Klyvnadens tid

Få är numera förvånande, efter det att UR avskedade sin mångårige medarbetare Per Axel Janzon för att han inte skrev under en tystnadsklausul i sitt anställningsavtal. Ja det låter vridet. SR tejpar käften på sina anställda, men så går det faktiskt till i företaget där Jan Helin tronar högst på dyngstacken. Här beskrivet av Lars Åberg  i GP

Ledningen ville att Janzon skulle skriva på ett avtal med munkavleklausul. Det gjorde han inte; han hade med större integritet än andra skött sitt jobb och utifrån sett är det naturligtvis illavarslande att ett medieföretag – ett public service-företag! – vill tysta den som tänker självständigt.

Detta kan tjäna som en talande ingång till det av Public Service administrerade haveriet vad gäller vår demokrati. Precis som Jan Helin gömmer sig med Allas lika värde, så gör också Kristina Lindkvist i slutet på en debatt under Bokmässan. I slutet av videon så tillfrågas KL av Janne Josefsson, om förnekare av folkmordet i Kampuchea skall få delta på mässan, en fråga som hon platt vägrar att svara på. Hon visar med tydlighet hur “Allas lika värde” är en förevändning att diskriminera personer vars åsikter man ogillar.

Vem skall få tala, och vem stängas ute var, också ämnet i en diskussion mellan Janne Josefsson och Jan Helin i Aktuellt, som inleddes av programledaren med en referens från ett internt möte där Jan Helin påstods ha sagt att SD inte skulle få debattera i SVT, utan endast intervjuade eller granskade.  Jan Helin bekräftar att han inte anser att man skall kunna debattera “Allas lika värde” med nazister. Det framgår av inslaget att Jan Helin anser att SD är ett fascistiskt parti, alltså skall de inte heller få delta i debatter. Jan Josefsson som uppenbart är oroad över sin egen journalistiska frihet ställer direkt frågan till JH, “Skall vi(journalister på SVT) också anse att SD är ett fascistiskt parti”. Att Jan Josefsson fler gånger tar upp skillnaden mellan Public Service och Aftonbladet där Jan Helin tidigare varit chef är ingen tillfällighet. Det finns uppenbart en oro bland de anställd att Jan Helin har sats i chefskap för att införa Aftonbladets “vänstervridna” agendajournalistik.

Vad Jan Helin sade till sina anställda finns inte tillgång, däremot har vi hans programförklaring i DN-artikeln. Låt se vad det är Jan Helin försöker att saluför till anställda på SVT. Vi befinner oss åter i efterdyningarna av en debatt mellan Nya Tider och Henrik Arnstad. Det är klart att en diskussion med Henrik Arnstad är mer eller mindre dömd från början, så man kan ju fråga sig hur SVT över huvud taget kunde bjuda in en person som till och med förfalskat sitt eget CV. Det är en fråga värdig en interndiskussion inom SVT. Vad som nu pågår är något annat, nämligen försök att göra denna intervju till ett problem som rörmokaren i att konstruera politiska dagordningar, Jan Helin, skall använda för att dra ner public service i träsket av skandaltidningar. Som om det inte var illa nog som det är med agendasättande inom Sveriges Radio. Låt oss nu se hur Helin tänker använda denna händelse för att driva sitt spel med yttrandefriheten.

Den bärande kritiken handlar i sin kärna om hur två grundbultar i public service journalistiska uppdrag kan hamna i konflikt med varandra. Opartiskheten och demokratiparagrafen om alla människors lika värde.

De som inte har samma syn som Jan Helin på vad som menas med och hur “allas lika värde” skall praktiseras skall knuffas ut från SVT:s debatter, och får så sitt “lika värde” devalverat. Hur blir då opartiskheten nedskriven? Det blir ett intrikat vägande med fru Justitsias våg.

Hur skall då sorteringen av åsikter ske enligt “allas lika värde”. Är det SVT som skall respektera “allas lika värde” i behandlingen av medverkande? Det vore inte orimligt att Jan Helin ägnande detta problem några funderingar, och så här låter det.

Journalisten Kristina Lindquist kallade i Dagens Nyheter (23/9) vårt agerande för en ”ängslighet inför allt som kan kallas ’politiskt korrekthet’ och en tanke om att två sidor i en fråga (vilka sidor som helst!) på något sätt anses skapa ’balans’.”

Det är en kritik som träffar och stämmer till eftertanke. Det finns inte två sidor av saken i ämnet alla människors lika värde. Det går inte att förhålla sig opartisk till den värdegrunden och samtidigt säga sig omfatta den. Det är stor skillnad mot till exempel en debatt om bostadspolitik.

Vad menas? Har hobbyfilosofen Helin skarvat ihop en formulering som visar att “allas lika värde” står över diskussioner? Förhåller det sig inte istället så att “allas lika värde” omfattas av alla, men tillämpas på ett ytterst opportunistiskt  vis? Man kan ju förstå att Helin är skitskraj för att tvingas bjuda ordbatalj i frågan om “allas lika värde”och därför försöker definieras sig ur den möjligheten. För att få ordning på detta med allas lika värde måste vi för en stund lämna Helins snömos.

På sex minuter försöker Horace Engdahl reda ut vad som menas med allas lika värde.

Han menar att det finns dels ett individuellt värde som är olika för varje människa och som skiftar beroende på situation och förväntningar. Skall det läggas en straff i fotboll, frågar man inte efter språkkunskaper eller färdigheter i att spela fiol eftersom de saknar värde just i detta sammanhang. Dessutom finns ett universellt människovärde som är exakt lika för alla människor utan undantag. Troligen är det kristendomen som bidragit mest till att vi enats om att se på människan på detta sätt, det är en överenskommelse en gemensam syn på alla våra medmänniskor. Oavsett om Helin tror det heller ej så kan han inte göra något åt detta människovärde, inte ens då han med hänvisning till det, behandlar en del människor sämre än andra, förändras det. Precis det han nu önskar göra. Hur är det då med Vavra Suc, som påstås ha förnekat principen om “allas lika värde”, kan han med någon slags besvärjelse förändra verkningsgraden av vår överenskommelse om allas lika värde? Nej knappast, förhoppningsvis tror inte ens Helin  på det även om han försöker måla fan på väggen.

Men nu verkar det ändå vara så att Helin fått för sig att vad Vavra Suc anser är så förödande att han måste behandlas på ett sätt som åtminstone kränker VS  rätt att bli behandlad opartiskt. Så här skriver Helin i DN:

Det är därför ytterst komplicerat för SVT att ordna debatt mellan en part som i sin politiska retorik vill påstå att människor med en särskild religion eller etnicitet utgör ett hot mot nationen eller på grund av sitt ursprung är särskilt benägna att begå brott. Det är i grunden en uppfattning om att människor har olika värde.

Alla som anser att Islam är en olämplig religion att föra in i det svenska samhället, beroende bland annat på den könssegregation det hittills lett till, är enligt Helin då förnekare av “allas lika värde”. Samma sak måste gälla Adonis som i sin bok “Våld och Islam” gör en djuplodande vidräkning med Islam. Adonis deltog på Bokmässan men ifrågasattes inte, vilket vore fullt möjligt med Helins måttstock.

Det finns en rad åsikter som ifrågasätter olika grupper, som kan leda till olika slags särbehandling. Vi har det då det gäller funktionshinder. Det kan gälla nationella minoriteter i Sverige, homosexuella, barn, kvinnor och till och med män som av somliga feminister klumpbehandlas till att vara kollektivt ansvariga för alla våldtäkter på kvinnor. Var finns inte personer som har åsikter kring politiska och sociala frågor som ställer gruppintressen och identiteter i fråga. Alla blir möjliga offer för Helins jakt på värdegrundsdissidenter, och trots att de ser sig själva som varma försvarare av allas lika värde kommer de att riskera att falla under Helins bila. De som likt mig själv ser en kraftig överrepresentation av sexuella övergrepp från unga muslimska män, har redan av Helin tilldelats rött kort. Enligt Helin är detta inte en fråga som skall få diskuteras i hans SVT. Det är istället hans folk som likt en värdegrundernas prästerskap är rätt utrustade för att skilja sant från falskt.

Detta ska inte användas som undanflykter för att slippa diskutera sakliga och relevanta invändningar om huruvida journalistiken lyckats, eller inte lyckats, skildra problem med invandring, mångkultur eller flyktingmottagande. Men det ställer krav på den oberoende, opartiska och sakliga journalistiken att förmå skilja på vilka i vilka sammanhang och i vems intresse dessa frågor framförs. Det gäller i synnerhet den journalistik som tar avstamp i credot om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Jo det känns onekligen som att ha blivit tilldelad sin lilla beskärda del av “frihet och värdighet“. Det finns ett viktigt förhållande som Helin aldrig berör, skillnaden mellan tanken och handlingen. Skillnaden mellan att ge uttryck för en åsikt och utföra en handling i enlighet med åsikten. Att Helin i detta sammanhang står som representant för makten vars beslut har konsekvenser för de som nås av hans beslut bekymrar inte översteprästen i värdegrundstokerier. Till denna demonisering av åsikter finns ett parallellfall som borde ställa vänstern till den eftertanke de hittills haft så svårt för. Det gäller åsiktsregistreringen av den utomparlamentariska vänstern i skuggan av det kalla kriget.

Eftersom jag själv var ett av offren för registrering och yrkesförbud känner jag igen positivhalare för denna form av diskriminering. Argumentet för att säkerhetspolisen behövde sätt oss under bevakning och yrkesförbud var att vår revolutionära lidelse var ett hot mot demokratin. och på den punkten hade säkerhetspolisen då långt mer på fötterna än vad herrar Helin och kompani har idag. Vad systemet då lika litet som nu klarade att reda ut var skillnaden mellan att teoretisera, fantisera och fabulera likt en samling revolutionsromantik Enbomar och undergrävande verksamhet riktat mot rådande ordning.  Genom denna oförmåga fanns då liksom nu långt mer av åsiktspolis än statsnytta. Sett i ljuset av det “kalla  krigets” spionrättegångar ter sig Jan Helins övningar i åsiktsdiciplinering rätt patetiska.

admin@klyvnadenstid-se
Evert Larsson