Klyvnadens tid

Du är min man och du gör så gått du kan……..

Vecka efter vecka samlades Sveriges folk för att lyssna till Helens förlåtande skönsång. Glädjen är inte att ta miste på då låten spelas upp på skansens allsång, se publiken. Men alla var inte lika glada. Det hördes inte mycket av öppet klander, men mycket förmildrande och ironiserande var det. Wikipedia har en del att berätta.

“Du är min man” gick in på Svensktoppen den 11 juli 2004 och låg kvar på listan ända fram till den 8 november 2009,[3] varav de 38 första veckorna på första plats (av totalt 66 förstaplatsveckor). Som sämst låg den på tionde plats. Ingen melodi har heller legat på första plats så länge som “Du är min man”. Den 8 november 2009 hade låten trillat ner från listan efter 278 veckor, och denna dag gjordes ett undantag från Svensktoppens regelverk då låten spelades i programmets radiosändning.

När låten lämnade Svensktoppen sade programledaren Carolina Norén i en intervju med Erik Blix på P4 Extra att “Du är min man” var den låt som väckt starkast känslor genom åren. Hon sa att låten delade in lyssnarna i två tydliga, arga läger med motsatt tycke för den och att när låten lämnade listan fick de såväl sorgsna mejl som bilder på lyssnare som drack champagne för att fira. Hon trodde även att de nya reglerna med tre utmanare varje vecka – istället för fem – kan ha bidragit till att den slutligen lämnade listan.

Den 14 oktober 2012 utsågs den till tidernas bästa Svensktoppslåt, då programmet firade 50-årsjubileum.[8]

Om än svensktopp är detta också litteratur, poesi, med en enastående spridning. Just därför även lämpligt föremål för kultursidornas värderande pennor. Men av den varan finns mycket lite. När den seglar förbi Björn Skifts rekord med 142 veckor med, “Håll mitt hjärta” offras trots allt lite trycksvärta, SVT har ställt några frågor till Björn och Benny.

-Där satt den! Ett nästintill omöjligt rekord är slaget, utropade programledaren Annika Jankell i studion när “Du är min man” kom upp på dagens svensktoppslista.

Benny Andersson trodde egentligen inte på någon längre svensktoppsvistelse för “Du är min man”.

-Borde man inte ha tröttnat på den lite tidigare? Den är ju rätt omedelbar och låtar som har den egenskapen brukar försvinna, men uppenbarligen inte.

Trots dessa förminskande tröttnande inte svenska folket. Vi behöver lite hjälp i sökandet efter svar till hemligheten bakom den berusande framgången. Vilka andra låtar har tävlat med Helen Sjöholms största hit? Det finns en lista upprättade vid 50-års minnet av Svensktoppen.  En omröstning gav följande resultat.

1. Du är min man – Helen Sjöholm och Benny Anderssons Orkester, 38.4% av finalrösterna i omgång 3. Gick in 11/7 2004 på förstaplatsen, 278 veckor, 1:a som bäst, Årets låt 2005 och 2006, Musik: Benny Andersson, Text: Björn Ulvaeus

2. Guldet blev till sand – Peter Jöback, 36.3% av rösterna i omgång 3. Gick in 25/1 1997 på förstaplatsen, 110 veckor, 1:a som bäst, Årets låt 1997, Musik: Benny Andersson, Text: Björn Ulvaeus

3. Håll mitt hjärta – Björn Skifs, 25.4% av rösterna i omgång 3. Gick in 27/4 2003 på sjundeplatsen, 142 veckor, 1:a som bäst, Årets låt 2004, Musik och text: Lasse Andersson, Peter Hallström och Björn Skifs

