ödmjukt, eftersom den växt i min egen skalle räds jag den inte. Hade det inte varit för att Tino tog upp min kastade handske genom att påstå att jag inte kan läsa så hade inte frågan rests över huvud taget.

Samtidigt är islam en mycket viktig och växande faktor genom massinvandringen och genom den kulturella och politiska elitens rädsla för att diskutera den. En rädsla som till stora delar beror på en liberal vänster som lyckats med att göra religionskritik till rasism genom stämplingen islamofobi. Eftersom ”islamofobi” infogats i lagstiftningen om ”hets mot folkgrupp”(HMF) har hädelse återkriminaliserats, även om det nu bara gäller islam. Att häda kristendom straffas inte. Det är uppenbart att det stora problemet då det gäller hur islam skall hanteras är den politiska eliten i Sverige, dom sitter på makten och de har medievänsterns tolkningsföreträda att vila sig mot.

Massutmaning är en utmärkt bok trots att islam inte diskuteras. Kanske den ändå kan användas som en länk in i det förbjudna, till att öppna upp frågan. Här kommer därför ett ett utdrag på ett par sidor som diskuterar ett närliggande ämne, mångkulturalism i Sverige.

Tino Sanandajis beskrivning av den svenska kulturen är intressant för alla i Sverige, för majoritetskulturens självinsikt och minoriteterna till förståelse vad det är de möter i sin nya plats på jorden. Underförstått är att det är denna majoritetskultur vi har att förhålla oss till. Förståelse underlättar att leva i den, men uppgiften är inte att förstå, för att förändra den.

Massutmaning beskriver den svenska majoritetskulturen. Hur skulle en beskrivning av de största minoritetskulturerna se ut? Vilken roll skulle islam ha här? En av de viktigaste faktorerna som binder invandrare samman är islam, eftersom den är gemensam för många olika kulturer och nationaliteter håller den på att formera sig som ett alternativ till majoritetskulturen. Att detta är allvarligt är inte svårt att förstå. Att fortsätta med att låta islamofobikvasten sopa islamkritik under mattan är ett direkt hot mot Sverige som ett sekulärt land. Alla religioner måste underordna sig Sveriges sekulära ordning. Samtidigt som islam är den största minoritetsreligionen, växer den snabbast och den har dessutom politisk ambitioner.

Samtidigt finns bland invandrare en stark minoritet som vänder sig mot islams politiska ambitioner. Om inte svenskar och invandrare samverkar för att försvara vår religionsfrihet och vår sekulära stat finns inget lyckligt slut på det svenska experimentet med islamsk massinvandring.

Sammanfattningsvis: för att underställa islam vår sekulära religions och yttrandefrihet måste islamofobistämpeln bort ur svenska rättskipning. Det behövs ingen skamstämpel på religionskritik för att stävja diskriminering, hot och hat.

Att islamkritik undviks beror trots allt mer på årtionden av politisk korrekt kulturrelativism där islamofobistämpeln är kvittot på denna propagandas framgång. Islam måste fritt diskuteras på samma sätt som kristendomen diskuterats alltsedan 1950-talet. Det är det sätt som en sekulär stat sätter sin hegemoni. Att tydligt markera rätten att kritisera religion är en avgörande kraftmätning. Frågan står frihet eller islam, frihet eller underkastelse.

Trots att det i den kristna teologin finns en plattform för religionens skiljande från staten i Jesus ord. Ge till kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör, och trots bibelns universella och individuella perspektiv så krävdes en kulturstrid under 50-talet för att tvinga Svenska Kyrkan till reträtt från Staten. Vad kommer inte då att krävas i kritik av islam som är fundamentalistisk och saknar kristendomens förmåga till anpassning och Jesusordet om att lägga ner politiken, striden om den politiska makten.

Denna jämförelse kan tyckas slående men riskerar ändå att träffa fel, hammaren träffar inte spikhuvudet. Det är inte muslimer med sin islam som avgör Sveriges öde i dessa frågor utan den politiskt korrekta liberal vänstern, som är den politiska maktens ideologiska kärntrupp. Deras ideologiska hegemoni måste brytas ner för att underminera de politiker som står för massinvandring och mångkultur.

Det är i detta perspektiv som en riktig beskrivning av vad islam står för blir avgörande. För att räta ut de politiska linjerna får även det faktum att sekulära invandrare undviker att nämna islam vid namn betydelse.

Islam måste nämnas och diskuteras för att dess totalitära gift skall bli verkningslöst. Endast och bara genom att diskutera islam profanerar vi den och gör det till en fråga för människor. Alla som tar del lär sig att i Sverige är koranen de fakto inte guds ord.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson