Partiledarna Sviker Sverige.
Sveriges riksdag kommer inte att kunna lösa Sveriges problem, det är slutsatsen som tyvärr måste dras av den första partiledardebatten 2018. Det finns bara ett parti, Sverigedemokraterna, som klargjort att ett tak för invandringen måste sättas. M har meddelat att de tänker på frågan. När Jimmie Åkesson sätter press på Ulf Kristersson så blir han svaret skyldig. S har inte ens kraft att resa frågan. C L Mp V använder tid i talarstolen för att propagera för fortsatt massinvandring. De mörklägger det faktum att Sverige fortsätter med massinvandringen även de senaste två åren, trots krisen 2015. Se diagram.
Vad vi lyssnare kunde inkassera på den positiva sidan är den osakliga hetsen mot SD har gått ner från storm till en lättbris. Det var Mp genom Isabella Löfven stod för brunmålningen. Möjligtvis signalerar detta en omsvängning som kommer att leda till att SD inte längre kan hållas utanför inflytande efter valet 2018. Den mediedrivna Metoo-kampanjen lyftes vidare in i riksdagen av endast två småpartier, C och V, vilket P1 noterade med uppenbar besvikelse. Bra att mediernas styrning av politiken inte tillåts slå i genom i riksdagsdebatten.
Två verklighetsbilder ställdes mot varandra under debatten. På den ena sidan stod V, C, Mp, som försökte förminska Sveriges problem genom att inte diskutera dem och genom att föra fram klimatfrågan som en alternativ hotbild. Utanför riksdagen så understöds denna falang av den utomparlamentariska vänstern, som omfamnar massinvandring eller passar för dess problem. Som komplement till klimatapokalypsen förs hoten om ett världskrig fram som hotbild.
De varningar om konsekvenserna av massinvandringen som under årtionden fördes fram av nationella krafter i Sverige fick på ett retoriskt plan ett stort genomslag i M, S, Kd och Sd:s verklighets beskrivningar, från förorter och ett rättsväsende i förfall. Den politiska elitens och mediernas försök att tvätt verkligheten har lidit ytterligare ett nederlag. Att Mp på plats uttryckt sitt missnöje var symptomatiskt, de känner sig alltmer politiskt isolerade.
Jonas Sjöstedt stod ut med det mest osakliga och demagogiska angreppet i debatten. Saken gällde utförsäkringen av långtidssjukskrivna, och angreppen riktade sig mot Sd. V som stöder sittande regering som orsakat problemen angriper Sd som inte har något som helst ansvar för de tragedier som drabbat långtidssjukskrivna. Regeringen har möjligheter att genom stöd från Sd se till att inte enskilda hamnar mellan arbetsförmedlingens och försäkringskassans motstridande bedömningar. En regering och dess stödpartier som befinner sig i minoritet måste vara beredd att söka breda lösningar för att reda upp uppenbara missförhållande som drabbar ett fåtal mycket utsatta. Sjöstedt satte strålkastarljuset på regeringen, det var vad han lyckades med.
Anmärkningsvärt var att regeringen inte hårdare angreps för sina neddragningar, för alla “massutmaningar” som de skapat. För nedskärningar inom assistansreformen. för de stora köerna inom sjukvården, för tillståndet i skolorna. Regeringen har ett enormt syndaregister som borde slagit genom i diskussionen på ett helt annat sätt. Det tyder tyvärr på en svag opposition.
Att Sd tagit ställning för det diskuterade förbudet om kärnvapen togs upp av Liberalernas Jan Björklund. Jimmie Åkesson dementerade genom att ge beskedet att Sd inte tagit ställning. Frågan har inte hamnat på mitt bord, så inget beslut fanns för Björklund att reagera mot. I diskussionen klargjordes SD:s stöd till alliansfriheten och därmed ett nej till medlemskap i Nato. Frågan handlar om hur småstater skall kunna bidra till en fredligare värld genom att hävda sin neutralitet i händelse av konflikt och krig. Det handlar, vad kärnvapen beträffar, om ett folksen rätt att hävda sitt område kärnvapenfritt, för att inte bli måltavla för kärnvapenangrepp.
Frågan om neutralitet står över frågan om ideologier. Ett neutralt land har ingen plikt att för den skull bli neutralt i ideologiska frågor, i frågor om demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det är inte bara anhängare till Nato som använder ideologiska argument i diskussionerna kring vår alliansfria säkerhetspolitik. Det gäller även de som säger sig förespråka alliansfrihet och ett förbud mot kärnvapen i enlighet med det omtvistade förslaget. Det gäller att inte låta sig dras in i dessa diskussioner eftersom det ger motståndarna till vår alliansfri politik möjligheter att bland bort korten.
Frågan som årets först partiledardiskussion fram för allt väcker är: hur skall vi få ett stopp på massinvandringen? Kommer det att räcka med att ge en röst i årets val till det enda parti som talar klarspråk? Om Sd av väljare kan lyftas fram till största parti så kanske vi på valnatten kan dra ett lättnadens suck, då kanske det blir omöjligt för den politiska eliten och dess medier att fortsätta kriget mot Sverige. Visst, verka i valet för ett så bra resultat som möjligt, men lägg inte alla äggen i en korg. Det finns ytterligare ett politiskt verktyg, folkomröstningar, som inte skall underskattas.
Omröstningen i Sjöbo 1989 visar på vad rädda den politiska eliten och medierna är för att låta folket bestämma.
Den svenska politiska elitens försök att lyfta medborgarna in i mångkulturen har ett tidigt datum och graden farlighet består i att de inte vill gå i takt med dess medborgare. Den skarpaste konflikten på det temat utspelades i slutet av 1980-talet. Sven-Olle i Sjöbo såg problem med invandring och ansåg att en kommunal folkomröstning om invandring var befogad. Domen från den politisk eliten och mediemakten blev hård. Utsparkad ur Centern och offrad till karaktärsmord som rasist i medierna. Det hindrade inte majoriteten i Sjöbo att rösta mot flyktingmottagande. Trots det förlorade Sveriges medborgare striden genom att folkomröstningar om invandring gjordes omöjlig. ”Det går inte att rösta om människovärdet” slogs fast som politisk rågång för årtionden. Public Service betydelse för avgörandet går knappast att överskatta, inte heller betydelsen för den politiska polarisering under det politiskt oroliga 90-talet. Inte konstigt att ett slaktande av demokrati om än i humanismens namn, skapar frustration i den explosiv invandringsfrågan.
En folkomröstning skulle kunna bli ett verkligt verktyg för politisk mobilisering, på samma sätt som skedde i omröstningen om kärnkraft. Ett alternativ att rösta om är ett 20-30 årigt stopp för all flyktinginvandring. Sverige orkar inte mer, vi behöver använda våra resurser till att reda upp de problem som massinvandringen redan skapat.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