4. De sista ljuva åren – Lasse Stefanz & Christina Lindberg

5. Om du lämnade mig nu – Lars Winnerbäck & Miss Li

6. Lyckliga gatan – Anna-Lena Löfgren (delad 5:e plats)

7. I did it for love – Jessica Andersson

8. Till min kära – Streaplers

9. Omkring Tiggar´n från Luossa – Hootenanny Singers

10. Vingar – Mikael Rickfors

Kärleken mellan kvinna och man, vårt reproduktiva systems bärlina finns närvarande i de flesta av bidragen. Listan borde analyseras av de som önskar lyftas av det svenska folkets lyssnarglädje. Med tanke på vad som produceras är jag inte så säker. För alla de som försöker förstå vari var svenskhet består kanske kan hitta några uppslag för vidare grubblerier. Det finns andra starka undertoner av vemod och nostalgi i många av bidragen. Bortsett från Hootenany Singers bidrag finns dessutom ett stråk av aktualitet.

Det är inte mycket som skrivs om Du är min man, nästan bara korta nyheter, om rekord och priser. Inget på kultursidorna och så förstås den personligt privata idolvinkeln

Det hade Helen aldrig trott.
– Inte alls. Jag tyckte att låten var kul att sjunga, men den är ingen personlig favorit.
– Däremot har den med tiden blivit speciell för mig eftersom den har betytt så mycket för andra människor.
Är du rent av trött på att höra den?
– Jag lyssnar inte på den. Och sjunger den inte så ofta heller. Det går inte att göra “Du är min man” rättvis om det inte är med hela BAO.

Det är sällan några rosor som får plats i den mediala världen. Rosorna stod svenska folket för i ett envist stöd för att hålla fanan för enheten mellan kvinna och man levande, ge sitt lilla bidrag till hoppet, ljuset och energin för splittringens avvisande. Men fem år på en lista det är otroligt, och vi kommer aldrig att få uppleva det igen. När så Du är min man hamnade utanför listan i November 2009 följdes det upp av SVT. Kvinnan och mannen på gatan tog det med ro, även de som fortfarande med glädje lyssnade till den.

Följande Pod, en intervju av Lotte Nord med Helen Sjöholm ger en hel del bias om ett förflutet Sverige, i Helens uppväxt i Sundsvall med det samhälle som gav oss den “tjosfria”, “bussiga” tjejen från Sundsvall.  Om musikskolans betydelse, det lokala kulturlivet bara för att dra några russin ur kakan. “Du är min man” är ju till en inte så liten del, Helens man.

Var finns då det motståndet till denna känslosamma musikhistoria uttryckt, i upprörda kultursidor? Sökningar ger noll i nättrålen. Kultureliten har valt tigandets strategi, som vanligt då det gäller den riktigt populära kulturen. På nöjessidorna däremot strös även rosor av det mer genomtänkta slaget, som här i Expressen.

När man ser Sjöholm poppar tre låtar lätt upp i huvudet: “Du måste finnas”, “Du är min man”, “Gabriellas sång” – Kristinas tvivel och förtvivlan, en kvinnas kärlek till sin ofullkomliga man och Gabriellas självständighetsförklaring är existentiell feministisk bruksmusik.

“existentiell feministisk bruksmusik“, och visst gäller detta även “Du är min man”, med ett tydligt kvinnligt perspektiv. Det är kvinnan som värderar, vårdar och lyfter sin livspartner. Det är min man,  kvinnans ägande och överhöghet, ingen har någonsin protesterat mot det. Tänk det omvända, någon av våra manliga sångare som sjunger “Du är min kvinna“. Det finns inte mycket som talar får att den skulle få en enda vecka på listorna. Det finns något i vår könsroller som gör den omöjlig, inte minst i dess biologiska grund. Dessutom skalle dagens feminister inte tåla den. “Du är inte min kvinna” en paroll passande för återanvändning. Så stiger hatobjektet åter fram från det 90-talets genusteori varur han fått en akademisk legitimitet. Här är mannen, det stora hatobjektet och syndabocken. Perspektivet har fått upphöjd status som statsideologi, som sådan också plats i P1:s flaggskepp Sommar. Eftersom medierna sällan konfronterar feminismens företrädare med dess mest avskyvärda men bärande perspektiv, manshatet, kommer här ett bidrag. Det gäller Sommarprataren Athena Farrokhzad och hennes programförklaring i Aftonbladet.

Förra veckan var jag i Oslo för att prata om Valerie Solanas. Jag var inbjuden av ett gäng poeter och kommunister som går under namnet Sentralkomitéen. Mitt framträdande gick ut på att läsa ihop SCUM-manifestet med Kommunistiska manifestet. Jag utgick från några beröringspunkter: idén om en grundläggande antagonism mellan två ojämlika parter, föreställningen om att historien kommer att få ett slut när de förtryckta reser sig, utopin som möjlig först genom teknikutvecklingens frigörande av tid, och vad som händer med kampen för svaghet när man bedriver den genom att manifestera styrka.

Kolla här, sa jag. Här har vi två manifest, det ena skrivet 1848 och det andra 1967. De har hur mycket gemensamt som helst. De kritiserar rådande samhällssystem, beskriver konsekvenser och pekar ut lösningar.
Jag tyckte att det var klart som korvspad. Det tyckte inte publiken. De tyckte att jag var en rabiat lesbisk manshatarkommunist. Huvudet på spiken.
Lika benägen som jag var att läsa ihop Solanas med Marx och Engels, lika benägna var de att läsa ihop Solanas med Anders Behring Breivik. Hur kunde jag komma där och predika våld efter vad de hade varit med om den 22 juli?
I deras ögon var Solanas en galning som, i analogi med Breivik, försökt mörda Andy Warhol som en pr-kupp för sitt hatmanifest. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att den härskandes våld inte går att jämställa med den förtrycktas motvåld. Samtalet slutade med att en historiker sa: ”Vill du ha våld kan vi ta det utanför.” Jag ligger redan ner, försökte jag säga. Det är därför SCUM finns.
Fylld av storasysterligt högmog försäkrade jag kvinnorna på plats om att något liknande aldrig skulle kunna hända i Sverige. Sen åkte jag hem, lagom till debatten om Turteaterns uppsättning av SCUM. Eller debatt är för mycket sagt.

Jag kom hem lagom till dödshot mot ensemblen och Aftonbladets kritiker Jenny Teleman. Lagom till feministiska bodyguards utanför en förortsteater. Ett gäng organiserade under namnet Moderatmännen har nämligen tagit bladet från munnen och menar att feminismen nu definitivt gått för långt. Detta eftersom pjäsen ska visas för gymnasieelever: ”Våra söner får utstå väldigt mycket skit från rådande stats- och mediefeministisk ordning!”
Och i radion sitter Axess chefredaktör Johan Lundberg och jämför SCUM med Mein Kampf.
Det hela har utvecklat sig till en häpnadsväckande fars på Facebook. Vänsterintellektuella parodierar de förorättade vita männens protest­event och här om dagen dök det till och med upp en karaktär vid namn Valerie Solanas: ”Ta det lugnt, pojkar, ni kommer alla att få er beskärda del i sinom tid.” Stor humor.

Själv har jag några egna frågor till Turteatern: Varför försöker ni släta över SCUM:s politiska budskap genom att kalla manifestet för en parodi? Tror ni inte Solanas menade lika mycket allvar som Marx? Tror ni inte Moderatmännen menar allvar?
Alla menar allvar, det är det som är antagonism.

Så då vet ni alla att vi lever i en hatets tid, och kommer du inte att få blodsmak i munnen i din försök att undkomma, så blod kommer det ändå att handla om, droppande från Athenas och Solanas knivar. Välkommen i in i de förvridna perspektivens värd. Mot allt detta stod Du är min man som en ljusets fackla under hela fem år, och att det blev en så lång tid har hatfeministerna bidragit.

Låt oss inte fastna i detta misstroendets sentiment, ge oss en sista chans

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se