Klyvnadens tid

Tännsjös “utförliga” svar i Vänsterdocenten:

Vi fann också en möjlighet att med hjälp av detta uttryck(självförvaltning) anknyta till en liberal tradition med rötter hos Locke. Vi hävdade att arbetet, inte ägandet av produktionsmedlen, skulle vara källan till makt och inflytande i arbetslivet.

Haa bra, så skall det låta, hinner jag tänka….
innan nästa mening drar ner rullgardinen…. för vidare vandring för arbetets värde…. Tännsjö fortsätter:

Så naivt, tänker jag nu……

Givetvis insåg vi att en politisk strategi baserad på tanken om självförvaltning skulle aktualisera ägandet i samhället. Om den blev framgångsrik skulle frågorna uppkomma hur man bäst skulle organisera det socialistiska ägandet.

Att självförvaltning och fri företagsamhet utesluter varandra är mer en tankens dikotomi än den har stöd i verkligheten, vilket TT indirekt erkänner i sin motivering: att en framgångsrik rörelse för självförvaltning skulle resa “frågorna” om socialistiskt ägande. Det är marxismen som utgör TT:s tankepolis och föser honom tillbaka till dess dogm om att avskaffa privat ägande, det är den dagsaktuella ståndpunkten som TT ställer sig bakom. Då frågan diskuterades efter Sovjets sönderfall och den politiska och ideologiska krisen slog in i Vänsterpartiet var bedömningen en annan:  Ur Tännsjös Filosofi & Politik sid 147:

Vi hävdade att en blandning av ägandeformer var det enda rimliga, men vi kunde inte specificera hur det skulle se ut. Emellertid vägrade vi se detta som en svaghet. Vi menade att sådan problem borde lösas under hand, när de uppkom. Det var ett uttryck för vår nya reformism. 

En “ny reformism” som inte längre, idag, är på modet bland vänstern.

Varför ställa privat ägande av produktionsmedlen i motsättning till arbetet, som ett slags dikotomi, ömsesidigt uteslutande varandra. För att försvara rätten till det egna arbetet krävs privat ägande, fri företagsamhet som fundament för näringsliv. Endast på en fri marknad kan värdet på arbetet sättas av de som är beredda att betala för det.  Frågan om rätten till det egna arbetet är minerad mark för en åsiktsriktning som vill avskaffa privat ägande. Att överlåta till en politisk elit, den kommunistiska politbyrån att bestämma värdet av varje medborgares arbete har prövats. De icke “politiskt medvetna arbetarnas” främlingskap till arbete och samhälle var större under sovjetsystemet än i system med fri företagsamhet och privat ägande. Sovjetmakten med grund i ett “rådsystem” var till för en politisk klass och tillfredsställde deras ståndpunkt och intressen.

Arbete var den politiska och ideologiska centralpunkten för den framväxande arbetarrörelsen, och borde fortsättningsvis vara det, men är det alltså inte. Då det gäller rörelsen som helhet finns säkert flera orsaker. Att syndikalismens betydelse har minskat ideologiskt till förmån för en marxistisk hegemoni är en orsak. Vad gäller Torbjörn Tännsjös inställning kan förhoppningsvis hans “Vänsterdocenten” ge ett svar, synliggöra vägen bort från mellankrigstiden starka värdegemenskap kring arbetet, och arbetsmoralen, bort från ståndpunkten att “arbetet skulle vara källan till makt och inflytande i arbetslivet.”

Det finns tyvärr lite plats för ideologiska diskussioner kring arbete i Vänsterdocenten. Enda gången TT tar Marx till hjälp i ämnet är:

Den mogne och vetenskaplige Marx hade ju lärt att socialismen först var möjlig, då den kapitalistiska utvecklingen drivits till ett stadium där det manuella arbetet var avskaffat. 

Är frånvaro av kroppsarbete ett eftersträvansvärt tillstånd för människan, att reduceras till en vegetativ och konsumerande kropp vars värde mäts i upplevelse, lycka? (Varför inte glädje, arbetsglädje?) Torbjörn Tännsjö borde veta då mänsklighetens samlade lyckan är hans filosofi. För en ideologi som gjort kroppen, muskelapparatens finstämda maskineri till ett fängelse för tanken finns tydligen fritt utrymme för hela filosofiska skolor i ämnet. Tanken ligger onekligen nära till hands, Lyckades det inte att förslava arbetet så kanske det kan avskaffas.

Digitalisering, robotar och artificiell intelligens, förs fram som skäl till att mänskligt arbete inte längre skulle behövas. Föreställningen att människan skulle låta sin kreativitet, sina skapande och sociala behov stoppas av någon Plåtnicklas utrustad med datorkraft är hotet som målas upp, att hon skulle låta sig övermannas och kontrolleras av egenproducerade Frankensteins? Varför? Endast om en del av mänskligheten önskar göra det för att ha makt över resten finns ett tydligt scenario och en fiende att adressera. Men gör då det, och gå vidare i Huxleys eller Ivar-Lo:s anda. Det finns ett politiskt basARBETE för att ekonomiska och politiska eliter skulle förstå risken att leka med krafter som kan slå dem själva ur sadeln. Det faktum att dessa plåtvarelser saknar reproduktiv förmåga gör dem ofarliga som konkurrenter till människan. Vårt problem som mänsklighet är att inte låta genteknik slå igenom i vår reproduktion.

Det är just människan som flockdjur som gör arbetet till det nödvändiga självuppoffrande kittet mellan oss människor. Arbetet är vårt öde men inte som bestraffning, utan som gemenskaplig tillfredsställelses och kreativ individuell möjlighet, sammantaget en frihetens väg. Det som står hindrande är ekonomiska och politiska särintressen som ges struktur i regelverk och makt genom koncentration och centralisering. Privat ägande är en grundförutsättning för decentralisering av makt och rikedom, inte tvärt om

Vad rationalisering(automatisering, robotisering) av manuellt arbete leder till är att den mänskliga kreativiteten får spelrum till att verka inom områden som ytterligare accelererar den vetenskapliga utvecklingen, genom att alltmer av arbetet blir intellektuellt. Problemen idag är inte inte brist på resurser, brist på mat för att täcka mänskliga behov. Problemet är en överexploatering av begränsade naturtillgångar. Problemet är att styra in den mänskliga kreativiteten i en utveckling som inte exploaterar naturresurser, som lever med naturen och de värden den gröna väven skapar. Mänskligt arbete, inte minst kroppsarbete är i detta sammanhang det minst skadliga eftersom det är en del av livsväven.  Det finns ingen väg till befrielse genom att rationalisera bort arbete, vilket idag görs genom hård beskattning, medan beskattningen av kapital minskat. Eftersom mänskligt arbete inte medför någon ökad belastning på jordens resurser, är det inte arbetet som sådant som är problemet. Det är inte arbetet, “arbetslinjer”, “lönearbete”, som är problemen, utan det är kontrollen av produktionen över arbetet genom dåligt fungerande arbetsorganisationer som är en del av “lönearbetets” problemet. Det är genom bättre fungerande arbetsorganisationer som privatiseringen av skola och vård lett till “vinster” i kvalitet och resursåtgång. Det är anmärkningsvärt att frågan om arbetsorganisationen är så frånvarande bland vänstern.

Att arbetet skapar en maktposition är uppenbart för arbetaren och det oavsett vilka möjligheter den politiska makten ger kapitalet att styra över arbetet i produktionen. Att det är genom strejken som arbetarklassen har sitt starkaste vapen visar med knivskarp tydlighet, arbetets värde och källa till makt. Att förneka arbetets värde är “klassförräderi”!! Så vänder jag här Marx egna kraftuttryck mot hans efterföljare.

Torbjörn Tännsjös eget förhållande till arbete är kluvet, han säger sig ogilla manuellt arbete sedan barndomens långa arbetsdagar på traktor. Att ogilla manuellt arbete i en politisk miljö som ser arbetarklassen som en historiens drivande subjekt kan inte ha varit enkelt. Kanske är det denna konflikt och ideologiska disharmoni som TT kompenserar genom sitt trogna politiska basarbete i alla politiska organisationer han skänkt sin tid. Jag är osäker på om Tännsjö ser detta givande han stått för under årtionden som ett arbete. Alla som varit organiserad vet vilket slit som krävs för att hålla politiska grundorganisationer vid liv. I denna erfarenhet av verkligt mänskligt arbete som ett nödvändigt kitt i ett genuint mänskligt sammanhang finns generella erfarenheter att dra. Arbete kommer alltid  och i alla mänskliga sammanhang vara en nödvändig del av människans liv i sin kultur, i naturen i vilken hon ingår. Detta är kanske en ur “praxis”, ur empiri grundad generalisering som ligger utanför den marxistiska traditionen, det “rena rationella” tänkandet, teoribyggande bland intellektuella eliter, jakobinska sällskap och akademier.

I TT:s kommunistiska tradition är arbetet en kollektiv process, där samarbetet och inte konkurrensen är föredömet. TT:s stora arbetsmuskel är den energikrävande fettklumpen mellan tinningarna, det är tänkande som varit hans arbete. Tänkande är individuellt även om det inte kan skiljas från sitt kollektiva sammanhang. Svårigheten att driva intellektuella projekt i grupp ger TT flera exempel på; ett handlade om att i grupp driva aktivism i reklamfrågan med mycket magert utfall. I TT:s arbete på den filosofiska institutionen utvecklas idéer i strid och konkurrens inte genom samarbete och kollektiva processer. Den kommunistiska rörelsen hade en viss förankring i arbete och klass. Under ett par årtionden efter andra världskriget förändrades det i och med att TT:s 68-generation intog den ledande rollen. Om detta skriver TT insiktsfullt på sidan 115 att; kampen handlar  om en “sak” inte om att tillfredsställa den grupp(arbetarklassen) man säger sig företräda. Marcel Cohens fråga “Vart går den unga intelligentsian då den radikaliseras” är central, efter 68 blev arbetet inte deras val.

Det tunga ideologiska argumentet mot arbete hämtar TT från Marx, i den strategiska linjen att befria oss från arbete. Och att kapitalismen skulle stå för grovjobbet, att eliminera kroppsarbetet och ställa socialismen inför dörren. Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut så får vi välja mellan arbete, ett samhälle, mänskligt liv, eller Marx socialism vilket troligen kommer att befria oss från alla problem för evigt. Vetenskap och teknolog har aldrig under hela mänsklighetens historia avskaffat arbete, endast förändrat det. Att majoriteten av de politiska partierna nu höjer pensionsåldern är bara en syn för sägen, vilket naturligtvis inte betyder att höjd pensionsålder är något som måste accepteras.

Tännsjö ger i Vänsterdocenten ytterligare några ledtrådar till frågan om hans inställning till arbete. Det handlar om en dispyt med Sven Lindqvist kring hans bok om arbetsbyte, som “jag avfärdade med invändningen”(TT:s):

..om verkstadsingenjören tillfälligt stiger ner på verkstadsgolvet kommer denna med nödvändighet att uppträda som företagsledningens spion. Då är det bättre att ha ingenjören på kontoret. Eller att göra som trotskisterna, “proletarisera” sig en gång för alla.

TT avslöjar sin brist på erfarenheter av vad en tillverkningsindustri handlar om. Verkstadsingenjören är ingen företagsledningens spion, utan utbildad att självständigt leda verksamheten inom sitt ansvarsområde. Det producerande företaget är en arbetsorganisation och hur den fungerar är en fråga av gemensamt intresse för samtliga som arbetar inom den. Att vänsteraktivisterna som sökte sig till industri inte förstod sig på detta väsentliga rum för “klassamarbete” gjorde att de sällan lyckades med en livslång förankring. I den mån “spioneri” och angiveri förekommer så har det sin grund i konflikter som införts i företagens arbetsorganisation utifrån, som exempelvis den mellan kommunister och socialdemokrater. För att hålla ordning på kommunisterna upprättade socialdemokratin ett nätverk av angivare under det kalla kriget. Det var inte ledningen i arbetsorganisationen som nekade mig att börja arbeta som tjänsteman i Bofors, allt sköttes av stat och parti i förening med sina kontakter ända ner på det verkstadsgolv jag arbetade. TT:s reflektioner kring “spioneri” är verkligen en bragd i att spela bort korten. Spionerikortet borde synats i samband med “Vänsterdocentens” redogörelsen för “Skamliga resor”. I Östtyskland var var sjunde medborgare på ett eller annat sätt indragen i Stasis övervakning av sina landsmän. Stasistaten hade förstås en fördel, de kund bygga vidare på den nazistiska SS-staten som bara lyckades att placera den tyska befolkningen i ett övervakningsnät med masktätheten, en angivare på tjugo övervakade.

Varje stat behöver en underrättelsetjänst, ett informationsnätverk med syftet att försvara rådande ordning, det är klart att denna stats grad av frihet kan mätas i hur denna “säkerhet” byggs upp.  Den “proletära” staten har som det visar sig väldigt lite att erbjuda som demokratiskt och frihetligt föredöme. Tännsjös förklaring till att VPK fortsatte samarbetet med Öststatskommunismen var att: efter Stalins fall utvecklades Sovjet och dess satellitstater i positiv riktning.

Frågan om Svens Lindkvists arbetsbyte handlar inte om övervakning och spioneri, utan om förslag att bryta upp de sociala strukturer som varje avancerad arbetsdelning leder till, vilket även revolutionärer borde kunna se problemet med. Eller tror kanske TT att socialismen löser dessa problem per automatik. Tror V fortfarande att det “klasslösa samhället” är en politisk trollformel som automatiskt löser alla problem. Att V inte lyckats frigöra sig från denna strategi är tydligt om än det retoriskt ser lite annorlunda ut. Istället för planhushållning och klasslösa samhällen har vi fått, “Nej till vinster…” och “jämlikhet”, en lite rundare klasskampsretorik.

Lindkvists arbetsbyte är enligt mina egna erfarenheter ingen universallösning. Vad som krävs är en demokratisering av arbetsorganisationen. Att de som utför arbetet får en starkare ställning så att de inspireras att påverka istället för att sluta anställningen. Att kommunikationsvägran har kortats, byråkratier brutits upp genom privatiseringar är en läxa som vänstern har anledning att ta till sig.

Vid ett tillfälle kommer Tännsjös i kontakt med ett arbete han har svårt att förlika sig med.  Det handlar om händelser i “Diktaturprojektet” som drevs tillsammans med tre andra filosofer, växelvis i Stockholm och Sydafrika. Vid ett tillfälle hade en villa hyrts nära havet där arbetet skulle bedrivas. Vänsterdocenten sid 233:

På tomten i ett eländigt skjul, som kontrasterade mot vår ombonade villa, bodde en äldre svart man. Han erbjöd sid sina tjänster. Han kunde laga mat, tvätta åt oss osv. förklarade han. ….. Vi kom i bryderi, hur skulle vi västerländska revolutionärer… ställa oss till hans förslag? … Jag tyckte vi kunde betala honom, men utan att ta hans tjänster i anspråk. Jag tror det var Tony som menade att vi helt enkelt skulle tacka nej.

Det blir Gustaf Arrheim som löser problemet till mannens fördel, hans tjänster tas i anspråk mot betalning. Hur mycket får vi inte veta. Inställningen till arbete hos detta lilla vänsterkollektiv är avslöjande. Det personliga tjänandet ses som mer belastande än det som sker genom och för kollektivet, även det lönearbete. Problematiken går igen i diskussionerna om ROT-RUT-avdragen. Att motståndet mot subventioneringen av dessa tjänster fortfarande är stort inom S och V har troligen att göra med synen på tjänstefolk, och det personliga tjänandet. Motståndet mot privatiseringar har ju i stort brutits ner mot verklighetens prövosten.

Det finns dock andra skäl till att vara motståndare till ROT-RUT-avdragen. Ett kan möjligen anknyta till Sven Lindkvists arbetsbyte, fast inom familjens ram där det handlar om att dra in det uppväxande släktet i fostran till och delaktighet genom arbete. Familjerna borde värna om den lilla gemensamma arbetsekonomi den har och inte sälja ut den till externa företag. ROT-RUT har så blivit den stora medelklassfällan. Att politiska partier står för att staten går in med subventioner till utvalda sektorer, och med  hela handen talar om vad invånarna skall konsumera är riktigt anmärkningsvärt. Speciellt gäller det de “borgerliga” partierna som av näringspolitiska orsaker alltid varit motståndare till riktade stöd. Har frågan om bestickning retts ut av riksrevisionen. Det är tydligen inte bara vänstern som svajar då det gäller anknytningen till sina politiska traditioner.

En motreaktion på vänsterns nuvarande aktivism i feminism, folkfördrivningar och normpolitik växer sig allt starkare i takt med den förda politikens haveri. Men är en återgång till den traditionella klasskampslinjen möjlig, den började redan överges i takt med att det Sovjetiska misslyckandet blev känt på 1920-talet. Trots att 68-generationens återfall i klasskampsretorik är en parentes har en återgång till doktrinär marxism och avskaffandet av privat äganderätt inte stängts. Den nödvändiga ideologiska och politiska uppgörelsen med marxism uppnår aldrig kritisk massa för att sätta organisatoriska avtryck. 2018 kommer att firas till upphovsmannens minne. Låt oss använda året till att befria oss från de spöken han placerat i vår mitt.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson