Vem äger Sverige?
En fråga som lämpligen besvaras genom att syna ett lands säkerhetspolis. Av hur det var för 40 år sedan, har jag egna erfarenheter. Jan Myrdal går ytterligare några år tillbaka i sin redovisning av sina.. Det handlar om Säkerhetspolisens vakande öga över alla som hade ryggraden och hjärna att formulera sina egna erfarenheter till från fantasier skilda perspektiv av politiska förhållanden. Om vilka Säpo ansåg värda uppmärksamhet skriver JM:
….jag minns när min far, Gunnar Myrdal, kallades upp till det under krigsåren för den politiska polisen ansvariga statsrådet Gustav Möller. Gunnar hade skämtat i telefon med en amerikansk vän om den svenska tysktrafiken. Nu ville den telefonavlyssnande polisen ha fast Gunnar Myrdal som spion och förrädare (så som man tidigare sökt sätta dit Helge Lindberg på GHT).
Detta gäller den “inre fienden”, de vars politiska aktiviteter skulle kunna utvecklas till ett hot mot existerande ordning det är ett svenskt Stasi. SÄPO:s verksamhet handlar även om en yttre fiende, främmande makt. Riktigt allvar och verklighet blir det då svenska medborgare samarbetar med främmande makters underrättelsetjänster. Genom DDR:s sammanbrott och frisläppandet av stasiarkiven har världen fått tillgång till information vilken även vi nu borde kunna vända oss, om det inte vore för Säpo och den politiska eliten i skön förening. Vi befinner oss i Sverige.
Att säkerhetspolisen tar sig stora friheter i jakten på subversiva element ligger i sakens natur. Att de nu på grund av inflödet av terrorister fortsätter sin verksamhet tror jag de flesta av oss förutsätter och hoppas vara effektiv. Dock vad Stasiarkiven upplyser oss om är behovet av att Säpo kommer under demokratisk kontroll. JM redovisar ett uppslag till sådan demokratisk korrigering då det begav sig under 1970-talet
Jag har därför föreslagit regeringen att man bör ordna ett seminarium där vi som genomförde detta arbete(Start av Folket i Bild/kulturfront) och i detalj vet allt om hur det gick till får sakgranska det material som Säpo i sin rapport lämnat till statsledningen som beslutsunderlag. Folket i Bild/Kulturfronts stämma har ställt sig bakom detta krav.
Men se den kontrollen vill inte regeringen tillåta!
Palme var inte intresserad av problemet med att granska granskarna, ett av demokratins svårlösta problem. Han valde istället att använda Säpo i den politiska kampen. Jan Guillou sattes i fängelse med politisk polarisering som följd, vilken gav näring till årtionden av sekterism inom vänstern.
Samma sak ser vi spelas upp inför våra tallrikstora ögon i kampen mellan Trump och den “djupa staten”, de sammanflätade intressena i underrättelsetjänster, militär, administration och storföretag inom rustningsindustrin som Eisenhower kallade det militärindustriella komplexet. Den öppna konflikten mellan president och underrättelsesamhället är en del av USA-imperiets sönderfall, stora delar av befolkningen motsätter sig att upprätthålla dess våldsmaskineri. Vi lever i en omskakande tid där de värderingar och ideologier som hållit samman vår värld inte förmår fixera själarna i maktens nät.
Att DDR:s Stasi blev en stat i staten med enorm makt det erkände Stasichefen Markus Wolf i sin dom över Stasi i november 1989. Inte bara spion, sid 45:
Aldrig mer får en apparat ställa sig över partiet och samhället. Det krävs demokratiska spärrar. lagar som gäller för alla och en strikt maktdelning.
Stasiarkiven och deras trådar in i SÄPO:s egna arkiv har vår omtänksamma politiker bestämt att skydda sin oskuldsfulla svenska befolkning från. Protesterna mot hemlighetsmakeriet blev omfattande vilket ledde till att Birgitta Almgren tilläts att bedriva ett forskningsprojekt som resulterade i boken “Inte bara spioner”. Det är hennes bidrag till kartläggande av Säpos verksamhet som är det huvudsakliga underlaget för denna artikel.
Varje land har sin egen säkerhetstjänst, eller någon annans. Maktvakuum är inget som kan existera under längre tider, och säkerhetstjänster kopplade till våldsmonopol är ett av maktens viktigaste verktyg. Problemet med säkerhetstjänster är att den används av politiska kotterier och eliter för att bekämpa sina egna fiender inom det egna landet. Det blir ett av de mest potenta vapnen i kampen om kontrollen över statsapparaten. Dess folkhemska variant har jag kastat lite ljus över då det gäller fallet Olle Möller. Varför hårdmarkerades Olle Möller av säkerhetspolisen? Kunde en enkel potatishandlare utgöra ett hot mot rikets säkerhet?
Då det gäller Säpos hantering av sina fiender i Stasi så visar Almgren på en ny sida av Säpos verksamhet. Det är en stegrad förmåga över årtiondena att inte ingripa mot spioneri från DDR och Stasi. För att förstå den stora bilden låt oss göra några nedslag i den politiska miljön och se hur den utvecklades.
Efter Pragkuppen 1948 försämrades det politiska klimatet mellan stormakterna och deras ideologiska grupperingar i Sverige. Kommunister stod på den ena sidan och försvarade bokstavstroget Moskva. Behovet att bryta upp den politiska polariseringen var stor, vilket ledde till att en tredje ståndpunkt formulerades. Dess ideologiska beroende av marxism med dess internationella och universella perspektiv förhindrade den att resa en antikolonialt nationalistiskt program. Vad detta skulle fått för politiska konsekvenser kan vi bara spekulera i. Förhoppningarna om möjligheten står fortfarande och haltar i den politiska kylan trots nyliberal revolution med avregleringar och privatiseringar som följd. Hur som helst så trycktes kommunisterna tillbaka politiskt och stor del i det arbetet hade Säpo genom de spionrättegångar som genomfördes under början av 1950-talet. Säpo döljer då inte “vem som äger Sverige”.
Genom ungdoms och studentrevolt, antiimperialism, miljö och fredsrörelse förändrades det politiska klimatet, vilket gav nya möjligheter för Stasi. Den marxistiska radikaliseringen skapade en jordmån för rekrytering av informatörer(enligt Stasis egen nomenklatur IM inofficiella medarbetare). Mest kända för eftervärlden är de som sammankopplats med RAF:s terrorism. Kopplingen till Sverige blev stark genom RAF:s attack på den västtyska ambassaden 1975, och planerna 1977 på att kidnappa Anna-Greta Lejon, förbindelsen med Stasi är därmed tydlig. Användningen av våld är organiskt förenat med vänstern, det var uppenbart under RAF-epoken under 70-talet då stora demonstrationer mobiliserades till deras stöd. Hur den marxistisk inspirerade terrorismen är en organisk del av vänstern får vi en känsla för genom att följa upp aktivisterna som fälldes för planerna att kidnappa Anna Greta. Mats Jangdal på Frihetsportalen har samlat personalia i frågan:
Pia Laskar, numera universitetslektor i Linköping, dömdes till tre års fängelse. Hon har inte gjort avbön för varken sina omstörtande idéer eller gärningar. Vägrar tala med ”lata journalister”.
Karl Gratzer, numera professor i Södertörn, dömdes till tre månaders fängelse. Vägrar tala om sin inblandning.
Katarina Motzi Ekelöf var en av Kröchers flickvänner, hon är idag docent i Linköping, dömdes till två års fängelse. Går inte att nå.
Anna-Karin Lindgren dömdes till två års fängelse. Hon var också flickvän till Kröcher. Till skillnad från de andra erkänner hon idag hur dumt de bar sig åt, trots att det var hon som föreslog att kidnappa Leijon, istället för att kapa ett flygplan för att försöka befria fängslade medlemmar i RAF.
Terrorismens som en del av den goda vänstern fortsätter sin politiska mission inom akademierna.
Frågan är vad som hänt vad gäller Säpos roll sedan Sovjets kollaps, den nyliberala revolutionen och Sveriges inträde i EU. Ett årtionde senare har Sverige skrotat sitt värnpliktsförsvar till förmån för en insatsstyrka med internationell räckvidd. Är det någon annan som är tänkt att försvara Sverige. Ingen kan ha undgått att Alliansen har ett färdigt svar på den frågan.
På 1970-talet skapade spionen Berling rubriker, var det senast Säpo visade sina tänder? I sin bok “Inte bara spioner” visar Birgitta Almgren att Säpo undantagslöst lägger ner sin undersökningar av de spaningsuppslag som Stasi-arkiven placerat under dess näsa. Birgitta Pettersson kriminalkommisarie på SÄPO som på 1980-talet ledde spaningarna kring Stasis infiltration får ett antal frågor av Birgitta Almgren.
Fråga: Är det inte märkligt att endast två personer dömdes för att ha utfört uppdrag åt Stasi?
Birgitta Pettersson(BP): Den första prioriteringen för SÄPO var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet.
Min kommentar: Tydligen gäller inte principerna för brottsprevention då det gäller spioneri utförd av Stasi. Eller är det så att de personer som spionerade för Stasi var goda i någon unik bemärkelse, som frälste dem från ansvaret för sin handlingar. Eller är det så att brott mot moder Svea inte bara bland f.d. terrorister anses som politisk korrekt godhet. Är det närheten till sin motpart, Stasi som gjort att personalen inom Säpo haft nära till att överta deras värderingar, ett spioneriets Stockholmsyndrom. Att skyddet av Sverige har mindre betydelse framgår av BPs svar på nästa fråga
Fråga: Kan du förstå varför SÄPO vill hemlighålla dokument rörande DDR-kontakterna?
BPs svar: Vi vill inte skada enskilda personer. DDR-medborgarna hade en svår situation och kunde bli informatörer för att undgå repressalier.
Kommentar: I vilken nations intresse vilar BPs perspektiv, finns det mer. Här handlar det inte bara om utländska spioner utan om svenskar som förråder sitt land. Är det möjligt att SÄPO tagit sig andra uppgifter än att agera i nationens intressen? Skall vi tro Tore Forsberg så var det affären Stig Wennerström som fick Säpo att tänka om. I sitt sommarprogram berättar han.(31 minuter i programmet):
Avslöjandet av Wennerström ledde till eftertanke, och att Säpo ändrade sin operativa kultur. Från att uppdaga och avslöja spioneri, till att istället förhindra denna verksamhet i alla dess former och utvisa utländska underrättelseofficerare som försöker att värva svenska informationsbärare. Och vägra inresa till landet för officerare som i andra länder döms för samma sak. Förutsättningen för det nya arbetssättet är att Säpo ändrar attityd och öppnar sig mot samhället. och börjar tala med de människor som är bärare av hemligheter. Säkerhetssamtal med Wennerström 1933, både före och efter hans besök i Riga hade säkert hindrat den fortsatta utvecklingen. Säkerhetssamtalen skulle också kunnat lett till att han blivit en av oss, alltså en riktig underrättelseofficer som arbetade för svenska räkning.
Men det var inte gjort i en handvändning att vända kulturen i Gustav Möllers hemliga polis, som Säpo också kallats. Socialminister Gustav Möller som i hemlighet bildade säkerhetstjänsten 1938. Det tokiga var att tjänsten blev så hemlig att den blev okänd för de flesta av riksdagsmännen, landets myndigheter och allmänheten under större delen av andra världskriget. Det var också detta tokiga hemlighetsmakeri som gjorde att Erika Schwartze glömdes bort. Denna orimliga säkerhetskultur kom sen att fortleva ända till 1963 då Säpochefen PG Vinge, efter samtalet med fru Karin Rosén tog det första steget mot öppenhet och satte in Säpos telefonnummer … i telefonkatalogen. Men det var först efter säpochefens Hjälmrots och PG Ness entré som det blev fart på förändringarna. Då ändrades säkerhetskulturen och arbetsmönstren och livet för oss kontraspioner blev mycket roligare. Verkligheten hade lärt oss att “kvinnor kan”, och för att möta den nya tidens krav rekryterade Säpo ett rejält antal kvinnliga poliser, språkvetare och analytiker för operativt arbete. Samtidigt skapades en grundlig nyutbildning i Säpos kontraspionskola. Det gällde nu att få fram kontraspioner som såg möjligheter och inte bara problemen och som dessutom hade filing för människor. Externa konsulter hyrdes in. Jag mins speciellt optimistkonsulten Ingalill Enbom från Luleå och prästen och nuvarande biskopen i Visby Koskinen.
Det är en intressant stycke nutidshistoria som Tore Forsberg frilägger. Hur SÄPO öppnande upp sig mot medel och överklassens kultur och normer. Men arbetarklass var något de fortfarande höll på armlängds avstånd vilket är så tydligt då det gäller behandlingen av folkhemmets offer Olle Möller.
Frågan är dock vilken bäring denna förändring av SÄPO har för hur man skall behandla spioner. Birgitta Almgrens kritik av SÄPO för att inte lagföra Stasifallen handlar inte om att väga prevention mot bestraffning. Stasis nätverka var redan avvecklade, deras arkiv förstörda alternativt omhändertagna och DDR och även Sovjet hade upphört. Att inte ställa Stasiagenter till ansvar handlar om något annat vilket understryks av ytterligare en fråga som Birgitta Almgren(BA) ställer till Birgitta Persson(BP).
BA:s fråga: Stasi hade lång framförhållning då det gällde att söka potentiella agenter bland unga idealister, exempelvis i vänsterkretsar. Birgitta Dahl, Hjalmar Mehr, Pierre Schori och Olof Palme höjdes till skyarna både under DDR-tiden och även idag av Stasi-medarbetare. Kan Säpo gjort någon utredning om dessa som sedan försvunnit från arkiven. Kan man utesluta gallring som beordrats för rikets säkerhet, exempelvis av regeringen.
BP:s svar Under hela min tid på 1980-talet då jag var gruppledare för DDR-ärenden har jag aldrig sett något sådant. Säpo skulle aldrig göra en sådan utredning angående socialdemokratiska och kommunistiska toppolitiker. Det ingår i politikens arbete att ha goda kontakter med företrädare för främmande länder. De var ju i allmänhet mycket positivt inställda till DDR. Spaning och utredningar görs av Säpo görs om det fanns skäliga misstankar om brott. Säpos uppdrag är att förhindra och förebygga brottslig verksamhet.
Mer än så skingras inte dimmorna kring Säpos verksamhet. Går det ens att hitta ut ur den snårskog av motsägelser detta svar placerat oss i? I Norge lagfördes Arne Treholt och dömdes till tjugo års fängelse för spioneri. Kommunistledarnas Säpo-akter mäts i centimeter inte mm. I inledningen av denna artikel får vi en inblick i hur Alva Myrdal behandlades på grund av närheten till sonen Jan. BP:s bild av Säpo är inte trovärdig. Eller är detta sprickor i muren som oundvikligen uppstår vid en stats sönderfall, genom inre upplösning, genom en tyst statskupp av femtekolonnare som verkar inifrån i enlighet med globaliseringens krav och principer.
Vad Säpo förmår att göra är inte endast en fråga om SÄPO:s arbetsmetoder och förmåga. Det omgivande samhällets värderingar och samhällsmaskineriets förmåga att ge understöd och agera i samklang och takt med Säpos behov kan knappas underskattas. IT-haveriet på transportstyrelsen vitnar om stora politiska problem på regeringsnivå. “Mottagandet” av återvändande IS-terrorister visar på brister av samma slag, även här handlar det om grundläggande brister i politiskt perspektiv.
Det finns några passager i Inte bara spioner där Birgitta Almgren tar upp den politiska miljön i vilken SÄPO har att agera. Det handlar om politiskt inflytande genom Stellan Arvidsson och den politiska miljön inom Stockholms arbetarkommun. Sidan 63 ur Inte bara spioner:
När vi idag bedömer stasi-agenterna motiv bör det ske mot bakgrund av det kalla krigets hotbilder. Vem kunde vara mot fred? Det gällde att göra en insats som IM i kampen mellan det onda och det goda. Ord som krigsfara och kärnvapenkrig målade upp skräckscenarier som legitimerade arbetet för socialism och fred. Dessa två begrepp kopplades samman i ett slags kombinationsmatematik som fick idiomatisk karaktär. Dynamiken i orden skulle få människor att agera. Enligt litteraturvetaren och skolreformatorn Stellan Arvidsson, som varit socialdemokratisk riksdagsman, låg krigsfaran i den kapitalistisk krisen och hetsen i korstågsstämningarna mot de socialistiska länderna……..(från Stellan Arvidssons egen stämma vid ett tal 1985 i Stockholms medborgarhus)
Kapitalismen befinner sig i en permanent kris. Under tiden är ekonomin i de ledande socialistiska länderna på stadig frammarsch tack vare demokratisk planhushållning. Där utnyttjas alla resurser, där finns inga kriser, ingen arbetslöshet, inga ekonomiska spekulationer. Dessutom har de socialistiska staterna blivit allt fler. Kapitalismens enda utväg att behålla makten är under sådana förhållande våldet, kriget. I den avsikten strävar man efter militärt överläge. Därför är det svårt för de kapitalistiska länderna att avstå från kapprustningen. Mot denna bakgrund är folkens fredsrörelse viktigare än någonsin.
Stellan Arvidsson var ingen ensam politisk kuf på en marginaliserad vänsterkant, vilket understryks av nästa citat ur Inte bara spioner:
Att Hotell Malmen var en viktig magnet bekräftar också journalisten Björn Elmbrant i boken Stockholmskärlek(2010). Elmbrant berättar att det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr och hans hustru Liselotte på detta “nybyggda och med dåtidens mått flotta Hotell Malmen” träffade den sovjetiske författaren Ilja Ehrenburg med vilken Liselotte med Mehrs goda minne hade en förbindelse i över sjutton år. ……. Tidigt engagerades Hjalmar Mehr av den stridbare tidigare kommunisten Zäta Höglund som sedan mitten av tjugotalet styrde Stockholms arbetarkommun. Mehr blev en viktig förmedlare mellan Sverige och socialistiska länder och enligt mina intervjuer med f.d. Stasiofficerare betydde han mycket för att stärka förbindelserna mellan Sverige och DDR. Mehr bevakades under många år på grund av misstänkt underrättelseverksamhet men skyddades av statsminister Tage Erlander som uppenbarligen ansåg att Mehrs ständiga sovjetiska kontakter fungerade som en slags back channel, hemlig diplomati. Gerlach som vid den här tiden ännu inte värvats som agent var en trogen jäst på de sovjetiska konversationskvällarna på Hotell Malmen.
Trots dessa vittnesmål över DDR:s politiska inflytande så finns det en viktig bärande struktur som formligen lyser med sin frånvaro i Birgitta Almgrens redovisning av Säpos hantering av Stasiarkiven, det gäller den ideologiska, det gäller marxismen. Vid analyser av den europeiska socialismen bländar oss Marx med sin ständiga frånvaro. Att försöka beskriva Hitlertyskland utan att beskriva den nazistiska ideologin finns helt enkelt inte, det är en självklarhet. Så aldrig då det gäller att analysera de kommunistiska staterna, ej heller i Birgitta Almgrens analys. Vid två tillfällen hittar vi en referens av Marx och Lenin, vid inget tillfälle används de analytiskt. Marxismens ställning i DDR behöver knappast någon vidare förklaring, det var statsideologin, det var samhällsvetenskapen, det var den profana religionen i ett. För Sveriges del ger den Augustprisbelönade Mörkret i människan av Sverker Sörlin en genväg till hur våra akademier värderar Marx, Marx ställning i vår politiska kultur. Marx har överlägset mest antal träffar i bokens personregistret. Det mesta av den marxistiska ideologin förs fram utan att kritiseras som om det vore en objektiv sanning. Den kritik som Sverker Sörlin är mäktig hämtas från den trotskistiska traditionen, dvs inifrån den marxistiska bubblan. Som i den gängse kulturdebatten stryks Marx medhårs i alla väsentliga avseenden, det gäller inte minst i Marx bidrag till analysen av kapitalismen. Marx gigantiska bygge kring mervärdesteorin havererade vilket Marx själv insett, varför han inte publicerar mer än det första bandet av Kapitalet. Den mindre nogräknade Engels stod för publicering efter Marx död.
Vem äger Sverige? Grundlagen ger ett svar: “All makt utgår från folket“. Att det inte står rätt till med moder Svea är uppenbart, hon har berövats fanan, det politiska perspektivet till nationens försvar. Säpo, skölden och dess remmar för fäste på moder Sveas arm har slitits av. Vem är numera våra herrar?
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
