Klyvnadens tid

Avhoppen från Mp blir allt tätare, “råttorna överger det sjunkande skeppet”, och varför skulle dom inte, då hela skeppet rister med ständiga uppgörelser på kommandobrygga, och därtill i hård politisk motvind. Många av problemen är självförvållade vilket fd. språkröret Birger Schlaug påpekar. Det handlar om alla de politiska affärer som varit tacksamt stoff för lösnummerjournalistik. Men miljöpartiets problem är framför allt ideologiska och politiska, vilket tyder på att det finns mycket litet utrymme för att partiets ledning skall kunna vända nedgången och rädda partiet till nytt riksdagskontrakt. Kvittot på att Mp kommer att kastats ut ur riksdagen vid årets val fick vi i Miljömagasinets senaste nummer. På ledarplats och mittuppslag gör nu tidningen organisatoriskt och politiskt myteri.

Miljöpartiets problem går längre tillbaka i tiden. Det var under Maria Wetterstrands tid som det stora sveket ägde rum. Med klimatapokalypsen som verktyg förvandlades Mp från ett traditionellt miljöparti till en liberal och global politisk kraft. Motståndet stod hårdast om EU-frågan, men med klimathotet som domedagsbila kunde Eriksson/Wetterstrand lägg om kursen. Sedan dess har en ideologisk kris manifesterats i ett kontinuerligt sökande efter brödfrågor kännetecknat Mp. För ett parti som mer än något annat stavas alternativ passar det illa att spela högt inom den pragmatiska regeringspolitiken som kräver balansering av olika intressen och perspektiv. En ideologisk medlemskår kommer att känna sig bedragen och misstänksam redan från början. Genom språkrören Fridolin/Romson drogs “resultatpolitiken” till nya extremer, vilket nu faller ut i den ena krisen efter den andra.

Miljöpartiet har blivit bortfintade i klimatfrågan, de har sett det som den ultimata miljöfrågan, och därför deras fråga. De har inte förstått att det är de globala kapitalintressenas redskap för att omforma världen enligt nyliberal principer. Att det förhåller sig på det viset blir så tydligt då det gäller flyget. Att snabbt bygga ut flyget är viktigt för att globaliseringen skall fungera, dess teknokratiska akademiska elit måste ha en infrastruktur som gör den kosmopolitisk på riktigt. Denna elits synsätt och livshållning måste dessutom få en social och politisk bas genom en charterresande masskonsumtion. För storstadsbefolkningen har resandet blivit synonymt med modernitet, frihet och livskvalitet, för många, meningen med livet. Enligt klimatapokalypsen är samtidigt flyget värsta sorten av klimatförorening då den placerar CO2 på platser högt i det blå, där den får maximal verkan samtidigt som den hålls utanför CO2:s kretslopp.

Från att ha varit ett lokalt förankrat parti med “gröna värderingar” har Mp alltmer blivit nyliberalt universella, i still med vänsterextrema grupper som “Allt åt Alla”. Från att vara klädd i folkdräkt odlas nu hatet mot det svenska med Reinfeldsk nit. Invandringen har blivit en identitets och profilfråga ställd ovanför politikens kompromisser över skattebetalarnas uppoffringar. Mp har skaffat sig politiska värderingar som gör dem omöjliga att sitta i en regering samtidigt som regeringsmakten gjorts till avgörande strategi för att genomföra politiken.

Istället för en balanserad syn på kost och miljö knyter Mp an till extrema politiska strömningar som djurrättsaktivism och veganism.  Att avliva djur har blivit ett principiellt brott mot deras “värdegrund”, vilket gjort att Mp numera är på kollisionskurs med allt vad landsbygden står för av djurhållning i lokal produktion.

Hela denna politik håller nu på att mosas in i kaklet med en våldsam kraft, vilket får konsekvenser även för det genommysiga Mp med sina politiker som viftar med sina handhjärtan.

Listan över personstrider inom partiet har accelererat till en avskräckande längd, Åsa Romson, Kaplan, Schlyter-Mutt-Lillemets, Jabar Amin, Pernilla Stålhammar, Stefan Nilsson. Linda Nilsson i Norrköping hoppar av till SD, till det “rasistiska” SD, kan förödmjukelsen bli större. Och hon är inte ensam, Helen Ekekihl i Norrtelje går samma vägen.

Birger Schlaug Reser ingen tumme för sitt gamla parti, men dess då mer frågetecken. Personer kan glömmas från det ena året till det andra men den politik som sitter i partiets väggar går inte att vädra ut med taktiska korsdrag. Partiets CV under den gångna mandatperioden gör nu att partiet faller samman. Några nedslag i flödet av politiska haverier.

Alice Bah Kunke(ABK) har fått svidande kritik för sin flummiga kulturpolitik. Aftonbladets Åsa Linderborg anklagar Alice Bah Kunke för att “medverka till en rädslans och tigandets kultur“. ABK har föreslagit drastiska reformer som sågats av yttrandefrihetsexperten Nils Funke. Hon har fått hård kritik för hanteringen av de hemvändande IS-terroristerna. Hon delade ut en orden till kulturprofilen, som hon sedan vill ta tillbaka(sic)  Demokratiministerns agerande borde ha lett till ett fällande mediedrev redan efter ett par år. Om det är omsorg om Mp eller Kunke låter jag stå osagt, den förlorande parten är under alla omständigheter partiet.

Kaplan och Romson har till och med fått avgå för sina politiska misstag som haft sin grund i Mp:s politiska  linje. Deras genus-feminism och deras stöd till islam vilket kommer att visa sig mer och mer problematiskt dess längre tid denna politik får verka. Massinvandringen håller redan på att förvandla utanförskapsområden till laglöst land.

När Fridolin fick ansvaret för skolan 2015 lovade han att vända utvecklingen inom hundra dagar. Sedan dess har Mp haft tusen dagar på sig utan att utvecklingen vänt. Det är talande, lika talande är Mp:s förnekelse av att skolans problem också påverkas av invandringen. Under de tusen dagarna har Mp varit det parti som hårdast hållit mot för att diskutera massinvandringen. Mp vill inte se problemen, det passar inte deras världsbild. Hellre hålla fast vid kartan än att försöka förstå sak och göra något åt det.

För att kunna upprätthålla en “generös” invandring har Mp vikit ner sig i de försvarspolitiska frågorna och varit en del av S-regeringen som drivit Sverige allt längre in i Nato. På denna fråga har några av de mest rutinerade miljöpartisterna kommit på kollisionskurs med Mp och regeringspolitiken. Konflikten är öppen och genom; Schlyter, Mutt och Lillemets, försvinner även kunskaper då det gäller ekonomi och bankernas roll.

Vad Mp skulle behövt i denna situation är ett politiskt basområde med möjligheter att tala direkt till en större krets än de egna medlemmarna. Istället överges nu Mp av Miljömagazinet, som är fristående men har varit Mp:s inofficiella organ. På ledarplats försöker Hans Stjernlycke(HS) hitta en organisatorisk modell för att möta tidningens kräftgång i antal läsare. Genom att portot höjts två kronor 2018, ser HS en möjlighet i att utveckla samarbetet med alternativrörelser där tidningen används som kanal. Konceptet är inte nytt men tros nu få en bredare spridning. Det kommer inte att göra Miljömagzinet till en en spetsigare och mer läsvärd journalistisk produkt, men kanske kommer prenumerationerna att öka, tänker man sig. Personligen övergav jag tidningen efter nästan femton års troget läsande för fyra år sedan. Den ger inte mer läsvärde än att den kan avklaras på några minuter i bibliotekets tidningsrum.

Vad är det för slag av värderingar som grundar denna rörelse där både Mp och Miljömagazinet är en del?  40 år av politisk verksamhet och nu finns inte ens tidning. En folkrörelse, vilket dom gärna vill kalla sig, men utan en tidning. Det är något som fattas denna rörelse i form av kreativa och driftiga personer som kan driva företag. Är det så att deras ideologi är direkt företagsfientligt? Istället har Mp förlitat sig på stöd i de kommersiella medierna. Mp har varit en del av den urbana medelklassen så  inflytandet på tidningsredaktioner har ordnat sig per automatik. Kanske är det denna omständighet som gjort att de inte sett sig behöva en egne press, de har aldrig angripits, har aldrig behövt lita till egna resurser för sitt försvar. De har varit en del av den mediala överheten.

Finns det då något som skulle kunna rädda Mp från sammanbrottet, från att kastas ut från riksdagen? Ett under, kanske en global klimatkris? Åtminstone något i den stilen som hjälpte partiet över spärren i början av 90-talet, jakten på sälkutar. Det är inte för inte som nu Mp betalar tillbaka till djuren genom att i en ny reform rensa cirkusar från vilda djur. Men som med det mesta som partiet tar i då det gäller att förstå sig på levande varelsers egenskaper, det blir fel. Det är som djurrättsrörelsen som tror att de räddar djuren genom att vi inte äter dom, inte bär deras pälsar. Det är istället de effektivaste sättet att utrota dom.

Mycket handlar idag om klyftan mellan stad och land, Även här har Mp svikit sina värderingar. Det handlar om Mp:s konflikt med landsbygden som egentligen borde deras vänner men som Mp vänt ryggen, genom vargfråga, bränsleskatter och en allmän fientlighet mot nationella arv. Mp är ett internationalistiskt parti med högt tonläge mot svenska värden, det slår nu tillbaka med full kraft.

adminb@klyvnadenstid.se
Evert Larsson