Klyvnades tid

Nobelpriset till Adonis

12 okt , 2016  

Vi befinner oss i ett politiskt skift av betydelse. Den syn på Islam som varit rådande sedan 60-talet håller på att brytas ner. Efterkrigstidens politiska alliansen mellan liberalism och kulturmarxism stöter på ett allt hårdare och välformulerat motstånd. Den koloniala frigörelsen gav Islam en smekmånad i belöning för dess insatser. Nu tömmer den Islamistiska terrorismen det antikoloniala äktenskapet på sin energi. Vänstern har tagit en av de mest dogmatiska av religioner som bundsförvant, trots att man själv är motståndare till religion. Stämpeln “Islamofobi” har inte längre kraften att hålla mot att sanningen om Islam tränger in i kulturelitens skansar. Svenska Akademien har drivits till reträtt från vald tystnad om den Islamska dödsdomen mot Salman Rushdie. Därmed har dörrarna för nobelpriset i litteratur öppnats för en Islamkritiker, den evige kandidaten till litteraturpriset, Adonis.

Dödsdomen mot Salman Rushdie satte enheten mellan den liberala makteliten och vänstern i ett tydligt ljus. Svenska Akademin klarade inte exponeringen utan splittrades. Vänstern, med Myrdals ord, hölls fortfarande samman. Från 1990 22/2 SvD.

Imamens dom över Salman Rushdie[…] möjliggjorde […] för de fattiga och förtrampade invandrarmassorna i Europa att ta medveten strid för sitt människovärde.

Anmärkas bör, att det inte är Irans sammanhållning som försvaras utan islamismens utbredning i Europa. Till detta bör läggas att Jan Myrdal inte var någon aningslös kramare av det mångkulturella samhället, utan väl medveten om dess problem. Är det den ständigt omhuldade och odlade “antirasism” som gör att orden faller som de gör. Myrdal Tidens ålder sid 58.

Att det efter alla dessa decennier faktiskt existerar ett folkhat mot judar bland palestinier och araber vilket motsvaras av ett lika starkt folkhat mot araber bland stora judiska grupper också utanför Israel är obestridligt. Hur redovisa detta? Hur ta ställning i den principiella konflikten om de förtryckta folkens rättigheter utan att dras med i detta?

Ja hur bekämpar man rasism med Koranen? Dessutom, när rasism förvandlas till ett spöke i termer av folklig mentalitet, förlorar man möjligheten till en rationell politik mot eliternas politik som just går ut på att skapa rasism. Den rasism som nu växer i Europa göds av den massinvandring som vänstern av ideologiskt motiverad internationalism inte förmår ta avstånd från. Rasism kan inte bekämpas genom att ta ställning för fundamentalistiska religioner a konflikter. “Rasism” är i de flesta fall ett följdproblem, inte orsak eller huvudsak, vilket kräver att fokus flyttar mot de orsaker analysen pekar ut. Vänsterns heroiska “antirasism” har spelat imperialismen i händerna genom att förstärka ett ytfenomenet.

Är det den revolutionära vänsterns brist på nationell förankring – internationalismen –  att fokusera på det globala maktperspektivet som försvårar formulerandet av alternativ. I DN 1992 8/12 med Myrdals egna ord: i “den avgörande nord-sydkonflikten är kampen mellan imperialism överordnad” ….. “den islamska revolutionen är [….] idag den enda organiserade massrörelsen som från tydligt underklassperspektiv [….] enar detta gemena folk mot den mordiskt växande chauvinismen“. Ja vad var det nu Jan ansåg att en förening med Islam skulle befria oss från för dryg två årtionden sedan, jo “mot den mordiskt växande chauvinismen”.

Trots Myrdals varningar för att vår tid skulle gå från upplysning och rationalism till konflikter längs ras och religion sitter han fast i samma politiska dilemman som då han formulerade varningarna. Den politiska potentialen för en allians på muslimsk grund är alltmer en illusion om inte målet är att göra Europa till ett kalifat. Det är naturligtvis fåfängt att tänka sig att någon politisk rörelse i Europa öppet skulle resa kalifatets flagga. Däremot kan man bli dess dolda vägröjare. Vänsterns mangranna stöd till Mehmet Kaplan är tecken på att det är just det det handlar om. Att göra islamkritik till islamofobi är nyckeln i denna strategi och placera in den i den “antirasistiska” kampen. Myrdal kritiserar av och till skränvänstern som agerar mot yttrandefriheten genom att förstöra andras offentliga möten, men är samtidigt den stora propagandisten för att upprätthålla ideologin som reser den “antirasistiska” konfliktlinjen.

På 1990-talet stod diskussionerna om dödsdomen mot Salmen Rushdie som hetast samtidigt angreps Sverige från flera håll. Dels genom avreglering som möjliggjorda och skapade finanskrisen, dels genom en massinvandringar. Under denna situation väljer Jan Myrdal att ta ideologiskt spjärn i vad en utkantskrönikör släpper ifrån sig av förvillelser. Det gäller en Erik Hörstadius som i tidningen Salt ger luft åt sin kulturella rotlöshet genom att markera mot araber i samband med USA:s krig mot Irak 1990-91. Hörstadius citrad av Myrdal i Tidens Ålder sid 126.

Jag har jättesvårt att sympatisera med araber. Om 100 000 araber dör, så känner jag över huvud taget ingenting alls, men jag kan känna sympati för dom allierade och deras familjer.  Araber är ja rädd för.

Vem bryr sig om Salt och Hörstadius idag. Den rasism som finns idag har utvecklats ur kulturkrockar och rädsla till “främlingsfientlighet”, som rest en kritisk inställning till massinvandringen. För Myrdal är analysen helt annorlunda: Tidens Ålder sid 132.

Slå alltså rakt mot rasisten när du möter honom.

Vänstern är ideologiskt fastlåst och kommer inte att lämna sina skansar, det kommer personer som Myrdal, Jan Guillou, Åsa Lindeborg, Mathias Gardell att vara garanter för. Den allmänna opinionen däremot håller på att svänga och orsakerna till detta är nya erfarenheterna. Dels av den fåra av Islam som förespråkar jihad, men även vad alltfler i Sverige får erfara av vad en fredlig Islam skapar för problem i storstädernas förorter. Det handlar om att parallella samhällen håller på att växa sig starka, det handlar om socialt förfall, segregation och organiserad brottslighet. Detta har fått landets kulturelit att sakta men säkert bereda plats för öppen kritik mot Islam och det könsdelade samhälle det kräver. Alltfler börjar förstå att kraven som ställs från invandrade muslimer inte kan mötas med förståelse och eftergifter.

Per Wästbergs ställningstagande i frågan om burkinin är det tydligaste uttrycket för denna förändring. Från hans artikel i SvD.

På stranden får muslimska män visa sina muskler och andra tecken på virilitet, medan kvinnornas hud inte får betraktas. Det andra könet är orent och skambelagt. Men att gömma hälften av befolkningen hotar demokratin och föraktar feminismens segrar. Att kompromissa med salafismens provokationer vore att ge upp.

Den store syriske poeten Adonis skriver om kvinnornas utsatthet i sin nya dialogbok ”Våld och islam” (”Violence et Islam”). Enligt honom finns det inte två islam, ett extremt och ett moderat, bara ett islam som konfiskerats av den politiska makten.

Det är glädjande att en ledamot i Svenska Akademin så tydligt lyfter Adonis författarskap. Att De Aderton redan i Mars gjorde en historisk pudel genom sitt pressmeddelande om Rushideaffären var bara börja, att Svenska Akademien i grunden är skakad av den riktning utvecklingen har tagit ger Per Wästbergs tydligt uttryck för i fortsättningen:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Svenska Akademien är skakat i grunden och talar om ett dödligt hot mot den västerländska civilisationen som de själva representerar. Per Wästberg är inte bara en ledande bland De Aderton han är också en tongivande person inom det judiska kollektivet i Sverige. Som sådan har han tillsammans med sin bror Olle Wästberg varit drivande i att under 60-70-talet förändra Sverige till ett “mångkulturellt samhälle”.

Ett ytterst begränsat antal personer lyckades med att få riksdagen att ställa upp bakom denna förändring redan 1975.  Att Olof Palme spelade en avgörande roll är känt, däremot inte att Högerpartiet genom Gunnar Heckschers bidrag, var en viktig förutsättning. Genom att just det konservativa partiet, som värnar om normen, sammanhållningen, var en föregångare till denna förändring gjorde att motståndet helt uteblev. Intressant i detta sammanhang är att både Palme och Hechscher har en egen bakgrund  i nationella minoriteter. Inte heller Centerparitet försvarade den svenska normen.

Att själva det “mångkulturella projektet” hotas men inte av majoritetskulturen utan av en av de minoritetskulturer som ansetts som helt centralt att bereda plats för, nämligen Islam, var inget som den aningslös reformivrarna förstod. Att Per Wästberg numer gör det, ger hans slutords uttalade tvivel på de mest liberala av muslimer besked om.

42 ledande muslimer publicerade 31 juli ett kraftfullt upprop mot terrorismen. De räknade upp och fördömde samtliga attentat i Frankrike – 238 döda – men förbisåg ett: de fyra döda i den judiska kosheraffären i Paris i samband med Charlie Hebdo-attentatet. Mindre värda än de övriga? Frågan ställdes, men har inte fått svar.

Adonis den perfekta kandidaten, är nu genom att Akademien frångått principen att inte göra politiska uttalanden närmare ett nobelpris än någonsin, viktigt, eftersom mycket måste vara på plats för polletten att trilla dit. Sedan Adonis bok “Våld och Islam” kom ut på svenska har den stora diskussionen  uteblivit. Recensionerna på kultursidorna har haft synnerligen svårt att hantera en Adonis budskap om Islam, så politiskt korrekt klädd i övrigt. Genom Adonis person har motståndet uteblivit även från vänstern, här har förtigandets strategi valts med förhoppning att stormen med tid skall bedarra. Ett viktigt bidrag till just att förstå den utveckling som förevarit är Hesham Bahari som från sin blogg skriver:

I 30 år har jag som bokförläggare och översättare idogt och kompromisslöst försvarat muslimernas rätt till en humanistisk, modern ”islam”, en islam som har muslimernas bästa i siktet, utan ideologiska eller dogmatiska glasögon. I 30 år har jag agiterat och appellerat till både muslimer och icke-muslimer att se till att denna upplysta islam, som gjorde enorma språng mot demokrati de sista 150 åren, skall få en chans att växa och bli stark. Resultatet som jag och många andra inom den sekulära arabiska fronten med sorg har fått bevittna är som bekant en regression utan like till den mest bokstavstrogna tolkning av ”religionen” som mänskligheten har fått skåda sedan renässanserna, både den europeiska och den arabisk-muslimska. Sprången mot demokrati, sekulariseringsförsöken och stärkandet av jämlikheten mellan könen har förbytts i higab, niqab och burkinis.

Västvärlden och dess styrande elit kan inte bara skylla på en yttre fiende för sina egna inre problem, det allra allra mesta är självförvållat. Årtionden av USA-Nato:s angreppskrig i Mellanöstern är helt avgörande för de problem Europa har med immigrationstrycket motdess gränser. För folket i Europa är det stora problemet, att för denna elit är varken det lidande krigen skapar eller de flyktingströmmar som är följden ett problem, tvärt om. Stater förstörs och blottlägger naturrikedomar för de multinationella företagens exploatering. Immigrationen ses som det nödvändiga bränslet för deras multikulturella projekt. Hesham Bahari igen:

Denna regression gäller inte enbart den islamiska kulturen utan känns ännu smärtsammare när den drabbar Västerlandet, så hårt att vi tvingas se landvinningarna rasa och försvinna som om de aldrig funnits. Idag måste appellen artikuleras om. Det är inte bara islam som behöver reformeras utan den västerländska demokratin, som insjuknat av all förljugenhet sedan ”kriget mot terrorn” lanserades för 15 år sedan. Men låt oss återgå till det som kallas ”islam”.

Att Adonis skulle vara en stor tillgång för att frigöra kulturella och politiska låsningar är svårt att motsäga. Lika sant är att dessa rader inte kommer att ha någon som helst betydelse för Akademiens val. Hur som helst, det är bara timmar kvar till dess vår nyfikenhet stillats.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *