Klyvnadens tid

“…..som ett gnagande känsla i bröstet, att det är något grundläggande fel ett missförstånd med det senaste halvseklets utveckling. När jag hörde dessa lysande sångerskor framföra Lennons text om en värld utan gränser., utan religion, där inget finns att dö eller döda för, utan bara “all the people living for today”, blev det så uppenbart för mig hur denna vänsterrörelse i själva verket matat rakt in i nyliberalism. Ända sedan 1968 och antagligen mycket längre än så.”

Ett kort klipp ur Torbjörn Elenskys OBS-essä. Elenskys är inte ensam om att känna ett obehag inför klyftan mellan 68-vänsterns löften och dess nederlag. 68-rörelsen i all ära men att söka svaret till vår historia i förlorarens brister och egenskaper, hur rätt kan det träffa? Hur skriver nyliberalismen själva sin segerrika historia, spelade den ingen roll? Hur väl fångar en Lennonsentens 68-rörelsen ståndpunkt? Vem känner igen sig? Vad handlar Elenskys gnagande oro och dåligt formulerade fråga om? Fortsättningen är ett försök att omformulera hans essäs grundstötta frågeställningar. 

För vänstern själv eller dess mediala kritiker finns ett gemensamt intresse i att ständigt älta dess betydelse eller tillkortakommande. Det gäller den vänster som anförs av mediernas välbetalda vänsterkrönikörer och som därför har kontroll på dess ideologiska och politiska utveckling, en vänster knuten till eliten och som saknar intresse av förnyelse. Finns idag en annan vänster och vad har den vänstern i så fall för anledning att ställa för frågor? Frågor vars svar åter gör vänstern politiskt relevanta för de breda folklagren och inte bara för ideologidrivna sekter, kulturelit och förmånstagarna av deras bidrag till den politiska globaliseringen. Det är inte Elenskys frågor.

Vilka förhoppningar ges krafterna bakom nyliberalismen utav Elenskys kopplingarna  mellan 68-vänstern och nyliberalismen? Öppningar för att med mediala muskler ställa vänstern vid skampålen för det elände nyliberalismen genom nya finanskriser kommer att orsaka? Vinsten är dubbel, den snärjer in vänstern i en försvarsställning och förhindrar förnyelse, den skapar nytt politiskt handlingsutrymmer för nyliberal förnyelse. Så ser Elenskys frågor ut.

För att komma ur den polariserade politikens korta perspektiv behövs längre tidshorisonter. En avgörande brytpunkt i vår Europeiska historia är andra världskriget och den politiska nyordning den skapade. Fanns någon som steg ur dess förödelse och politiska reningsbad utan att vara knuten till de segrande eller förlorarna, och vars perspektiv och analyser kan mjuka upp vår tids politiska linjer och ideologiska bubblor.

I slutordet på sin “En ny värld” försöker Leopold Schwartzchild (LS) sammanfatta förhoppningar och farhågor inför det Europa som har att resa sig ur andra världskrigets spillror. LS är både aktuell till form och innehålla då boken kommer ut 1944, medan bomberna ännu faller och med de pedagogiskt förpliktande förstavelsen “ABC-bok för EN NY VÄRLD”.

Civilisationen har en benägenhet att dölja det som är livets högsta benägenhet. . Insikten att livet är en ständig kamp för tillvaron blir svagare och svagare. Människan inriktar sig på eventuella förbättringar av världen, inte på försvar mot försämringar. Det hon redan har, tar hon för givet. Hon uppfattar historien som en bergsbestigning; har man kommit till en viss nivå, så har man det, och kan rikta blicken mot nästa. Det är den progressivistiska uppfattningen av världen.

Tyvärr ser verkligheten helt annorlunda ut. Den visar en ständigt rasande kamp. “Vivere, mi Lucili, militare est” sade Seneca. Att leva är att kämpa. Ingenting som individen, nationen samhället har uppnått är säkert. Alla materiella och immateriella resultat står i ständig fara att förloras. Kampen tar aldrig slut och den kräver absolut huvudparten av människans verksamhet. Varje tanke på livets förskönande motsvaras av tio bekymmer för livets bevarande. Varje ansträngning som kan göras för en bättre värld, motsvaras av tio ansträngningar för att hindra en sämre. Och detta är ett spel med den högsta insats, även om man i regel inte har det klart för sig. Ty de fri och rättigheter och det välstånd vi redan äger, är tillsammans dyrare än de som de i en framtid kompletteras med. Det vi måste försvara mot undergång är en dyrbarare gåva än några förbättringar som kan tänkas.

Att simma motströms är en stark metafor för det alternativ som Leopold Schwartchild håller mot progressivism, och överensstämmer säkert mer med de vardagliga erfarenheterna. Hur är det med hemmets underhåll, städning, disk, tvätt och vården av familjerelationerna, för att inte vår viktigaste gemenskap skall förlora styrfarten och fastna på något av modernitetens blindskär eller sköljas med av normkritikens  familjeupplösande krafter.

Efterkrigstiden har bekräftat progressivismen. Tron på framsteget som det bärande politiska visionen har varit framgångsrik genom att den realiserats. För Europa har det varit en lång period av fred och ekonomisk utveckling. För vad som skulle uppfattas som en framgång ställer LS följande vilkor:

För den folkliga uppfattningen måste en framtid som förtjänar epitetet “bättre”, i vissa avseenden inte bara vara bättre utan fulländad. En evig fred och ett nära nog permanent  välstånd måste åstadkommas.

Vilka var de politiska förutsättningarna och möjliga farorna för att detta mål skulle gå om intet enligt LS.

Världen… får inte falla offer för illusionen om absoluta och totala lösningar. En bättre framtid kan uppnås om vi inte yrkar på ett maximum och om vissa och kända saker inte offras för “ovissa och okända”. ….. Om det enda återstående molnet, det ryska expansionshot, skingras, är en hög grad av optimism motiverad.

Udden i varningarna är riktade mot marxismen i dess statskontrollerade imperiums form och i dess visions förmåga att politiskt polarisera och underminera demokratin. Det blev onekligen massrörelser som kom att avgöra det marxistiska imperiets öde. Stalins död skakade imperiet i grunden med uppror i Östtyskland, Polen och Ungern vilket bröt udden av den politiska prestige som Sovjet erövrade genom segern över Hitlertyskland. USA:s utrikespolitiska doktrin gentemot Sovjet formulerades av George F Kennan i artikeln “Bakom det sovjetiska beteendet“: Kennen nedprioriterade det sovjetiska militära hotet mot Europa för att i stället peka på Sovjets agerande genom ideologi och politiska partier i de europeiska demokratiernas parlament. USA å sin sida stod oförberedda inför upproren, inte minst det i Ungern, och hade varken viljan eller planeringen för att utnyttja upproren geopolitiskt.

Vis av erfarenheterna från mellankrigstid och andra världskriget återkommer LS till vad som då drev Europa i krig.

Det finns bara en reell fara, nämligen den vitt spridda tron att någon förutbestämd “tendens”, någon oundviklig “kraft”, någon oemotståndlig”utvecklingslag” kräver att regeringar görs allsmäktiga och folken överlämnas som livegna till dem. Endast om denna tragiska uppfattning fortlever och kampen därom blir alltför häftig, försvinner utsikterna till en uppblomstrande immateriell välfärd.

Udden har ett tydligt mål som i LS:s perspektiv inte har något med den progressivism  att göra, utan i dess motsats en förlamande klasskamp förledd av en totalitärt ideologi. Den filosofiska grunden för progressivismen däremot har just denna ideologi och dess filosofiska rötter som sin viktigaste källa.

Nationalencyklopedin femtonde bandet 1994 har fått för sig att progressiv handlar om ett amerikanskt politiskt parti. Då vet vi åtminstone att vi hittat ett begrepp som inte kommer från vad som är dagens politiska norm i Sverige, den hittar vi nämligen i NE. Progressiv fångar inte bara in vänstern, den rymmer en huvudfåra av utvecklingsoptimism som slår igenom i alla ideologier, och har verkat betydligt längre än från 1968. Wikipedia är betydligt generösare:

Den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel förde framgångsrikt fram idén om framsteg i Europeisk filosofi genom att introducera ett linjärt framstegsbegrepp för historien, i motsättning till den cirkulära uppfattningen av historien. Karl Marx anslöt i sitt författarskap till till Hegels begrepp om en linjär utvecklingsoptimistisk historiesyn, han förespråkade en modernisering av ekonomin genom industrialisering och en kritiserade dess konsekvens, i utvecklingen av det kapitalistiska systemets klasstruktur. Allt eftersom industrialiseringen fortskred växte kritiken av dess effekter  växte kritiken ikapp Marx och blev allt vanligare.

Det är också via dessa filosofiska källor som Marx nu återkommer. Framförallt är det de arbeten som föregick hans nationalekonomiska misslyckande genom Kapitalet, som åter kommit i ropet för att återföra en gloria på en ny marxistiska politiska aktivismen.

Progressivismens lyra har många strängar att traktera, popkulturens kravlösa kosmopolitiska fredsbudskap är bara ett, och mer typiskt än originellt. Det är en av efterkristidens bärande politiska budskap. Vad inte LS tog fasta på var den nyorientering som marxismen tagit genom frankfurterskolan tillsammans med Gramscis “marschen mot institutionerna”. Som i de amerikanska universiteten gjorde just det progressiva till sitt baner. Så förnyades också 68-vänstern genom postmodernism in i 80-talet, genom 90-talets genusteorier och vårt millenniums normkritik.

Den nyliberala epoken går mot sitt slut, dess globalisering har lett till krig, koncentration och centralisering av rikedom och makt, exploaterings av vår livsväv och vår planets rikedom, undergrävt de politiska systemen med finansiella nätverk som tagit kontrollen över penningsystem. Uppgiften står nu att hitta en politisk kurs som bryter denna utvecklin, vilket inte låter sig göras på ett långsiktigt sätt om vi inte också överger den tankefigur som var i vägledande, progressivismen. Det handlar om att hitta ett alternativ som bl.a. bygger på LS formuleringar.

Tyvärr ser verkligheten helt annorlunda ut. Den visar en ständigt rasande kamp. “Vivere, mi Lucili, militare est” sade Seneca. Att leva är att kämpa. Ingenting som individen, nationen samhället har uppnått är säkert. Alla materiella och immateriella resultat står i ständig fara att förloras. Kampen tar aldrig slut och den kräver absolut huvudparten av människans verksamhet. Varje tanke på livets förskönande motsvaras av tio bekymmer för livets bevarande. Varje ansträngning som kan göras för en bättre värld, motsvaras av tio ansträngningar för att hindra en sämre. Och detta är ett spel med den högsta insats, även om man i regel inte har det klart för sig. Ty de fri och rättigheter och det välstånd vi redan äger, är tillsammans dyrare än de som de i en framtid kompletteras med. Det vi måste försvara mot undergång är en dyrbarare gåva än några förbättringar som kan tänkas.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson