“Inga kommunister på våra…… “
Inga nazister i Göteborg är motdemonstranternas slagord inför NMR demonstration den 30 september. Det är politik från den kommunistiska internationalens barndom. Nazismen som lever i sin egen godhetsbubbla, är för vänstern önskemotståndaren, det självklara hotet, sinnebilden för ondskan, som ger den varma politiska gemenskapen. Och för att den skall infinna sig, krävs en tydlighet som inte ställer några frågor. Nazisterna skall helt enkelt bort,….…..inte solka bilden av “det röda Göteborg”. Men kommunisterna är trots allt själva en liten sekt som trots 50 år av sömngångaraktigt fotarbete inte lyckats resa sig ur sin isolering. I sin tro på det politiska våldet gräver nu dessa grupper sin egen grav. Sveriges politiska elit förbereder sig för att plocka ett av dessa “löss” ur det offentliga rummet. Att vänstern därmed öppnar dörren för nästa akt i nedmonteringen av yttrandefriheten saknas fantasin att förstå. Den inleds redan i den 19 November då vänstern åter kommer att triggas att visa sin våldspotential.
Till och med för så fysiska aktiviteter som idrott får utövarna lära sig att problemen sitter i skallen. För de kollektiva lekarna som politik eller, “klassernas kamp” består “skallen” av system av tankefigurer, traditioner och ideologier, över vilken ingen individ har kontroll, “Führer” eller “Rorsman” kvittar lika. Detta gäller främst de som gjort kollektivets intressen till sin politiska mission, de har inte bara den tusenhövdade rörelsens öron att beakta utan hela klassens tröghet i tänkandets rörelse. När nu det politiska intresset är högt finns anledning att syna de ideologiska kadaver som styr rörelsers handlande
“Inga nazister på våra gator” är inget nytt påfund. Under mellankrigstidens Europa så uttryckt man sig lite annorlunda; “slå fascisten där du möter honom“. Det var den politik som de kommunistiska partierna förde och som hjälpte Hitler till makten. Det är hög tid att reda ut vad de principiella felet i dessa politiska uppträden ligger, när nu öppet nazistiska partier åter marscherar.
Det stora problemet med politiken “inga nazister på våra gator” är att den bygger på en föreställning om att det är möjligt att avgöra vilka människor det är som är nazister, för att därefter beröva dem deras medborgerliga rättigheter. Den strider mot en rättsstats principer, där handlingar inte tankar bestraffas, och den strider mot Sveriges grundlag i synnerhet. Parollen är dessutom så utformad att den bereder väg för politiskt våld. Det heter inte “ingen nazism i vårt samhälle“, det handlar inte om ideologi, utan parollen har personer som mål och det är våld mot personer den öppnar upp för. Går det att bekämpa ideologier genom att utrota de människor som av olika anledningar fallit offer för deras locktoner? Varför inte acceptera att idéer inte kan utrotas genom social utstötning då de gäller nazister, när det inte gäller någon annan? Motargumentet för att särbehandla nazister är ofta att nazisterna själva står för ett system som använder våld mot fel slags åsikter och människor, och därför måste de förbjudas. Är det därför OK att använda nazister som förevändning för att genomföra deras idéer. Borde inte det faktum att nationalsocialisterna använder samma paroll; inga kommunister på våra gator, leda till eftertanke? Likheten är inte bara ytlig. Nazisterna delar de revolutionära kommunisternas maktanalys, de är revolutionära, och för att använda våld mot sina motståndare. De första som fick sätta livet till i Nazityskland såväl som Sovjet var de politiska motståndarna. Problemet med en hatisk indelning i “Vi och Dom” gäller även då den görs efter politiska linjer.
Analysen bakom parollen bygger på den marxistiska synen på staten som kapitalisternas maktapparat. Den svenska traditionen att skapa politisk sammanhållning genom överenskommelser sträcker sig genom landskapslagar över tusen år bakåt i tiden. Genom den allmänna rösträtten tog de arbetande klasserna plats vid det bord där lagarna utformas. Grundlagarna reglerar de demokratiska rättigheterna, däribland rätten att bilda politiska partier och att på offentliga platser demonstrera. Det är inte kapitalets intressen som gömmer sig bakom dessa lager, de är en rättsordning som vi har att förhålla oss till, att försvara mot såväl försämrad lag, som smygförändring genom ny praxis. De tillämpningar som nu används mot nazister idag kommer att användas mot ALLA andra i morgon. De som nu agerar för att pressa polis och rättssystem till att gör begränsningar av MNR:s demonstration bidrar till att inskränka demonstrationsrätten för alla.
Att detta inte är en strid mot hat och nazism utan framförallt en fråga om att försvara yttrande och tryckfrihet blir tydligt om vi ser närmare på historien som föregick bråket om demonstrationen. DVS striden om vilka som skall tillåtas hyra några kvadratmeter på Bokmässan. Tidningen Nya Tider stämplades för att vara nazister, och kampanjer inleddes för att kasta ut dom från mässan. Bokmässan fegade ur, och vek sig för kändisvärldens fejkskrän. Efter några månaders diskussion och Nya Tiders hot om att dra mässan inför domstol för avtalsbrott ändrade sig Bokmässan åter. Nya Tider hade åter en plats på mässgolvet. Principiellt viktiga ställningstaganden var yttrandefrihetsexperten Nils Funkes klara och tydliga ställningstagande. Samma gällde biblioteksutredning under ledning av Svante Veiler, som förklarade att yttrandefriheten inte kan sorteras efter åsikt.
För vänster lär det dock dröja innan polletten trillar ner, de fortsätter sin kampanj med att bojkotta och arrangera alternativa aktiviteter. Vad beror denna beröringsskräck inför politiska motståndare på? Består inte denna vänster av människor som har årtionden av erfarenheter av att leva i en demokrati. Varför denna upphetsning inför de som inte tycker lika? Det är kanske dags att Sveriges folk tar dessa i demokratin så vilsna vid handen och placerar dem på divanen för en inträngande analys med efterföljande kollektiva demokratiterapi. Vad är det för rädslor som blockerar förmågan till en kall och saklig analys? Under årtionden har de egna demonerna odlats i föreställningar av en smittsam rasism som fram för allt får näring av hemska åsikter, åsikter om att det finns skillnader mellan människor. Är det så det ligger till?
Är det rädslan inför könsskillnader som krävt en politisk dementi av deras existens, därför förklarad som “social konstruktion”. Det saknas en tilltro till att människor kan hantera skillnader, så till den graden att “allas lika värde” tolkas som att alla måste vara lika. Vänstern inom Public Service är så rädda för konflikter att alla slags formering i ett VI ses som själva roten till konflikter, hat och rasism. För finns ett VI så MÅSTE finnas ett DOM, och då är allt redan förlorat. Det största och farligaste VI de kan tänka sig är Sveriges folk, därför är svensk inte längre en svenska utan en svensk medborgare, en person vem som helst bara han har ett svenskt pass. Men eftersom svensken finns, som alla nationaliteter, så krävs ett ord, där är vi nu placerade som ett undantag “etnisk svensk”. Den politiskt korrekta yrkeskåren inom media behandlar Sveriges folk som barn i förskoleåldern. Vad beror det på att ni håller på och dompterar det folk ni är satta att förse med nyheter och information? Är det brist på egen social och kulturell tillhörighet som gör er isolerade och rädda? Förlåt de indiskreta frågorna, men ert agerande ställer frågor.
Kommer dessa rader att bidra till att vänstern lugnar ner sig och istället för att få ge utlopp för sitt politiska hat använder tiden till mer fredliga övningar, än att MOTdemonstrera? Nej det ligger långt från dess möjligheter i uppmärksamhet. Och än mindre i ideologisk träffsäkerhet, politisk kraft och agitatorisk energi. Demonstrationer kommer att hållas och aktörerna står för en hel del val som alla kommer att påverka slutresultatet i en räkning till skattebetalarna. Förhoppningsvis slipper vi se en upprepning av 2001s kravaller då Avenyn rensades av uppretade hatare i svarta luvor och kängor.
Mängder av poliser är sammandragna till Göteborg. Regeringen har redan samlat samtliga partier till överläggningar om hur nazister skall hanteras. Vilka instruktioner har regeringen gett polisen? Löfven behöver visa handlingskraft, och alla möjligheter som ges måste omsorgsfullt vårdas.
Att provocera vänstern till kravaller, behövs det, då deras politiska traditioner är en autobahn till upplopp. Hatet mot nazisterna är upparbetat, så nu behövs endast en påminnelse om att polisen även de är “nazistiska grisar”. Och nazisterna har redan markerat missnöje med det senaste beslutet om demonstrationsväg, och har rustat sig med sköldar för handgemäng. Röster har redan hörts som talar i riktning av en kriminalisering av NMR. Vem tror att Löfven skulle ha några betänkligheter att inskränka föreningsrätten om syndabocken är organiserad nationalsocialism. Med stöd av en fuskande historiker i fascism har Löfven redan frikostigt sorterat i SD i samma ökända politiska hägn, så här finns säkert både vilja och kreativitet att placera NMR bland terrororganisationer.
Hur många inom vänstern har gjort samma iakttagelser? Hur många har redan rest kravet på att kriminalisera nazister? Hur många av den sorten skulle behövas för att fungera som en tändsats till blodiga kravaller?
NMR har redan gjort de stora vinsterna genom mediernas förkärlek för dramatik. Är de nöjda med publiciteten? Trivs dom i sin påklistrade parlamentariska roll, eller tror dom sig ha mer att vinna på slagsmål med polisen och motdemonstranter? NMR är troligen de som har minst att vinna på att driva fram kravaller. De har ett gyllene tillfälle att visa att de menar allvar med att NMR är en politisk organisation. Rensa ut allt som påminner om uniformer och marscher och klä upp er för politisk batalj.
Vänstern sitter med stora ryggsäckar som gör politiska manövrer svårhanterliga. De är troligtvis tio ggr så många och det enda som förenar är hatet mot nazisterna. Yrkesdemonstranter bussas in från Norge och Danmark. Det är de våldsamma demonstranterna som har manöverutrymmet och gentemot dom så har polisen en mycket låg profil. Inga varningar, inga hot om rättsliga påföljder. Polisens taktik är kommet ur Dan Eliassons arsenal av halsband och fika. Polisens taktik kan bara uppfattas som en inbjudan till kravaller till vänsterns mest hatiska och våldsbenägna.
Moder Svea är på förhand den stora förloraren på detta politiska spel då ytterligheter tilltvingat sig det politiska initiativet. Det är också därför som yttrandefriheten står på spel.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
