Klyvnadens tid

Katarina Wennstam tar sommar med sig in i sitt vinter. Det är samma budskapet som förmedlats i årtionden och som om vi tar det för givet drar in vårt samhälle i en förlamande kyla. KW gör allt i sin makt för att dela upp oss i två läger, kvinnor som offer och svenska män som gärningsmän och syndabockar. Sitt missnöje och hat på grund av personliga erfarenheter har hon gjort till en mission att få Sveriges folk att underordna sig: kvinnor i hat till män och män till att fastna i ett förtärande självförakt. Hon påstår att hon lär sig saker hela tiden, vilket är svårt att se och i detta fall höra.  Vetenskapliga fakta om män och kvinnor förmedlade av Jordan Peterson förtiger hon. Tror KW som utrikesminister Margot Wahlström att budskapet går att förpassa tillsammans med Jordan Peterson “in under den sten han kom från”. 

“Varför gör vi skillnad på tjejer och pojkar“. Så inleder KW sitt program. Det korta svaret är naturligtvis därför att det ÄR skillnad på pojkar och flickor. För jämställdhetens skull behöver kvinnor och män behandlas efter sina egenskaper, dvs olika för att komma till sin rätt. Det är oförmågan att förstå detta som är orsaken till flera av KW:s misstag. Ett annat problem med Wennstam är att hon utgår från att det är mannen som är problemet i varje enskilt fall. Det slår igenom med full kraft genom påståenden som:

är du osäker på hur en flört skall uppfattas, sluta flörta.
vill du undvika att dömas för sexualbrott, sluta begå sexualbrott.
En kvinna som vill, ligger inte still.
jag skriver inte regler, du skriver inte regler, hon skriver reglerna

I denna svartvita värld finns bara en slags män och en slags kvinnor. För att tvinga på sitt budskap gäller det att likt storebror i 1984 kontrollera språket. Familjetragedier döljer att det är mord det handlar om och är enligt KW det enda vi i fortsättningen skall få veta. På samma sätt måste lägenhetsbråk utmönstras, det handlar om män som misshandlar kvinnor. Vad dessa ord i generationer har förmedlat är att bakom våldet mellan hemmets väggar finns en komplexitet, en gemensam verklighet. Vad Metoo lyckades med i de stora drakarnas händer måste varit ett ideal för KW. Männen(11st. och 1 kvinna, Benny Fredriksson begick självmord) hängdes ut i medierna utan möjlighet att försvara sig, de fick sina karriärer och liv förstörda.

Det som är så smärtsamt och skrämmande med Katarina Wennstams budskap är att det trots sina förenklingar och sitt hat mot halva befolkningen har ett så stort stöd. Samtidigt visar uppslutningen för Metoo och KW att det finns att verkligt problem bakom förenklingarna som måste adresseras, vi har anledning att vara ödmjuka och noggranna i våra försök att förstå vad det handlar om och vilka ord vi skall sätta på dem för att uppnå en gemensam förståelse. För det handlar inte framförallt om Wennstams personliga erfarenheter och förenklade budskap, det handlar om de hundratusentals som finner en tröst i vad hon skriver och talar om.

Samtidigt måste vi höja blicken och inte låta oss luras av att det finns ett politiskt maktspel som kan vara hänsynslöst och ondskefullt i sina kalkyler. Mönstret heter att härska genom att splittra. Aldrig tidigare har vår delning i kön använts i detta syfte, men vi har anledning att fråga oss om inte det är fallet genom det sätt som feminismen utvecklats. Det är först i vår tid av masskonsumtion och massmakt genom demokrati som detta sätt att härska genom splittring blivit allt för frestande för politiska exploatering av de verkliga eliterna.
Att slita sönder en arts reproduktiva system är djävulskt i sin enkla ondska.

Är feministernas berättelse om patriarkatet, om en manlighet som förtrycker kvinnor sann. KW:s viktigaste argument för detta är det våld som män begår mot kvinnor. KW väljer omsorgsfullt sin  ord för att ingen skall missförstå att det är män i allmänhet det handlar om och främst vita män, en slags manlig ryggrad i det västerländska systemet. I en SVD(2014) ställer KW upp till försvar för en föregångare i denna kyrka SVD 2014:

För tolv år sedan kallades Gudrun Schyman manshatare för sitt så kallade talibantal.

“Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Vi tar det igen. Något ändrat. Det är samma norm. Samma struktur. Samma mönster. Som upprepas såväl i Indien eller Pakistan som här i Sverige.

Yvonne Hirdman arkitekten bakom genusteorin hämtade tankfigurer och analys från marxismen som kidnappade arbetarklassen för sina universalistiska målsättningar. Att starta ett världskrig i proletariatets namn formulerades redan i det kommunistiska manifestet och praktiserades av Marx i revolutionen 1848. Här ser vi hur feministerna gör sig till tolk för samma syn. Indelningen i män och kvinnor är överordnad allt, Kvinnor i hela världen förena er. För att upprätthålla denna tankefigur krävs en ständig strid mot alla korkade invändningar som reser sig ur den komplicerade verklighet som är den mänskliga. I Expressen 2018 25/12  får vi ett exempel på med vilket allvar som KW tar sig an uppgiften. KW ser ett problem med att våldtäktsmän har identifierats. Det är “farligt” eftersom det “då blir så mycket svårare att förlika sig med tanken på att det kan vara en man som vi kanske känner.”

Att verkliga våldtäktsmän identifieras döms och pekas ut är ett problem för att det hotar feminismens analys att våldtäktsmannen är män i största allmänhet. Vad säger då vetenskapen om den aggressive mannen och kvinnan som uteslutande offer. Aggressivitet är som alla mänskliga egenskaper normalfördelade inom en befolkning. Pekar vi ut mannen som den mest aggressive i en grupp kommer vi ha rätt i 60% av fallen, väljer vi kvinnor kommer träffprocenten att stanna vid 40%. Samtidigt är över 90 % av de som döms för våldsbrott män. Normalfördelningen gör samtidigt att skillnaderna blir mycket större för egenskapernas extremer, de som är så aggressiva att de leder till brott, vilket förstärks av att normalfördelningens form för män tenderar att vara vidare. Uppskattningsvis blir resultatet att de män som begår våldsbrott är en liten minoritet av männen. David Eberhard förklarar i sitt Vinterprogram att det handlar om “en liten del av aggressiva och oempatiska män som begår de flesta av alla brotten.  .. en undersökning från Karolinska institutet visar att det högt räknat är 10 % av alla män som begår våldsbrotten”.  David Eberhart drar slutsatsen att det inte är rimligt att tala om mäns våld mot kvinnor utan riktigare vore om “några få mäns våld mot kvinnor och den stora majoriteten av män”. Skulle denna vetenskap slå genom skulle förhoppningsvis marknaden för KW ideologiska krigföring mot män falla samman. Varför vänstern som påstår sig vilja motverka polarisering mellan olika grupper, bekämpar dessa vetenskapliga rön, finns anledning att ställa en och annan fråga.

Med denna justering har ändå inte nämnts att även kvinnor misshandlar män och barn, vilket är märkligt i Katarina Wennstams fall eftersom hon själv har minne av mobbing från sin skoltid och att hon då blev misshandlad av en jämnårig kvinnlig elev.

Det är inte slut med Katarina Wennstams relation till verkligheten med ovan sagda. Lidelsen att hålla samman alla män som syndabock gör att KW inte nämner gruppvåldtäkter som utförs av framförallt muslimer från Mena-länder. Dessa våldtäkter är dessutom ofta mycket råa vilket KM tycker är ett problem att lyfta fram. Även inom detta område så väljer KW noga de ord hon använder för att leda tankarna in på rätt spår. I en artikel i fokus 2011 är det följande som gäller:  Varför hatar ni så? Vad är det som gör att andras åsikter måste bemötas med ord som idiot, hora, imbecilla jävla missfoster, feministfitta eller svartskalleluder?

Vad som vanligtvis signalerar en etnisk eller kulturell konflikt är i den universella feminismens namn här justerat. Acceptabelt i enlighet med den politiska korrekthet är naturligtvis att påvisa majoritetsbefolkningens hat mot invandrare. Wennstams “svartskalleluder” ger 9 träffar , medan “svennehora” signalerar dryga 24 tusen på en enkel Googlesökning, vilket borde gen en fingervisning med hela handen åt vilket håll “utmaningarna” i att motverka hat finns.

Wennstam är inte ensam om denna selektiva syn på på verkligheten. Det gäller stora delar av feminismen och Metoo i synnerhet att inte kritisera våldtäkter utfört av invandrare. Ett talande fall gäller en aktivist i flyktingbranschen som tagit hand om ett “ensamkommande barn” som begår ett övergrepp mot kvinnans minderåriga dotter. För att inte förövaren skall dömas till utvisning polisanmäles inte övergreppet av modern och någon utredning av skyddande av brottsling inleds heller inte av åklagaren som också visat sig vara en aktivist sysselsatt med att jaga SD:are för “rasistiska” och “islamofoba” uttalande på nätet. Att påstå att islam skulle vara en kulturell riskfaktor för sexuella övergrepp anmäls idag som hets mot folkgrupp. En viktig ideologisk kraft för att upprätthålla denna politik bistår KW med sin vänsterfeminism med.

Katarina Wennstam har nått stort genomslag med sin förenklade och hatiska kampanj mot män i allmänhet. Dessbättre stöter denna feminism på allt större motstånd, vars framgångar t.ex. kan mätas i att vi alltmer sällan i Public Service megafoner hör att kvinnor tjänar mindre än vad män gör.

Året 2018 började med den Metoo som KW hyllar, men slutar med att den kampanj som medierna fört i Metoos namn fälls av pressens ombudsman i ett stort antal domar. Förhoppningsvis kan diskussionen om jämställdhet och hur könen skall leva tillsammans utvecklas i en mer konstruktiv riktning. Vad Jordan B Peterson bidragit med under årets två sista månader återstår att värdera och samtidigt föra vidare in i 2019 års kulturella strider.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Bilag: klipp ur en artikel av Katarina Wennstam