Klyvnadens tid

För ett år sedan valde Benny Fredriksson att avsluta sitt liv på grund av en depression orsakad av ett drev iscensatt av Aftonbladet. Hur kan det komma sig att Aftonbladet trots detta övergrepp kan fortsätta utan att någon tagit ansvar för detta övergrepp, trots att Aftonbladet för en vecka sedan fälldes av Pressens Opinionsnämnd(PON) för sina publiceringar om Benny Fredriksson. En viktig del av svaret finns i hur PON fungerar, det är främst ett pressens eget system för skademinimering. PON:

Pressens Opinionsnämnd klandrar Aftonbladet för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. Det var i december 2017 som tidningen publicerade ett flertal artiklar om Stadsteaterns förre chef, Benny Fredriksson. Nämnden anser att tidningen inte haft tillräckliga belägg för en rad allvarliga anklagelser samt publicerat djupt nedsättande och kränkande omdömen om honom som det är mycket svårt att försvara sig mot. Tidningen har också agerat på ett sätt som innebar att han inte fick en rimlig möjlighet till bemötande.

PONs klander är anmärkningsvärt skarpt formulerat. Trots det har ingen av Aftonbladets chefer fått ta konsekvensen av sitt agerande. Både Åsa Lindeborg och Lena Mellin sitter kvar. Är det något i PON:s dom som gör detta möjligt? Den törnekrona Aftonbladets chefer tryckte ner över Benny Fredrikssons huvud, vägrar de bära för egen del, de vägrar till och med att ta intervjuer där allmänheten kan få en förklaring.

Aftonbladets drev tog sin början då Metoo-hysteriens vågor med full kraft slog in över vårt offentliga rum, då män inom främst medier hängdes ut offentligt och fick sin privata och offentliga liv söndertrasade av anonyma anmälningar. F.f.a. män dömdes utanför rättssystemet av de stora drakarna och längst fram stod Aftonbladet. Attacken mot Benny Fredriksson var tänkt att bli deras stora bidrag till Metoorevolutionen.

Förföljelsen av Benny Fredriksson var politisk, den hämtade sin kraft ur en kulturredaktions marxistiska aktivism och perspektiv. Metoo skapade den revolutionära stämningen som gjorde attacken mot Benny Fredriksson möjlig just då. För att kunna knyta Benny Fredriksson till Metoo fabricerades rena lögner om övergrepp med sexuell anknytning. Bl.a. trycktes ett löp där BF påstods ha tvingat en anställd till abort. Med Metooknytningen på plats handlade resten om en ideologiskt motiverad ”klasskamp”. 40 förslavade som gjorde uppror mot en tyrann och despotisk chef. Aftonbladet gömde sig bakom ett upprop av 39 anonyma och en offentlig undertecknare:

”Vi som vittnat mot Benny Fredriksson anser att den givna konsekvensen av #metoo och #tystnadtagning är att rikta blickarna mot de verkliga makthavarna, i detta fall Benny Fredriksson, som suttit som fast anställd teaterchef/vd för landets största teater i 15 år.
Missförhållandena och tystnadskulturen på teatern är vida känd. Ändå sitter han där. Hur är det möjligt? Pengar? Politik? Vem är ansvarig?
Hjälp oss att frigöra de resurser som finns på Stockholms Stadsteater. Hjälp oss att rensa i de översta skikten för att låta konsten få ny fart. Hjälp oss att få bort Benny Fredriksson så att någon annan kan ta vid.”

Uppropet var det kollektiva stridsrop som samlade Aftonbladet till Metoo-revolutionens barrikader. Men eftersom Benny Fredriksson inte var någon arrogant kvinnohatare utan själv djupt engagerad i Metoo, ingen tyrann utan en engagerad och mycket hårt arbetande chef utfördes angreppet av anonyma och Aftonbladet använde sina resurser för att ”bättra på” historien.

Frågan som obönhörligen reser sig är varför krävs inget ansvar, varför diskuteras inte de grundläggande förhållande på Aftonbladet som gjorde detta övergrepp möjligt. Aftonbladet har själv ett svar på frågan och den är att de redan agerat på den kritik som publiceringen fick i samband med Benny Fredrikssons självmord. Lena K. Samuelsson skriver:

”Sedan jag tillträdde som ny chefredaktör och publisher för Aftonbladet i början av mars 2018 har jag tillsatt en ny ledningsgrupp och redaktionsledning. Jag har fler redaktionschefer, vi har infört kvalitetsredaktörer, stärkt upp med en biträdande redaktör som bland annat hanterar publicistiska frågor, gjort om nyhetsorganisationen och förtydligat beslutsgångar kring utgivarfrågor och etik. Under våren kommer vi att ha etikseminarier för alla och jag hoppas Pressombudsmannen kommer att ha möjlighet att delta”.

Krisen har gett Lena K Samuelsson möjligheten att extra kraftfullt formera sitt lag. Det är vad dessa åtgärder handlar om. Här finns ingen självkritik, här finns ingen uppgörelse med den politiska aktivism som omöjliggör en konsekvensneutral journalistik, här finns ingen uppgörelse med en totalitär hatideologi. Den marxistiska klasskampsideologin som är grunden också för våldsbejakande vänsterextremism. Det är ingen skillnad på det hat som driver stenkastande demonstranter eller journalister som med pennans gift förstör människors liv.

Vad Lena K Samuelsson visar upp av åtgärder är bara mer av samma, det är ett förstärkande av den arbetsorganisation och den företagskultur som stod för övergreppet mot Benny Fredriksson. Att tro att mer kontroll, nya rutiner, abstrakta värdegrundsdiskussioner skall leda till förändring är ytterst naivt. Det handlar troligen mer om skademinimering och en oförmåga att se och förstå de problem som Aftonbladet har, det var ett spel för gallerierna för att slippa ta tag i de verkliga problemen.

Faktum är istället att Aftonbladet fortsätter sitt osmakliga sätt att ”granska makthavare”, i detta fallet en ”Simpamp” som anser att barn inte skall behöva bära slöja och att Riksidrottsförbundet därför inte skall göra reklam för det. För Aftonbladet räcker det inte med att Ulla Gustavsson blev sparkad från sin ordförandepost i Simförbundet. Osian Cantwell fortsätter drevet och hetsar för att trycka den före detta ordförande i Simförbundet bort från arbetet som domare. Detta ägde rum så sent som i mitten av februari 2019. Det är uppenbart att Aftonbladet inget lärt av att driva Benny Fredriksson till självmord.

Hade PON analyserat och gått till djupet med Aftonbladets företagskultur, dessa orsaker till övergreppet på Benny Fredriksson, så hade samtliga chefer fått lämna sina maktpositioner med omedelbar verkan.

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson är den som skriver underlaget till PON, Pressens Opinionsnämnd, som sedan fattar beslutet. I en intervju i Expressen visar han att han mycket väl förstår bakgrund och orsakerna till att allt gick så snett.

Det vore ju väldigt enkelt att säga att det var en period som kännetecknades av en sensationslystnad och en blodtörst som vi inte är vana att förknippa med svensk press. Det vore sant att göra en sådan beskrivning, men jag tycker inte att det är särskilt konstruktivt att tänka i de banorna.

Att Ola Sigvardsson undviker att pricka in Åsa Lindeborgs ideologiska inspirationskällor beror kanske på att han just vill skona en kamrat. Som redaktör för SKP tidningen Rödluvan är han väl skolad i marxism, ideologin som format Åsa Lindeborgs politiska instinkter.

När vi så tydligt kan se vad PON lett till i detta fall infinner sig en känsla av att deras verksamhet mer handlar om att rädda medierna, bedriva skademinimering för företagen och de kollektiv som de anställda formerar. Har denna känsla en objektiv grund i den centralisering och koncentration som skett på ägarsidan och den konformitet vad gäller åsikter som utvecklats under de senaste 40-50 åren inom journalistkåren. Detta är väl kända problem.

”Skrytvalserna kring det pressetiska systemet klingar alltmer ihåligt”, skriver Jan Scherman i ett diskussionsinlägg om hur medierna hanterat sina misstag i samband med Metoo-dreven. Jan Scherman fortsätter:

I mediernas självreglerade värld så är det uppenbarligen rätt att kvälja dom. Åtgärder för att förhindra fortsatt misshandel av enskilda människor inskränker sig till smärre förändringar av arbetsrutinerna, lite mer faktakontroll och etikkurser för personalen.

Min tvekan till påståendet om självregleringens förträfflighet är också att allt fram till PON:s beslut är hemligt. Det finns ingen offentlighet kring den omfattande skriftväxling som ofta finns i varje ärende som behandlas.

När jag frågar vidare om det går att få del av skriftväxlingen efter beslut blir svaret än mer nedslående: ”Sekretessen kring yttranden har ingen bortre gräns. Efter några år placerar vi allt material i Riksarkivet. Enda möjligheten att få tillgång till material där är för forskningsändamål efter tillstånd av PO. Samtidigt vill jag understryka att sekretessen inte har lagstöd, den är självvald av det pressetiska systemet. Det innebär att det inte är ett brott att bryta den.”
Detta är en sekretessmodell som är strängare än det som gäller handlingar rörande rikets säkerhet. Och det är medierna själva som hittat på denna unika modell för hemlighetsmakeri i tvistefrågor som gäller sanningshalten och journalistisk etik i offentliga publiceringar. Alltså, den makt i samhället som är till för att säkerställa och utöka öppenheten i vårt demokratiska samhälle, driver en självreglering inför lyckta dörrar som inte kan öppnas automatiskt.

Mediernas makt blir tydlig vid kupper och revolutioner, det första som säkras är Radio/TV och dess sändare. Våra samhällens centralisering och sårbarhet har gjort medier allt mäktigare. De bestämmelser som reglerar pressens självsanering är dryga hundra år och fungerar bevisligen dåligt.

Aftonbladet klarade sig utan ett gatlopp bland övriga medier, branschen håller ihop och cheferna sitter kvar. Mina lösnummer har Aftonbladet för evigt förlorat genom det sätt de hanterat sina övergrepp mot Benny Fredriksson. Förhoppningsvis har Aftonbladet underskattat läsarnas reaktion. Återstår också vad Benny Fredrikssons efterlevande kan göra genom att driva skadeståndskrav.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson