Klyvnadens tid

Adonis kommer att vara årets Bokmässas hetaste namn, dels genom sin ständiga kandidatur till nobelpriset i litteratur dels på grund av sin intervjubok, Våld och Islam. Frågan om Islam är inte vilken fråga som helst. Under snart 25 år har den delat den Svenska Akademin. Två av dess ledamöter har avgått i protest mot behandlingen av den dödsdömde religionskritikern, Salman Rushdie. Utvecklingen vrids ytterligare tillbaka genom att etablissemanget valt att devalvera den erövrade rätten att kritisera religioner. Årtionden av muslimsk massinvandring har dessutom gett frågan en politisk räckvidd långt utanför akademier och kulturelit, då vardagen påverkas för miljoner av Sveriges befolkning. Vänsterns kluvna inställning till Adonis är inte att ta miste på. Åsa Linderborg (ÅL) väljer att sätta rubriken ”På korståg mot Islam” i sin anmälan av boken. 

Att samla vänstern är vanligtvis enkelt. För detta finns det redan konstruerade ord. Och på något vis måste de in i texten, vilket heller inte denna gång undslipper läsaren: ”Våld och islam är problematisk för att den är så kategorisk och rapsodisk, och riskerar spela islamofoberna i händerna.”  Så har vänstern matats med signalordet, islamofob, bärandes sentimenten. Då återstår för oss att hantera verklighet och sakargument.

Varför religionskritik skall ses som islamofobi är i sig anmärkningsvärt vilket också ÅL själv medger:

Det har väl inte kristendomen heller, kan man invända. Men frågan är hur fruktbart det är att alltid bemöta ­kritik mot en religion genom att kritisera en annan. Reflexmässig relativism förhindrar den diskussion som alla religioner/ideologier måste underkastas. Framför allt omöjliggör den att ta människors tankar och oro på allvar.

Visst, förståelse är ett av de få verksamma medel mot rädsla och fördomar, vilket all religionskritik värd namnet står för. Inte minst gäller naturligtvis detta Adonis. Det vore onekligen ett tecken på tillnyktring om det ”islamofobiska” skambegreppet sorterades bort. Vem har någonsin blivit anklagad för kristofobi genom att nagelfara kristendomen?

Varför skall en islamsk väckelse i Sverige undantas för kritik genom att de få svenskar, däribland Lars Vilks, som gjort en insats, brännmärks som islamofobiker i medierna och mordhotas av islamister.  Förhoppningsvis kan Adonis närvaro på bokmässan leda till ett skifte inom vänstern och på stormedias kultursidor. Om inte annat, för att den egna trovärdigheten inte skall gå förlorad. ÅL öppnar i slutet av sin artikel upp för diskussioner och öppenhet.

Jag vill att Adonis och Abdelouahed pratar vidare, att den här boken ska vara plantskottet på en prunkande dialog med världen runt omkring. Islam som ideologi och praktik är allt för stor och viktig för att inte vi alla ska vilja eller våga bry oss.

En mycket vanlig invändning mot islamkritik är att ISIS är en skapelse av USA, vilket också verkar vara Linderborgs uppfattning. Adonis tvekar även han i att framföra kritik mot  “religionen i sig”, som han uttrycker det i en intervju i SR:s P1. intervju i SVT, att vänstern skulle kunna kritisera islam utan att använda andra ingångar, som våldet och den geopolitiska kampen, är inte att tänka på. Avfärdandet av religionskritiken med att USA skapade IS och dess fundamentalistiska föregångare är även den en historia som förtjänar att berättas.

USA:s övertagande av sin fiendes, Sovjets strategi att agera genom befrielserörelser och kommunistiska partier började redan i mitten av 70-talet med Zbigniew Brzezinskis hemliga finansiering av Afghanska Mujahideen. Det var erfarenheterna från USA:s nederlag i Vietnam som nu omsattes i en ny strategisk linje, det var en återgång till Kennans analys av Sovjet och Östeuropa 1946: att bekämpa infiltration genom gerilla och/eller kommunistisk partiverksamhet med militära medel, nedtonades till förmån för Marshallplanen. I Afghanistan, som hamnat under Sovjets inflytande genom kommunistiska partier, uppfann USA sina egna hjälpredor genom att understödja fundamentalistisk islam. Strategin ledde snabbt till framgång som starkt bidrog till att fälla Sovjetväldet. Det finns all anledning att kritisera denna form av krigföring genom ombud. För att kritiken skall bli trovärdig krävs också att vänsterkritiker inser vad som varit i säck innan det kom i påse. Efter Sovjets fall ledde USA:s offensiv till framgångar på Balkan och i Tjetjenien, vilket bidrog till att USA åter började använda konventionell krigföring i sina geopolitiska ambitioner. Inte minst fanns en ideologisk skola (neocons) som planerade för USA:s nya roll på Världsarenan. Planerna för kriget mot terrorismen sjösattes.

ÅL väljer att uttrycka det som följer.

Betyder det att islam alltid ­leder till våld? Titeln antyder det, men på den frågan tror jag inte Adonis själv skulle svara jakande. Allt handlar ju om hur islam, precis som alla andra religioner, blir ett redskap i kampen om den världsliga makten.
Lika viktig i processen är hur den muslimska världen blivit ett slagfält i stormaktspolitiken. (Se Ingmar Karlssons nya, alldeles utmärkta bok Roten till det onda, Historiska media).
När Bush, kapitalets och det militärindustriella komplexets ombud, startade kriget mot Afghanistan – vilket var att be om islamism – var retoriken i enlighet med den kristna erövrartraditionens logik: Gud är med oss, nu måste ni andra också välja sida.

I denna beskrivning finns endast en aktivt handlande, USA styrd av kapitalet, men USA behövde inte “be om islamism“, för den genomsyrar dessa samhällen och är deras kulturella ryggrad. När USA angriper och ockuperar Afghanistan 2001, så består motståndet av de islamister de själva försett med vapen. Nu däremot gör USA affär av att de bekämpar islamism. USA:s ombytlighet borde rimligen få varningsklockorna att ringa för en mer kritisk hållning till islamism, inte sluta ”min fiendes fiende” okritiskt till sitt bröst.

Bush sökte spela på sin kristna bakgrund då kriget mot terrorismen sjösattes, men det hade en helt underordnad roll, det var inte ett krig mellan religioner som ÅL försöker ge sken av. Terrorismen som åsyftas är händelsen den 11 september 2001 på Manhattans sydspets. Är det en tillfällighet att vänstern inte tar upp den till diskussion? Nej, men anmärkningsvärt, eftersom det finns många frågor att ställa då det gäller de utpekade islamisternas skuld. Varför stympar vänstern sin analys av terrorkrigets orsaker? Varför ifrågasätts inte den berättelse som ger islamsk terrorism skulden?  Hur detta hänger samman är en egen historia.

Kristendomen spelade en mycket liten roll för USA:s motiv till kriget. De använde istället de vanliga flosklerna om demokrati och humanism men nu även feminism som argument. Bland annat användes namninsamlingar till stöd för Afghanistans kvinnor mot talibanernas kvinnoförtryck. Numer har även homofobi använts som argument för aggressiv utrikespolitik, inte minst gällande Ryssland. ÅL verkar leva kvar i kolonialismen då kristen mission var den kulturella murbräcka som säkrade erövrade kolonier.

Vänsterns försvar av Islam är en av dess viktigaste kännetecken. Som vänster har jag under årtiondena försett mig med den litteratur som getts ut av Jan Hjärpe med flera. Min smala lycka har väl varit att jag aldrig orkat med mer än några tiotal sidor. På grund av mina dåliga grundkunskaper och obefintliga egna erfarenheter, har läsningen mest varit tröttande och känts som inlärning. Kanske är det min brist på inordning i vänsterns islamska bild som gör att jag inte har några känslomässiga anknytningar till denna främmande religion. Försvaret av islam har aldrig varit en del av min vänster.

Efter en lång utläggning om Israel, dess sionism och aggressiva utrikespolitik för min syster för några år sedan frågade hon mig, efter att ha lydigt lyssnat: ”Har du blivit muslim?” Jag tystnade och där slutade samtalet. Hur kan frågan ställas över huvud taget, det undrade jag länge över. För mig är både Koranen och Torah obegripliga som religiösa rättesnören, och jag kan inte för mitt liv begripa hur någon som levt i Sverige kan konvertera. Något svar på frågan av ÅL lär jag inte få, och därmed släpper jag den här.

Det är knappast Adonis som lett in Linderborg i tankeflödet som begränsar det analytiska djupet. Till och med då hon med eftertryck motsäger Adonis missar kritiken grovt.

Enligt Adonis, vars hela intellektuella självbild ligger i upplysningstraditionen, finns demokrati och jämlikhet bara i det västerländska tänkandet. Det är nonsens. Demokrati och jämlikhet är högst mänskliga önskemål, överallt i alla tider har det funnits en folklig moral som kräver resursbalans. Det är det som gör alla samhällen dynamiska. Det är det som ofrånkomligt skapar konflikter, för att prata med Marx, också han intimt förbunden med upplysningen.

Att det finns en empatisk människa, en varelse bortom ras, etnicitet och alla fantasier om social konstruktion, som instinktivt reagerar mot förtryck kan och får inte användas av religioner eller politiska ideologier för att relativisera deras bidrag till samhällsutveckling. Varken islam eller Linderborgs skötebarn marxismen, har understött  demokratiska värden som ”gör samhällen dynamiska”.

Bärande för Adonis är västvärldens upplysning. Det är dess ljus han ständigt återkommer till, som vårt bidrag till samhällsutveckling. Det finns mycket att tillägga och dra ifrån i denna historia och Åsa Linderborg lägger an och gör sin positionering.

Till upplysningen hör idén om rationaliteten och att människan har ett förnuft. Det är det bästa argumentet och inte den största auktoriteten som ska vara vägledande. Det har inneburit att nya grupper tillåtits komma med ny kunskap och nytt tänkande. Det ger intellektuell frihet, öppenhet och dialog. Här ligger grunden för all utveckling.

Kunskap bygger på empiriska fakta som kan kontrolleras av vem som helst. Även om vetenskap kan missbrukas, syftar den nästan alltid till att skapa bättre liv och bättre politiska beslut.

Det är det här som alla religiösa fundamentalister missar. Eller den dogmatiska marknadsliberalismen, för den delen.

Är det ÅL:s ställning på en reklamfinansierad tidning som gör det politiska perspektivet så tillrättalagt och oproblematiskt. Att ”vetenskap” på något sätt skulle vara sanningsbärare är en absurd tanke, när vår tids religion stavas just ”vetenskap”. Är det den egna profeten, Marx’ uppfinning att sätta ordet vetenskap framför sin socialism, som för evigt har förblindat? Vetenskap är det sekulariserade samhällets religion, och besvärjelser mot föråldrade religioner eller politiska fiender ger ringa vägledning. Den som skall ljuga idag är just hänvisad till ”vetenskapen” och inte bara som etikett, utan att med kapital och inflytande infiltrera dess institutioner. Just kring vetenskapen står idag striden om sanning och lögn, det är här som striden om paradigmskiftet nu förs, det är mot ”vetenskapen” som sanningen har de hårdaste striderna att föra.

Slutligen verkar det som om ÅL har försvurit sig till den ”universalism” där man har fått för sig att hela världen kan gå i takt, där det finns en politisk dagordning, hennes då förstås, för hela världen att följa.

Tänker vi så – att alla får göra som de vill eftersom de bara följer sina traditioner som andra inte har rätt att ställa oss till doms över – har ”toleransen” villat bort oss. Universalismen handlar inte om att alla hela världen ska se likadan ut – vi ska få vara olika – men vissa värderingar kan vi aldrig kompromissa med, så som jämlikhet och demokrati.

Vi måste helt enkelt sluta ta kulturell hänsyn till att män och kvinnor inte behandlas lika (vilket inte enbart sker i islam). Vi kan förstå hur det historiskt har blivit så, men vi kan inte säga att det är okej.

”Hela världen skall inte se likadan ut” prasslas ner i relativismens papperskorg med hänvisning till universella världen som ”jämlikhet” och ”demokrati”. Under de fanorna förde Sverige krig i Afghanistan under dryga årtiondet. Det är samma slitna fanor som kommit till användning under den arabiska våren. Vem minns inte Obamas löftesrika tal i Kairo vid början av hans andra presidentperiod!

Det värsta med den vänster som Åsa Linderborg under årtionden getts förtroende att ljuda för är att de inte ens gör ordentliga dagsverken för att upprätthålla dessa ”universella” värden i Sverige, sina stolta deklarationer till trots. När motståndet mot sönderfallet växer runt om i Europa viner ordens piskrapp över de ensamma läsarna och åsiktsmarkörerna visar tydligt vad som är förbjudet och vad som är godkänt. Det är bekvämt, då läsaren lär sig att följa sina känslor och den demokratiska världen undermineras i samma takt.

Hade utgångspunkten för denna anmälan varit annat än att upprätthålla vänsterns slitna klichéer hade den kunnat fungera som en brygga till Adonis, ett författarskap med djupa insikter i sin kultur, och en hjälpande hand i vårt eget politiska och ideologiska sönderfall. Vad det skulle kunnat betyda för Svenska Akademins vägande i litterära och politiska hänsyn kan vi bara spekulera.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson