Klyvnadens tid

Ulf Kristersson har hållit sitt “öppna era hjärtan”-tal. Det är en logisk fortsättning på Reinfeldts besked till Sveriges folk inför valet 2014. Ulf Kristersson har satt ner foten i två strategiska frågor. Makt och integrationsfrågan. Han är väl medveten om konsekvenserna av sin linje, Sverige kan “gå käpprätt“(avslutande ed utelämnad). Kristerssons syfte är att fösa väljarkåren att acceptera “hårdare” linjer i integrationsfrågan, med förhoppning att integrationen skall bli en “solskenshistoria“. Vad finns då för odds för att Kristersson skall kunna stå som statsman och mysfarbror vid revisionen, valet 2022?Vad är det Kristersson vill göra? “I Sverige arbetar man och lever inte på bidrag“. Är det något nytt? Är det inte vad M drev under åtta år, främst riktat mot sjukskrivna som slagits ut från arbetslivet visserligen, men vad är nytt från moderaterna 2018? Sorgligt att säga, ingenting! Det är istället bristen på besked då det gäller flyktinginvandringens omfattning som lyser som ett svart hål. I valets viktigaste fråga håller moderaterna käften och talar ändå om möjligheten om ett lyckligt slut. Hur är det möjligt?  

Integration är en mycket svår och framför allt långsiktig historia. Vad som hittills gjorts är misslyckanden. Det multikulturella samhället som är målet, är ytterst komplicerat och konfliktfullt att genomföra. Politikerna från vänster har sett det som en solskenshistoria, bara de fått hjälpa “flyktingar”. Folket som inte varit med på noterna har av medierna hållits på plats med rasistpiskan. De rekordstora volymer som under de senaste två årtionden lockats hit står fortfarande utanför, det är segregation som råder, och det är den förda politiken som är ansvarig, oavsett regering. Så står frågan då vi går in i det nya året.

Det anmärkningsvärda är att det som varit orsak till integrationsmisslyckandet, massinvandringen nämner statsmannen Ulf inte. Han vill inte, och han kan inte, för då faller hans politiska konstruktion som ett korthus. Den verkligt radikala minskning av flykting invandringen som är en förutsättning för att Sverige skall lyckat reda ut alla problem finns inte med. Varför?

För att M:s lösningen inte ryms inom ett starkt och suveränt Sverige, utan i den nya globala världsordning som “våra” politiker genom EU vill vara bäst i klassen för att genomföra. Är detta ett rimligt svar på frågan?  Om så borde nackhåren resa sig på Sveriges befolkning, och det oavsett bakgrund, för vi är alla beroende av att Sverige är ett väl fungerande land, invandrare eller ursvenskar.

Det avgörande är hur flyktinginvandringen kommer att hanteras. Hur ser det då ut idag?

Politikerna försöker lugna det svenska folket med att vi har den mest restriktiva flyktingpolitiken i Europa. Verkligheten talar ett annat språk:

Sverige har fortfarande den mest ansvarslös flyktingpolitiken, vilket man ömsom mörkar och ömsom skryter med, situationen i siffror: Källa Mörkläggningen

Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör. Det är en siffra som förmodligen kommer att fördubblas med den påföljande anhöriginvandringen. 2017 beviljade Sverige totalt 135.459 uppehållstillstånd. Volymerna har i båda fallen historiskt bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150.000 personer, till absolut största delen av manligt kön, stanna. Av dessa var över 71.000 asylinvandrare. Migrationsverkets prognos från juli 2017, som senare justerats ned något, räknar med att över en halv miljon personer kommer att söka olika former av uppehållstillstånd åren 2017 – 2021; över 800.000 om man räknar förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, vilket nu sker i nio av tio fall. Det är också rekordsiffror, sett över en jämförbar tidsperiod. Alla dessa fakta gör att vi snarare har en fortsatt invasion att vänta än en återgång till EU:s miniminivåer, vilket politikerna försöker få oss att tro på.

Vem kan tro på att Sverige står inför en “solskenshistoria”? Runt om i världen står universitets och medievärlden i förundran då Sverige kommer på tal. Trots Danmark restriktiva flyktingpolitik, angriper de segregationen med betydligt kraftfullare inrikespolitik.

Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen förklarar i sitt nyårstal kamp mot parallellsamhällena. Med en åtgärdsplan vill han möta alla de utlänningar som erhållit pengar från kommunerna i stället för att arbeta och de som skapat osäkerhet genom gängkriminalitet, rapporterade tidningen Nordschleswiger. Även rivning av getton och tvångsomflyttning av boende ska därvid inte vara tabu. “Jag talar om bostadsområden i vilka ungdomar tvingas att gifta sig med någon de inte älskar. I vilka kvinnor aktas som mindre värda än männen.” I detta sammanhang beklagade Rasmussen också existensen av parallellsamhällen i hela landet. “Många människor som kommer att ha samma problem lever sammanpressade. Det skapar en negativ spiral”, sa han. Hårt till rätta gick statsministern också med de tidigare regeringarna. En över årtionden slappt förd utlänningspolitik har bidragit till att parallellsamhällen möjliggjorts.

Istället för att likt våra grannländer ta tag i problemen oroas moderatledaren över att integrationsfrågan skall överskugga alla andra problem inom vård, skola och rättssystem.  Naturligtvis har moderatledaren anledning att känna oro, men varför då inte adressera grundproblemet, massinvandringen,  varför då förorda en politik som riskerar att sätta de frågor som M vill diskutera i medieskugga.

Är det detta som Kristersson har med sig in i förhandlingar om ett gemensamt valmanifest för alliansen, så är alliansen redan en förlorad historia. De saknar lösningar på Sveriges problem. Kristerssons besked då det gäller att samarbeta med SD är ett entydigt NEJ, därmed ställer han väljarna inför en fortsatt utveckling av socialt kaos eller att rösta på SD. Kristerssons kalkyl för valrörelsen är att han skall kunna mörka detta perspektiv.

För väljarkåren finns alternativet att rösta på SD. Det är endast en total framgång för SD som kan flytta fram positionerna då det gäller massinvandringen. De skulle behöva bli största politiska parti i riksdagen, vilket betyder att de skulle behöva spräck 30%-gränsen.

Den frågan som alla ansvarsfulla medborgare i kungariket Sverige måste ställa sig är hur de kan bidra till detta, alternativt att verka för en folkomröstning om flyktinginvandring.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

situationen skall lösa sig.  Vad Kristerson förespråkar är