Klyvnadens tid

Lena Andersson läser sin egen “En kör av röster” i radioföljetongen. En av de första repliker som huvudpersonen förmedlar från sin arbetsplats: ….och detta att kvinnor äntligen börjar utdela verbala pungsparkar. Ja vi befinner oss då Metoo-kampanjen låg i högtryck. Det Lena Andersson drar in i vår julefrid är både högst angeläget och djupt provocerande, allt beroende på vilken sida mottagaren placerat sig i en av mediernas hårdast lanserade frågor under året. Ok! jag skall inte sticka under stol med att jag under hela uppläsningen satt trollbunden vid min radioapparat. Den ena ståpälsen efter den andra i ett enda flöde. Som man, som en icke-hen, vet jag inte vad multipla orgasmer är, men jag tror att denna min erfarenhet gav mig en föraning. Lena Andersson spelar i scen efter scen upp den kvinnliga psykologi där kvinnor regelmässigt tilldelar sig offerrollen som bortvald, förbisedd och sviken, men som våldtagen får utrymme för sin hämnd..

Lena Andersson(LA) är inte rädd för sina känslor,  hennes berättelse är därför hållfast och skoningslös. Den psykologiska vardagsdramatiken har resonans i läsarnas erfarenhet. Lena Andersson står på egna ben, springer inte som flocken med andras, det är välgörande i dagens polariserade politiska klimat. Det är inte första gången som LA går i polemik mot händelser i Metoos kölvatten, på DN anmälde hon tvivel på domen mot Jean Claud Arnault.  Berättelsen En kör av röster kan ses som en litterär övning på detta drama, parallellerna är slående och de principiella frågorna hon reser är de samma.

Hur intensiv och principiellt viktig denna strid om Metoos eftermäle är blir tydligt då man betänker att En kör av röster sänds i Public Service som under hela 2018 varit Metoos aktivistiska supportrar. Hur denna strid även delar DN blir tydligt på samma grunder. Lena Anderssons kritik publiceras i DN som var den tidning som sjösatte drevet mot “kulturprofilen”.

Det är samma DN som genom sin ledning på rent formella grunder försvarar sina publiceringar vid drevet mot Benny Fredriksson. Åsa Lindeborg med Aftonbladet i ryggen startade drevet mot Benny Fredriksson och DN följde upp med Kristina Lindqvist som använd DN:s mediala muskler för att sprida många av de grövsta anklagelserna. Fyra månader höll Benny Fredriksson ut mot det inre demoner som drevet lagt på hans axlar. Det är detta faktum som DN:s chef hänvisar till för att stoppa Pressombudsmannens granskning. DN:s slutsats är den makabra: Benny Fredriksson kämpade för länge för att hans nära skall tillerkännas rätten att resa talan. Wolodarski försöka att använd preskriptionstiden avvisades av PressOmbudsmannen(PO). Så striden om Metoo och feminismens framfart fortsätter i fallet Benny Fredriksson.

Fler kvinnor inte bara LA har vänt sig mot den rättsosäkerhet som brett ut sig i Metoos kölvatten. Ulrika Knutson, Carin Rydberg, Åsa Lindeborg har på olika sätt bidragit. De tillhör samtliga den kulturella eliten, och har en plats i dess hierarki som de nu ställer sig i opposition till. Efter domen mot Jean Claud Arnault finns tydliga tecken på att ett nytt byte har placerats i den politiska elitens hårkors. Det gäller Horace Engdahl som i Public Service dokumentär Det slutna sällskapet pekas ut som Akademins gossen Ruda.

En liten granskning av striderna öppnar upp för ett intressant perspektiv. Högst och ljudligast på denna barrikad till Metoo:s försvar står, Jan Guillou och Leif GW. Vad är det för slags psykologi som kan förklara att männen försvarar de sexuellt kränkta kvinnorna och nämnda kvinnor drar sin lansar för den dömde förövaren? Är det så enkelt att denna konflikt har blivit alldeles för kategoriskt generaliserande efter könsgränser? Ställningstagande i det konkreta brottmålet tolkas som ställningstagande för eller emot feminism, och än värre för eller mot kvinnor. Det passar möjligtvis in i de båda Sarorna, Danius och Stridsberg, feministiska världsbild, men för den stora majoriteten som är insvepta i normalitetens dimma saknas språket för att ens tala i deras  ideologiskt konstruerade “strukturer”.  För dessa män i utkanten av den statligt sanktionerade politiska korrektheten finns mer tilltalande mediala poänger att göra på affären än att låta sig sammanblandas med JCA.  Då det egna “varumärket” redan har stänk av “mansgriseri” är risktagandet stort. Det ligger inte för män att ställa sig mot “kvinnan och barnet”, och kvinnor, kollektivet gud förbjude. Att istället vända sig mot den för våldtäkt dömde Jean Claude Arnualt är riskfritt.

Men En kör av röster är ingen politisk text, det är inget kollektiv som träder fram mellan raderna. Det är den enskilda sårbara kvinnan som gav Metoo dess röst.  Alla som själv mobbats, som blivit bortvald känner igen sig.  De är långt fler än de som bjuds in, användas och kastas bort. Alla som inte förstått hur den kvinnliga psykologin vävs in i ett politiskt maktspel kan låta sig uppdateras av fallet Julian Assange.   

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson