Klyvnades tid

“Jwlen han i arboga drak”

24 dec , 2016  

Varför heter julen Jul och inte någon böjning på Kristus som i de flesta länder i Västvärlden? Det kan möjligen bli ett samtalsämne mellan julklappar, skinka och gröt. Ja, vad vet vi egentligen om hur våra förfäder firade jul och varför. Vad namnet jul beträffar är åtminstone en sak klar, det har inget med bibeln att göra. Att fira födelsedagar hölls av de första kristna för att vara hedniskt, bibelns berättelse om Farao och Herodes var vägledande. Först på 300-talet svängde kyrkan, dock utan att ha svar till vilken dag firandet skulle förläggas, en frihet som gjort det möjligt att för olika kyrkor anpassa firandet till redan existerande riter med stor folklig förankring. Att vi fortfarande firar Jul hos oss, trots att vi varit kristnat i 800 år är ett bevis för detta och traditionernas tyngd.

Rubriken “Att dricka jul” är hämtat ur Karlskrönikan och går därmed inte längre bak i släktled än till 1300-tal. I ett hyllningskväde till Harald hårfager från 900-talet når vi så långt skriftliga bevis finns att hämta för “att dricka jul”, här med den gamla stavningen jõl .

Men varför “JUL”? En fråga som öppnar rum mot vårt förflutna, och tvingar oss att se i längre perspektiv. En sak som skiljer oss från alla andra folk på jorden är att vi lever på en nordlig bredd med sina stora skillnader mellan sommarsol och vintermörker. Ingenstans på jorden går kor på bete på våra breddgrader: inte på Kanadas tundra, Sibiriens permafrost eller Kamtjatkas snöklädda vulkaner, inte i Alaska eller Gönlands Kap Farvel.

I vårt lands södra delar där boskapsjordbruk varit en försvarlig del av försörjning blev vintermörkret ett naturligt avbrott  och avslut på arbetsåret, som i dubbel mening inbjöd till att fira, “dricka jul”. I “Vintersolståndet” av Göran Stålbom finns en beskrivning ur en norsk källa som kaster lite ljus över våra seder. Källan är ur Sigvat Tordarsons minnen från en resa genom Värmland år 1018. Norden befinner sig i den brytningstid som orsakas av den katolska kyrkans missionerande. Norge var nästan helt kristnat. Värmlands bondebefolkning hade ännu inte dragits in under dess omfamning.

På senhösten , eller i början på vintern, då Sigvat passerade Edskogen i Värmland kom han till en ort som hette Hov(“Gilleshall” på fornnordiska). Sigvat beskrev hur de resande efter lång och mödosam vandring, trötta, med skoskav och på dåligt humör, önskar nattlogi, men möts av stängda dörrar.

Han berättar att de hedniska bönderna höll ett blot som de kallade alvablot, var och en i sin gård. Det var tydligen en mycket sluten fest, vars helgd uppenbarligen kunde äventyras genom närvaro av främlingar. De kristna männen blev tre gånger kärvt avvisade av tre personer med namnet Ölve. Hilding Celander har förmodat att Ölve inte var ett  namn , utan beteckningen för någon som hade en viss roll vid festen. Ölve har ibland ansetts ha två tänkbara betydelser: “den helige” eller “den som svarade för ölet”. Så här berättar Sigvat:

Till Hov jag kom om kvällen. Dörren var stängd, men lutad jag sporde mig för. Kort svar fick jag på min fråga, det hedniska folket sade, att de höll heligt och drev mig bort. Jag bad trollen ta dem.

“Kom ej” ropade kvinnan “eländige karl, här närmare! Jag fruktar Odins vrede. Vi dyrkar de gamla gudar.” Den otäcka kvinnan, som likt hatad ulv mig ville jaga från gården, sade att inne hon alvablot hade.

Nu har tre män med samma namn drivit mig bort och vänt mig ryggen- ej skäl att prisa för högt de männens gärning. Nu fruktar jag mest, att envar som bär namnet Ölve, på samma sätt skall jaga de främmande på dörren.

Det är väl helt klart att Sigvat dramatiserar, och man kan ha all anledning att ställa sig frågan hur trovärdig skildringen egentligen är. Hans främlingskap för sin tids kristendom kan sägas vara förvånande. Om man inte utgår från att stora regionala skillnader varit vanliga.

Den brist å gästfrihet som han beskriver är anmärkningsvärd med tanke på äldre folks sed. Tills vidare ska vi bara konstatera att det som Sigvat beskriver  verkar vara en huslig fest, hållen i hemmen. Flera forskare har påpekat att det var kvinnan som leder blotet. Hon säger uttryckligen att det är hon som har alvablot i sin gård. Det påminner för övrigt om en annan skildring av en huskult, sagan om völse, av än mer tveksamt källvärde. Men även här skildras kvinnan som det husliga blotets ledare. Detta är kanske inte så förvånande, innanför tröskeln hade i äldre tid husfrun ett dominerande inflytande.

Stålbom är bekymrad över Sigvats främlingskap och avvärjande hållning inför mötet med hedendomen. Själv finner jag hans redovisning inför sin kristna publik helt rimlig. Det handlade bara om tydliga signaler av tillhörighet till den kristna gruppen han själv tillhörde, detta i en tid av stark religiös polarisering. Den liknar mycket den tid vi själva lever i. Men nu är det den kristendom och vad som finns kvar av den som sitter och hukar i stugorna för att i det lilla privata som finns kvar gräva sitt skyttevärn av hemtrevnad.

Idag uppträder inte det framväxande väldet genom att banka på din dörr. P1 predikar till och med på julen det mångkulturella evangeliet och sjunger entonigt “nysvenskarnas” lov. Med stor kraft, högsta volym och tonhöjd klättrar deras budskap på mina väggar och river ner allt av förhoppningar om frid, stillhet och eftertanke. Gemensamma värden vårdade under generationer, burna av vår kulturs skatter på det språk som är oss gemensamt det hade jag hoppats på. Men så barnsligt av mig, maktens tjänstehjon i media vet hur de skall förstöra, dom har politiken för det.

Vad folket i Värmland hade för förhoppningar för tusen år sedan vet vi inget om. Vi kan inte lära av deras misstag eftersom vi inte känner deras tankar om hur de skulle försvara sina makt rotade i vanor och traditioner, förmedlade genom religionens tvingande budskap. Det handlade då som nu om politik om förmågan att ge ord åt sina intressen och förhoppningar, och om hur de skulle få makt över framtiden. Det är på samma plats vi står idag.

Vår överlevnad som folk och kultur hänger uteslutande på vår förmåga att förstå vår tid. Det handlar inte om vapen och förmågan att hantera dem, det handlar om att förstå vår tid och hur vi bäst skall försvara de materiella och kulturella värden vi har att förvalta. Använd helgerna till eftertanke och reflektion med målsättningen att formulera ett löfte inför 2017. Ett löfte som reser dig som person, det är trots allt det enda du har makt över.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larssonbooks

 


One Response

  1. Evert Larsson skriver:

    Annelie Landahl
    Hittade inget i artikeln som förklarade ordet jul….?

    Evert Larsson
    Evert Larsson Enligt min bäst källa Göran Stålbom finns inget svar på din fråga. Han avfärdar även teorin om att solhjulet skulle kunna var ursprunget. Teorier finns säkert en hel del, och de kan j i och för sig vara intressanta att dra några var under skallbenet.

    Annelie Landahl
    Ok, fick för mig att man i artikeln skulle få svar på varför det heter just jul och inte nån böjning på Kristus som på andra språk.

    Evert Larsson
    Så här skriver han i Vintersolståndet:
    “Fornnordiskt ord med okänd språklig mening. Troligen betecknande ordet ursprungligen både en fest, och en “årstid” , en festperiod, under senhösten/vinsern, möjligen en eller ett par månader lång. Flera forskare har försökt knyta julen till vintersolståndet, men något som säkert kan stödja ett sådandt samband finns inte”.
    Från 1994

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *