I nr elva av FiB/k fortsätter Jan Myrdal diskussionen bortom marxistisk exegetik till att handla om verkligheten. Myrdal förstår att den “antirasistisk” opinion som han själv gött under årtionden har hamnat i en dogmatisk och destruktiv självsvängning. Ett steg bort från den politiska avgrunden tog JM då han kritiserade den av honom själv under 1990-talet framförda slagdängan. “Slå fascisten där du möter honom“. Steget taget om än endast taktiskt, gör en del av “Elefanten i rummet” synlig i vänsterns våldsromantik. Myrdal fortsätter så sökandet efter “elefanten”, det vill säg vår egen brist på förståelse av de politiska problem världen och Sverige står inför. Vad Myrdal diskuterar är vikten av att se de “materiella faktorerna” och att det även gäller i analysen av ett fascistiskt partis politik. I fallet 30-talets Tyskland, genom en framgångsrik kamp mot massarbetslöshet. Den materiella basen för den egna politiken söker han sedan linjer för i jämförelser mellan Per Albins folkhemspolitik och dagens politiska verklighet. Det är en jämförelse som ställer frågor, inte bara om en taktisk förändring för hur fascister skall bemötas, utan även om det strategiska djupet i politiken.
En politik med förankring i “materiella faktorer” kräver förståelse för den aktuella politiska situationen. En viktig skillnad mellan den marxistiska vänstern och det som marxister ser som extremhöger, eller högerpopulism är synen på klass och ras, medan de förenas i sin hållning till politiskt våld. I stödet till politiskt våld frodas också dess mindre våldsamma ideologiska tvilling, att nedvärdera den “liberala demokratin”. Politiska lösningar undervärderas i förhållande till våld, vilket ger maximal politisk utdelning för dem båda, det är den symbiotiska konspirationen genom vänsterns och högerns förening mot den “liberala demokratin”.
När det finansiella systemet raserar realekonomin och nyliberalismens globalisering möter ett hårdnande folkligt motstånd har vi fått en social och ekonomisk situation som liknar mellankrigstidens Europa. Politiskt finns avgörande skillnader mellan 30-tal och nutid. Hela det politiska etablissemanget har övergett försvaret av Sveriges suveränitet, det är EU och politisk globalisering som gäller. För försvarare av den demokrati vi trots allt har, har frågan om försvaret av Sveriges suveränitet intagit en förstarangs plats. Den vänster som ser nationalism som nyfascism har ställt sig mot en bred demokratisk opinion.
Klass eller Ras!!! Klass eller Ras?? Så ställer vänstern frågan retoriskt hårt och den fastnar genom den marxistiska blicken och faller ut i ett ovillkorligt KLASS, arbetarklass, proletariat, klasskamp. Dock! Redan under mellankrigstiden tog sig marxismen en ny teoretisk fåra eftersom svaret, proletariat, inte höll måttet. De politiska visioner som lagts på dess axlar kunde ingen bära, allra mins en underordnad egendomslös klass, utan en dynamisk förankring i ett unikt “produktionssystem”. Frankfurterskolan sökte så nya sociala verktyg och grupperingar att kidnappa som hävstänger i sin marxistiska revolution av samhället. Resultatet är det identitetspolitiska träsk vi idag sitter fångna i. Den “Vänster” som nu återknyter till marxismens klasskampstradition suddar i historien, kastar sig bakåt över Gramsci för att landa i Lenins knä, och där återknyta till den rena läran, till Marx och Lenin. Tyvärr är det också där som Jan Myrdal befinner sig.
Frågan Klass eller Ras måste få ett annat svar för att vänstern skall kunna dra sig ur dogmatiken. Svaret är inte, antingen eller, så som nu svaren förpackats. Varken marxisterna eller fascisterna har varit omdömesgilla att ge frågan ett sanningsenligt och politiska balanserat svar. De har på var sida tagit sin del av sanningen, och skruvat till det i enlighet med sin ideologis krav. Myrdal använder huvuddelen av skriftställningen till att diskutera rasism, dessutom genom att göra de politiska skillnaderna mellan nutid och mellankrigstid otydlig. Myrdal ur sin skriftställning.
Nu när landet åter på liknande , men inte lika, sätt klyvs och allt fler hamnar utanför och nya grupperingar med ideologiska föreställningar liknande Bondeförbundets av 1933 växer och redan blivit vågmästare i riksdagen då står den nuvarande hjälplöst okunnige socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven upp och säger kampberedd att de är nazister.
Genom denna skrivning blir Myrdal en del av de som försöker göra politikens huvudfrågan till en fråga om ras. Visserligen tar han avstånd från den “okunnige ..statsministerns” huvudlösa angrepp om nazism men han sänker ändå ner frågan i ett mellankrigstida träsk av obestämd rasism som han förbinder med SD. Så fortsätter ras att bli en huvudfråga. Han drar därmed också samma politiska skiljelinje som riksdagens DÖ-partier står för. Marxismen Skriker klass, Myrdal gör sig till resonansbotten för, gud vet vems hysteriska fixering vid ras. Vad har detta med “materiella faktorer” att göra?
SD är inget nazistiskt eller rasistisk parti i någon fruktbar politisk mening, inte programmatiskt och inte i sin praktik. Däremot är SD ett nationalistiskt Parti. För de flesta inom vänstern är det en skiljelinje som de skulle vara nöjda med eftersom för dem är nationalism lika med rasism och neofascism. Men politik handlar inte om politiska önskningar grundat på fördomsfulla och dogmatiska ideologier, det handlar om hur vår verklighet ser ut. Det stora problemet idag är inte rasism, problemet är de internationella maktstrukturer som rasera nationalstaterna till förmån för något mycket diffust och farligt som de kallar New World Order. Ryggrad i denna struktur är bankerna och storföretagen som önskar fri tillgång till jordens alla resurser, både mänskliga och materiella. Här ingår också det internationella samhälle som seglar under FN. Nationalstater är idag det främst hindret för denna globala makt. Kampen för nationell suveränitet är därmed den främst försvarslinjen för arbetets kamp mot kapitalet, och kapital i vår tid är inget annat än det globala finanskapitalet.
Skillnaden mot mellankrigstiden är att den ekonomiska globaliseringen har gått över i en politisk fas. Under mellankrigstiden var tiden ännu inte mogen för denna globala elit att trasa sönder det system av kollektiv säkerhet vars byggstenar var de suveräna staterna. Det andra världskriget var startpunkten för denna offensiv vilken fortsatte under hela efterkrigstiden. Mellankrigstiden var annorlunda även ur ett annat perspektiv. Det fanns ideologiska strömningar, det fanns föreställningar inom vetenskap, akademier och kulturelit som propagerade för rassegregation, genom rasbiologi. Genom nazismen fick rasismen en världsmakts styrka. Något liknande existerar inte idag. Det var dock inte rasism som var det stora hotet mot världsfreden utan Tysklands imperialism och aggressiva utrikespolitik, “lebensraum”. Rasism och lebensraum förenat i nazityskland var ett allvarligt hot mot världsfreden. Det var inte nationalism som var en drivande kraften för världskrig, det var en aggressiv internationalism. Det är denna aggressiva internationalism som överlevt världskriget, och som försöker lägga skulden på nationalismen. Denna aggressiva internationalism förekommer i två skepnader, en driven av klassdiktatur och en driven av rasdiktatur. Det var också deras förening i Hitler-Stalin-pakten som startade andra världskriget.
Årtionden av “antirasistisk” propaganda från segermakternas sida inte minst genom den mediala roll förintelsen har spelat har gjort Västeuropa nästintill patologiskt känsligt för att diskutera frågor kring mänsklighetens genetiska variation, och denna variations gruppering i vad som grovt kallas “raser”. Diskussioner som för andra arter inte möter något “vetenskapligt” hinder. För att ge en “vetenskaplig” täckning för denna inställning påstår man att människan inte kan indelas i raser. Att det är fejk, ideologi och rasistiska vanföreställningar. Med Myrdals egna ord:
Då det inte finns mänskliga raser eftersom vi biologiskt utgör en ras med olikheter i hudfärg, längd, ansiktsform och så vidare dock inga bevisbara gruppskillnader i intellektuella eller liknande egenskaper är rasism blott ideologi vilken av härskande klasser kan utnyttjas liksom olikheter i religionsföreställningar, matvanor och äktenskapsseder.
Verkligt och materiellt i denna fråga är att ras är lika giltigt för människor som för andra frilevande däggdjur. Våra husdjur är specialfall eftersom vi här genomför vad rasbiologer siktade på för människan. Den genetiska variationen på gruppnivå, mellan grupper, är vad raser handlar om och finns för de flesta frilevande däggdjur. I förhållande till våra domesticerade djur blir gränserna flytande och mer svårdefinierade eftersom en liten uppblandning förekommer och så har gjort under mycket lång tid. Detta gäller även människan. De för vårt öga tydligaste grupperingarna av människor finns i naturfolk, ursprungsfolk, den så kallade fjärde världen. Det är också dessa grupper av människor som varit hårdast utsatta för utrotning under kolonialismen. Frågan som bör ställas är om det är dessa folk som nu står inför utplåning av den av finanskapital dirigerade globaliseringen. Hotet mot deras existens är idag inte en direkt utrotning genom krig och etnisk rensning. utan genom en stor global “antirasistisk” omfamning, vars viktigaste beståndsdel är att de inte längre existerar i “vetenskaplig” bemärkelse, att de inte har något värde i den globala värld där idealet är den “moderna kosmopolitiska människan”. För de som inser att mänsklighetens uppdelning i grupper med olika egenskaper är vår arts rikedom är det inget framsteg att påstå att raser inte existerar. Det kan i värsta fall vara det ideologiska förspelet på en etnisk rensning, där Tasmaniens folks utrotning bara var förspelet.
Avskaffandet av mänskliga raser är styrt av ideologiska och politiska behov inte av vetenskap. I vår värld också vetenskapsmannens, skapar människan sig själv genom vetenskap och teknik och behöver inte längre ta hänsyn till naturen, hon är kultur och lever i antrophocene, hon är sin egen gud. För marxister är naturligtvis detta en tilltalande tanke, ett halmstrå till revansch för den havererade sociala ingenjörskonsten och de socialistiska experimenten. Det är tilltalande eftersom det inte bara är “vetenskap” utan också revolution. Det är tilltalande eftersom det ger en ny ingång till världsrevolutionen, under parollen “proletärer i alla länder förena er”. Att världens verkliga elit, det kosmopolitiska finanskapitalet, som strävar efter kontroll över alla materiella resurser, inklusive människan, stöder upplösande av alla gränser som människor upprättar till sitt skydd, vet vi. Det är också därför som de ger stöd åt socialism och marxism.
Låt oss diskutera den mänskliga mångfalden och hur den formerar sig på gruppnivå och på vad sätt det är en del av människans rikedom. De som tror att detta öppnar upp för rasism har förstått väldigt lite av vad människan är. Som de flesta flocklevande däggdjur är empati genom spegelneuroner en ärftlig egenskap, som gör oss predestinerade till vård av allt levande. Just det allt levande, det är inte verkliga skillnader eller föreställningen om dessa skillnader som är problemet. Problemet är att människor inte har kontroll över sin livssituation utan hetsas och skräms till rädsla som utlöser överlevnadsinstinkter, individuellt och på gruppnivå.
Nu står åter “rasen” och “klassen” formerade politiskt och ideologiskt. Det gäller demonstrationen den tolfte november då Nordiska motståndsrörelsen “formerade sina styrkor” och möttes av motdemonstranter som drog ner politiken till rännstensvåld och åter manifesterades vårt offentliga rums rasistiska diskurs och dess framtid i våldsamma uppgörelse. Det är denna bild som med sådan skärpa visar att vänsterns politiska linje leder till katastrof. Taktiskt och kortsiktigt ser Myrdal katastrofen
Se till klasskraven. Vilka är de verkliga konflikterna.Inte göra som i slutet av tjugotalet i Tyskland “Slå fascisten där du ser honom” utan diskutera frågorna. De är sannerligen högst reala. Inte se de vilka betraktas som högerpopulister som “en enda svart massa” utan se skillnaderna. Tag ett exempel: Bland SD:s sympatisörer, väljare och medlemmar fanns och finns ett stort motstånd mot Sveriges NATO-inriktning, mot EU, mot de sjuka avtalen. Detta skulle utnyttjats genom diskussioner och samtal. Det gjordes inte. Det bör göras.
Varför är det så få marxister som förstår den akuta politiska situationen? De flesta inom den marxistiska vänstern vänder sig mot Myrdals taktik. Genom den inlärda “antirasismen” har de beröringsskräck med alla som av någon utpekas som höger och eller nationell, något som spridit sig som en politisk smitta, som en spegelbild av den rasism som de själv anser sprider sig på samma känslomässiga vis. Att med förståndsargument bryta upp detta av känslor vibrerande kollektiv är inte enkelt. Och blir inte enklare av inkonsekvensen i Myrdals eget balanserande inom den marxistiska ortodoxin.
En skiss på alternativ vänsterstrategi är nödvändig för att budskapet i denna polemik skall få fäste i något som skulle kunna vara en nationellt demokratisk vänster. Vänster i meningen att den står för jämlikhet, och därmed värnar om det nödvändiga kittet för sammanhållning inom det arbetade folket. Vänster i meningen att samhället ses i perspektivet av en strid mellan arbete och kapital. Där arbetet värderas oavsett relationen till produktionsmedlen och där kampen mot kapitalet riktar sig mot de parasitär och spekulativa mekanismerna inom finanssektorn. Vänster genom att den försvarar arvet från våra stora folkrörelser, för folkbildning och rösträtt. Vänster i den bemärkelsen att ta ansvar för sin nations öde och att ras inte är huvudsak för den nationella sammanhållningen.
Vad Myrdal förespråkar blir tydligt i hans historiska men ack så demagogiska jämförelse. Ur Skriftställningen
De(Per Albin Hanson under mellankrigstiden) tog inte de ideologiska uttrycken som huvudsida, utan såg de materiella förhållanden som avgörande och efter en realistisk ekonomisk och politisk analys gjorde de som Lenin 1917. Han gjorde upp med dåtidens ryska bonderörelse och de gjorde upp med Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp den 27 maj 1933 om den ekonomiska politiken i kohandeln.
Under denna “likhet” döljer sig ett ideologiskt bråddjup. Lenin gav sig inte på bönderna 1917 eftersom han hade fullt upp med att likvidera den liberala intelligentsian, de bondesocialistiska rörelserna och opposition inom de egna leden. Det skedde genom avskaffande av demokratin och genom att släppa lös terrorväldet. Hade Per Albin i kuppen mot den frisinnade regeringen 1932 upplöst riksdagen och placerat ledningarna i de politiska partierna i norrländska arbetsläger har vi en jämförelse som någorlunda håller streck. För vilka är Myrdal en strategisk samtalspartner? Kanske enbart för de som kritiserar honom för att inte redan nu gå lös på nationalsocialisternas demonstrationer.
Vad hela denna jämförelse faller på är synen på politiskt våld, Elefanten i FiB, och inom vänstern i sin helhet. Förmedlad genom dess ideologiske fader. Förutom Blanque och möjligtvis Bakunin finns inte någon mer konsekvent förespråkare för en väpnad revolution inom den socialistiska rörelsen än Karl Marx. Det är KM:s lösning på frågan om makten i staten, eftersom han anförtrott den till proletariatet, under hela hans levnad en liten minoritet av befolkningen. Det är också helt i linje med den fördemokratiskt borgerliga jakobinska traditionen som han genom logerna var en organisatorisk del av.
Rasism är en av politikens fronter som är starkt förknippat med våld. Men det gäller också “antirasistiska” politiska aktioner. Men vad betyder det egentligen: att gå på de “materiella faktorerna“? Att vi måste söka oss ur identitetspolitik eftersom den handlar om våra föreställningar. Är SD en materiell faktor? Nej!! Är förekomsten av raser en materiell faktor? JA!! Med dessa frågor besvarade är det enkelt att se att Jan Myrdal är satt i sken bort från sina egna goda råd. De som önskar begränsa de materiella faktorerna utpekas som rasister för att deras restriktiva invandringspolitik inte skall få genomslag.
För att förhindra en demokratisk hantering av invandringen blockerade den politiska eliten inklusive vänstern de försök till folkomröstningar om invandringen som gjordes i Sjöbo. Den stämplades som rasistisk, och naturligtvis i det mångkulturella evangeliets namn.
Den politik som vänstern nu bedriver kommer att leda till inbördeskrig.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson