Klyvnadens tid

“Det krävs mycket mer forskning kring hur ett hållbart penningsystem ser ut.” Är Ylva Lundkvist Fridhs (YL) slutsats i en masteruppsats på Uppsala Universitet. JAK som bidragit ekonomiskt till studien har så åter köpt sig argument för att inte följa upp stämmobeslutet att verka för penningreform.

Som man frågar får man svar, vilket också gäller i detta fall. Uppsatsen tar nämligen inte ställning i sak utan är en studie av ett antal ekonomers och miljöpolitikers arbeten. Studien redovisar att det finns olika ståndpunkter, vilket det alltid kommer att finnas. Genom att reda ut någon frågeställning hade uppsatsen kunnat bidra till att föra frågan framåt.

Uppsatsen kan läsas här. Hur JAK använder sig av dess slutsatser i senaste numret av Grus & Guld här.

Ideologiskt och känslomässigt styrda rörelser faller ofta i den messianska och totalitära fällan, dvs att söka och tro sig hitta lösningen på alla mänsklighetens problem i en enda fråga. Nu verka det också drabbat mer nyanserade anhängare av penningreform inom JAK. Men Om utgångspunkten är att penningreform skall lösa alla problem, finns ingen forskning i världen som kan ge svaren, eftersom det penningsystemet helt enkelt inte finns. Penningsystem kan användas på tusen olika sätt allt efter vad man eftersträvar. Penningsystem måste värderas efter hur bra de förmår lösa de politiska mål man anser viktiga.

Uppsatsen ställer oss inför att värdera dels det penningsystem som finns i de allra flesta länder på jorden, inkl Sverige. Dels det system som valts som referens och alternativ i uppsatsen, Full Reserv Banking.

Det stora problemet med det existerande penningsystemet är att det “skapar ett inneboende tillväxtkrav” anser YL. Att denna inställning växt sig så stark, och att den aldrig ifrågasätts beror kanske på att anhängare av det nyliberala finansiella systemet önskar att det skulle vara så. Hela det politiska fältet i Sveriges riksdag önskar också att så vore fallet. En ohelig allians där systemet inte ifrågasätts på på frågan om dess inneboende tillväxtkrav har alltså uppstått. Men hur är det egentligen?

När vi talar om det existerande penningsystemet är det det system som genomgått 80-90-talets nyliberala revolution och avreglering. Det är ett system som under de senaste 40 åren dessutom genomgått en teknisk förändring av stor betydelse. Det handlar om att vi fått ett nytt betalningsmedel, de digitala pengarna som idag utgör 97% av penningmängden. Ingenstans på jorden har denna omvandling gått så långt och så snabbt som i Sverige. Denna förändring har gjort att det nu är bankerna som till 97% skapar våra pengar som en räntebärande skuld. Kontanterna som de trängt ut skapades av riksbanken utan räntebelastning. Denna förändring är huvudorsaken till att Sverige idag är det mest skuldsatta landet i världen. Det är dessa förändringar som också orsakade finanskrisen 1990, med efterföljande ekonomiska stålbad.

Från andra världskriget fram till 80-talets avreglering hade politikerna en betydligt större makt över ekonomin, vilket gjorde att vi inte hade några kriser, och en arbetslöshet som var låg, sällan över tre procent. Efter 90-talskrisen har den legat på sju procent. Genom avregleringen skapade möjligheten att just öka arbetslösheten och den har fortsatt att vara hög sedan dess. Låg arbetslöshet har alltid varit arbetarrörelsens viktigaste politiska mål. Genom att öka arbetslösheten minskas produktionen och lönesumman hålls ner genom färre arbetstimmar och en press nedåt på lönerna, vilket minskar tillväxten.

Det som kännetecknar systemet i Sverige efter 90-talskrisen är att det reproducerar en ständig brist. Den underliggande drivkraften är inte bara arbetslösheten utan också skuldsättningen som är en följd av att penningmängden skapas endast då någon tar ett lån. Denna brist pressar folket till allt större arbetsinsatser för samma betalning. Stockholmare arbetar enligt SCB och facket 6,6 timmar övertid per vecka, så upprätthålls arbetslöshet och tillväxten pressas nedåt.

På konsumtionssidan driver oss detta system till att ständig jaga det som är billigast, vilket leder till att vi får allt sämre produkter, det gäller även den livsnödvändiga maten som genom industrijordbruk och industriella processer blir allt näringsfattigare.  Systemet förutsätter storskalighet med transporter över hela jordklotet. Högre löner, vilket skulle ge högre tillväxt, är också en förutsättning för val av lokalproducerad ekologisk mat, som trots tillväxt skulle ge mindre exploatering och miljöförstörelse. Naturligtvis behövs också en folklig politisk rörelse som verkar för denna omställning för att den skall bli verklighet.

Det mest uppmärksammade problemet med det existerande penningsystemet är att det skapar finansiella kriser. Att dessa finansiella kriser genom avreglering numer slår hårt mot och drar realekonomin med sig i fallet är penningreformatorernas viktigaste argument för att systemet måste reformeras. Att kriser elimineras leder till att tillväxten ökar. Argumentet som penningreform för fram är inte att minska tillväxten utan att öka den. Observeras måste att tillväxten alltid är i BNP, ett kvantitativt mått som inte talar om huruvida exploatering och miljöförstöring  ökar eller minskar.

Det alternativ som Ylva för fram i uppsatsen, som hon kallar Full Reserv Banking(FRB), men också går under namnet The Chicago Plan Revisited är tydliga på denna punkt. Fördelarna med reformen i korthet.

1. Eliminerar bankrusningar
2. Bättre kontroll över kreditcykler och inflation
3. Minskning av privat och offentlig skuld, så väl som ränte och skattebördor.
4. Ökad tillväxt.

Hur är det då med FRB vad gäller tillväxten, är det så att det är en egenskap per se, att reformen tvångsmässigt skulle leda till ekonomiskt tillväxt? Är det så att “Ökad Tillväxt” för förslagsställarna är så odelat positiv att FRB presenterar det utan att problematisera tillväxten. Det är ju uppenbart för alla att en ständig tillväxt i reala termer inte är förenligt med vår tillvaro på en jord med begränsade resurser. Vid närmare eftertanke borde det stå klart att ökad tillväxt är ett möjligt politiskt mål för ett penningsystem där kreditvapnet lagts i demokratins händer.

Genom att penningskapandet kontrolleras av politiken så är det också föremål för de demokratiska kvarnarna att förändra. Penningskapandet och styrningen till vad de används är det kraftigaste tänkbara verktyget för styrning av ekonomin. Det gäller såväl kvantitet som till vad de nya pengarna skall användas, till vad slags investeringar som skall göras.

Skillnaden i förhållande till det existerande penningsystemet är iögonfallande. Här är det de privata bankerna som bestämmer till vad de nyskapade pengarna skall användas genom att det är de som beviljar lånen. Bankerna och det finansiella systemet skryter ständigt att de sköter denna uppgift så föredömligt. Att detta är en illa dold lögn är inte svårt att få siffror på. Bankernas utlåning till småföretag är en bråkdel av vad de lånar ut till privatpersoner på bostadsmarknaden. Följderna av deras verksamhet vilar som en domedagsbila av privat och offentliga skulder. över den reala ekonomin

Det finns ytterligare en politisk bubbla som vänster och miljörörelse bäddat in sig i, som försvårar en saklig diskussion av penningreform. Penningreform är knutet till Sverige som en suverän nation och förutsätter ett stärkande av dess suveränitet. De allra flesta har anser att “nation” och “nationalism” strider mot vad vänster och miljörörelser tar ställning för, som individuell frihet, global rörlighet, feminism, antirasism, fred och internationell solidaritet. Att stärka Sverige blir problematiskt det är inget som leder till vågen när det här gänget sitter samlade. Att de fullständig missuppfattat relationen mellan nationellt och internationell och hur de är inflätade i varandra är en fråga som ligger utanför denna artikel att reda ut.

För att ytterligare problematisera vad penningreform verkligen kan och inte kan åstadkomma kan frågan om vad och hur skatt används lyftas. Att JAK, som har Arbete som centralpunkten i sitt namn, aldrig diskuterar arbetets roll i ekonomin är en underlåtenhet som straffar sig i politisk blindhet. Om man är kritisk till Tillväxt så finns knappast något mer tillväxtdrivande än skatt på arbete, eftersom all slags arbetsbesparande investeringar premieras, vilket leder till att storföretag får en stor fördel. Är kritik av koncentration och centralisering av kapital numera bortglömt. Den store ekonomen på 70-talet talade om  att “litet är vackert”. I Sverige som har den högsta beskattningen av arbete, och inte minst av de lägsta inkomsterna, har vi därför ett underutvecklat näringsliv i småföretagsamhet. Istället för att utveckla denna sida av sitt politiska register knyter JAK allianser med ideologier som i grunden är fientlig till småföretagsamhet, socialisterna i ETC.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson