Klyvnadens tid

Katyn är ett av de ortsnamn som Olof Palme nämner i sitt Decembertal efter USA:s bombningar av Hanoi julen 1972.

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. —

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. —

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Genom Palmes tal får vi nu ett namn knutet till raden av brott mot mänskligheten som förknippas med “stjärnor och ränder”. Man skulle kunnat tro att “illdåden” började med att fascismen klev fram på historiens scen och lyfte mänskligheten ur sin oskuldsfulla barndom och släppte våldet loss. Som om inte utrotningen av ursprungsfolk världen över existerat. En liten förtretlighet har dock smugit sig in i raden, Katyń, som inte bär fascismen, nazismen eller rasismens kännemärken.

Innan sista tangenten, når,,,,, slår det mig. Att Katyń var ett illdåd av Sovjet är alldeles min egen läsning. Vid tiden för talet var tolkningen upp till läsaren. Sovjet påstod ännu att morden utförts av Hitlerregimen med syftet att svartmåla sin “dödsfiende”, Sovjetunionen. Och som det står där mitt i raden av nazistiska förbrytelser vem har eftertanken att bryta harmonin och den andra världsfredens goda stämning. Vi befinner oss bara fyra år efter Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien, sexton år efter krossandet av resningen i Ungern, eller upproren i Östtyskland 1953 som var landsomfattande. Fanns inga andra namn, om det var balans Palme eftersträvade? Nej det kanske inte ens fanns några namn för de miljontals som bestals på sina liv under det sovjetiska terrorväldet. Storbritanniens terrorbombningar av tyska städer har ett namn i Dresden. Kung Leopolds Belgien med miljontals offer i “mörkrets hjärta”, ett herrelöst namn utan geografi. Genom 68-generationen fick vi så ett namn på att illdåden inte slutat med Hitler.

Efter Sovjets fall är skuldbördan för avrättningarna utanför byn Katyń klarlagd och sätts i Wikipedia summariskt på pränt.

Den 5 mars 1940, enligt en skrivelse från NKVD-chefen Berija till Stalin, undertecknade sovjetiska politbyrån en order om avrättning av “nationalistiska och kontrarevolutionära” aktivister som hölls i läger och fängelser i de ockuperade delarna av Vitryssland och Ukraina. Detta ledde till mordet på sammanlagt 21 857 polacker, varav 14 700 tillfångatagna officerare. Den breda definitionen i brottsanklagelsen gjorde att en stor del av polska intelligentian, polisväsendet och officerskåren kom att omfattas av denna massaker.

Den polska armén, som höll på att bildas i Sovjetunionen 1941–1942 (se Władysław Anders) samt den polska exilregeringen sökte förgäves efter 8 000 officerare som man med säkerhet visste fanns i sovjetiska fängelser. Stalin och NKVD kunde inte ge svar på vad som hände dem (Stalins berömda svar var “de flydde nog till Manchuriet”).

Varför är en så viktig händelse under andra världskriget så kortfattat beskrivet, utan att ens en förklaring ges till varför Sovjet valde att kallblodigt mörda 22 tusen av Polens mänskliga ryggrad. I alla brottmål är motivet central för rättsprocessen. Fuskar man med det finns troligen politiska motiv, vad annat står över rättsprocessen? I Sverige  har vi mordet på Anna Lindh som talande exempel. Först med ett troligt motiv stängs fallet i det kollektiva minnet, och ett lås finns mot att åter politisera brottet. Utan motivet och en ordentlig analys av Sovjets karaktär och intressen måste fallet fortfarande anses öppet. Det finns grupper som bidrar, inte till att sanningen vinner utan tvärt om, att utrymme för de ideologiska berättelserna ges plats. Måste vi nöja oss med detta lilla för att  det finns marxister som fortfarande hävdar att det var Hitlers verk och att Gorbatjovs erkännanden endast är revisionistiskt kryperi för det kapitalistiska Västeuropa.

En gammal saga de gillar att komma dragande med är den om “skogsmassakern i Katyn” i Polen våren 1940 där man dels beskylls för att ha mördat över 4000 polska officerare och numera brukar det läggas till 22.000 andra polacker som dödades, även om dessa inte har någonting (!) med Katyn att göra. “Kommunisternas” brott blev 1943 “hittade” av retirerande nazitrupper som snubblade över en massgrav och de lade genast skulden på Stalin. Nazisterna, som för övrigt viste exakt var massgraven låg, tog in “experter” från sina allierade som intygade att det var offer för ryska dödsskvadroner. Från Sovjetiskt håll förnekades nazisternas anklagelser. Revisionisterna i Sovjetunionen i slutet på 1980 talet tog plötsligt på sig… eller rättare sagt tog på Stalin skulden. Idag utnyttjas detta friskt som en attack mot socialismen. Jag vet inte vad som skedde i Katynskogen under 1940-talet men det skulle aldrig falla mig in att blint gå med på klassfiendens version.

Denna svavelstinkande propaganda saknar mening i den verkliga världen och är endast ett exempel på vilka trånga och inskränkta sekter marxismen kan skapa. Samtidigt ger den en förklaring till vad denna ideologi förmår människor att göra i arbetarklassen och folkets namn, så möts generationer av marxister i skuggan av Katyń.

Hur händelserna i Katyń vävs in i lager efter lager av lögner blir tydligt i Peter Johnssons “Stalins mord i Katyń“. Boken blir trots sina stor förtjänster ändå ett dokument i raden av berättelser med den enkla förklaringen, som undviker att sätta dessa händelser i det sammanhang som skulle behövas för en djupare insikt om vad som hände våren 1940 i västra Ryssland. De yttersta skyddande kulisserna kring händelserna i Katyń är de som har betydelse för den ordning som skapades av segermakterna 1945, det är den historieskrivning som skrevs, eller försökte skrivas i Nürnbergrättegångarna. Nytt ljus har tillförts på hur den politiska dagordning formulerades av segermakterna genom upptäckten av Ivan Serovs hemliga dagböcker.

”Stalin och Molotov planerade att använda Wallenbergs vittnesmål som ett trumfkort i hemliga förhandlingar med amerikanarna om vilka ämnen som inte skulle diskuteras i Nürnbergprocessen”.

Den amerikanska sidan erbjöd sig att ”utesluta frågor om Molotov-Ribbentorppakten från agendan” i Nürnberg. Motkravet var ”att ryssarna inte skulle ta upp frågor om finansiellt samröre mellan USA och tyska industrialister genom förmedling av familjen Wallenberg samt hemliga förhandlingar om separatfred med tyskarna.”

Genom hemliga överenskommelser säkrade Sovjet att Ribbentrop-Molotovpaktens roll för andra  världskriget inte togs upp och därmed också att frågan om Katyń inte sattes i sitt rätta sammanhang. Behovet av att skriva segrarnas historia möjliggjorde att ett av krigens stora övergrepp kunde avfärdas på grund av bristande bevis trots att underrättelsetjänster i både USA och Storbritannien kände till vilka de skyldiga var. Trots att Winston Churchill i sina memoarer erkänt betydelsen av de uppgifter han fått av den polska exilregeringen genom dess premiärminister Wladyslaw Sirkorski: “Han hade fullt med bevis. Om de är döda kan inget väcka dem till liv igen anmärkte jag” 1), “Jag vet vad bolsjevikerna är förmögna till och hur grymma de kan vara“.. i den …”hänsynslöshet ligger också deras styrka och den tjänar nu den allierades sak i kampen mot tyskarna“2). Trots alla bevis har Katyń blivit ett av namnen på den segrarnas historia vars revision av akademierna tabubelagts genom att göras till “historierevisionism”. Då det gäller dess mest centrala lögn “förintelsen”3) säkras den dessutom genom att bestraffas för “förintelseförnekelse” med upp till tolv år fängelse. Andra världskrigets historia har så blivit en historia om att skriva in segermakterna in i vår tid som bärare av mänskliga rättigheter, demokrati och humanism som för sin trovärdighet krävde en demonisk syndabock och lager av politiska lögner. Effekterna av de efterkrigstida myterna och ljugandet löper vidare in i den dagliga nyhetsförmedlingen och dess politiska korrekthet. Inte minst tydligt är detta i förnekandet av USA/Natos:s krigsbrott till följd av kriget mot “terrorismen”, detta blir viktigt att påpeka för att inte denna berättelse skall kunna användas av USA och deras politiska hjälpredor idag.

Innan redogörelsen för Katyńs roll i andra världskriget går vidare är det nödvändigt att i generella ordalag klargöra min syn på krigets grundläggande förutsättningar. I och med Hitlers mord på SA:s Ernst Röhm och krossandet av SA, erkändes Hitler som ledaren för Tysklands väpnande styrkor, därmed var en avgörande faktor för att hota Versaillesfördragen och göra nytt krig till en möjlighet på plats. Hitlers utrikespolitiska ambitioner är mycket tydliga och kring dem finns inte något tvivel. De finns utförligt beskrivna i “Hitlers Second Book“, på vars omslag Richard Overy, The Guardian ger följande omdömme:

The Second Book is in many ways more importen than Mein Kampf… Reading the Second book i to gain  an exeptional window into the mentality of a man who saw warfare as both natural and necessary.

Hitlers centrala roll för det andra Världskriget betyder inte att övriga stormakter saknar ansvar för andra världskriget. Vad gäller USA och dess allierade i England och Frankrike är deras idag förda krigspolitik ett kvitto på deras “fredsskapande” förmåga och krigiska potential. Vad Sovjet beträffar är det alltsedan 1992 en fråga för historiska analyser och diskussioner, vilket också är den centrala frågan för denna artikel.

Andra Världskriget startades inte genom det Tyska angreppet på Sovjet i Juni 1941, utan i September 1939, genom den politiska och militära alliansen mellan Hitler och Stalin, Ribentropp-Molotov-pakten. Sovjet och Tysklands styckning av Polen var ingen tillfällig krigslist av Stalin för att vinna tid och just mordet av den polska intelligentsian i Katyń visar det i all sin råa brutalitet. Om Sovjets ambitioner inför andra världskriget endast bestått i att krossa fascismen, varför då mörda de människor som var oerhört viktiga för det polska motståndet mot denna fascism. Varför bryta förbindelserna med den polska exilregeringen i London och i dess ställe sätta en lydregim av polska kommunister, om det bara var för att vinna tid?

Från marxist-leninister förs en ständig kamp för att rättfärdiga Sovjetkommunismen, en av de mest aktiva och pålästa är Stefan Lindgren(SL) som gått i polemik mot nyutgiven universitetslitteratur. Här hänvisar han till Nürnbergrättegångarna för att stödja sin sak, vilket med tanke på dess iscensättning inte är ett argument i sig, allt därifrån måste synas på nytt. SL glider över historien på ett relativistiskt vis och låter andras försyndelser bli ett argument för Sovjets skuldlöshet. Förspelet till den politiska alliansen mellan Hitler-Stalin var de allierades avspänningspolitik, “fred i vår tid”, vilken det finns alla anledning att kritisera. England, Frankrike tog inte ansvar för kollektiv säkerhet och bär så sin del av skulden till kriget.  Från länkad artikel:

Likaså ligger det nära till hands att tillmäta Molotov-Ribbentroppakten en väldig betydelse, men låta paktens förhistoria – särskilt Münchenöverenskommelsen 1938 och Sovjets försök att skapa en försvarspakt med västmakterna mot Tyskland – förpassas till den historiska glömskan. Eftersom man vill förringa den sovjetiska militära insatsen mot Nazityskland är det också logiskt att förtiga eller förneka den ekonomiska utveckling som gjorde insatsen möjlig. Det industriella uppbygget i Sovjet på 1930-talet tenderar därför att hamna i skymundan. Olika inslag i nytolkningen är på så sätt kopplade till varandra.

När Sovjet gick i politisk allians med Hitler och startade det andra världskriget, var vad som komma skulle inte känt av någon och kan rimligen inte användas för att rättfärdiga paktens innehåll. Pakten måste analyseras i sin egen rätt med dess hemliga protokoll och den måste ges kött och blod i de efterföljande krigshandlingarna från Sovjets och Tysklands sida. Att Sovjet hade en betydligt större militärindustriella kapacitet än vad den tyska informationsinhämtningen uppskattade den till är en viktig del i att förstå krigets utgång, men det kastar inget annat ljus över Sovjets politik annat än information om dess materiell grund. Vid tillfället för besluten är det inte ett argument för Sovjetregimens goda avsikter utan snarare tvärt om. Produktionsförmåga är förutsättningen för en aggressiv expansionistisk utrikespolitik.

Från försvarare av det Sovjetiska systemet anförs ständigt de vetenskapliga och industriella framstegen som ett bevis p å socialismens legitimitet. Argumentet är märkligt av många olika skäl. Hur skall vi bedöma Hitlertyskland enligt denna måttstock, som på ett knappt årtionde reste Europas största industriproduktion. Att Tyskland hade hjälp av västkapital stämmer, men det hade också Sovjet, av USA-kapital 4) från 30-talets mitt.

Marxisterna som försvarar Sovjet har ett stort problem i den politiska och militära alliansen mellan Hitler och Stalin, därför gör de allt för att slippa att analysera och diskutera den, allt i enlighet med att det är någon annans fel. Möjligheten att lasta över skulden söker de i “Münchenpolitiken”, en eftergiftspolitik förd av England-Frankrike gentemot Tyskland. Låt oss därför klara av denna period genom att se den i sitt sammanhang och ge den det betyg den förtjänar. Politiken grundades dels på illusioner och välvilja gentemot Hitler men också på den kalla beräkningen att Hitler var mannen att besegra det kommunistiska hotet. Folken i Europa var delade kring dessa ideologiska frågor. Ideologiskt var de två revolutionära och socialistisk riktningarna för att lösa de politiska problemen med våld, det demokratiska att lösa problemen med politiska medel. Det finns en förhistoria av kuppförsök och revolutioner som visar att detta inte bara var ideologi, det var vapnen som var en väsentlig del i båda riktningarnas erövrande av makten i Ryssland och Tyskland. Att dessa två ideologier blivit statsbärande i två av Europas mäktigaste länder är en av de grundläggande orsakerna till andra världskriget. Den andra grundförutsättningen utgörs av de makter som formerar sig bakom Versaillesfreden och med dess politiska system som de sökte kontrollera Europa. Hur orättvis denna fredsöverenskommelse än var hängde freden i Europa 1939 på att detta system försvarades. Det blev inte England/Frankrike tillsammans med Tyskland som stod för bedriften att bryta den trots att den politiken var statsbärande ända till våren 1939, då Tysklands ockupation av Tjeckoslovakien gjorde den omöjlig. Är det en historiens ironi att Sovjet samtidigt avlägsnar Litvinov som stod för principerna om kollektiv säkerhet till förmån för Molotov som stod för en återgång till allianspolitiken.

På våren 1939 stod det mesta och vägde, de politiska linjernas räckvidd hade mognat och frågan stod  om fred eller krig och efter vilka linjer kriget i så fall skulle föras. Antingen bevarandet av gränserna och fred genom kollektiv säkerhet eller krig där frågan om vem skulle bära vapenbrödraskapet med Tyskland var skiljelinjen.  Sovjet hade tidigare genom Litvinov erbjudit Tyskland en överenskommelse i syfte att hålla Sovjet ur kriget. Hitler hade svarat att tiden ännu inte var mogen. Skiftet av Sovjets utrikesminister till Molotov var en tydlig signal till Hitler om att tiden var mogen. Sovjet återgick nu till den utrikespolitik som kännetecknande tiden mellan 1920 och 1933, då Sovjet och Tyskland förde en anti-Versaillespolitik. Hitler-Stalinpakten var två totalitära och despotiska systems förening i att med vapenmakt dela upp de länder mellan sig som England -Frankrike skapat 1919 för att begränsa Tysklands möjligheter. Det centrala i denna överenskommelse är det hemliga protokoll som lägger fast de nya gränserna för Östeuropa.

…. delades östra Europa upp så att Finland, Estland, Lettland, Bessarabien samt östra Polen till floderna San,Wisła och Narew hamnade i den sovjetiska intressesfären, medan västra Polen och Litauen i den tyska. Avtalet korrigerades den 28 september 1939 då Sovjetunionen överlät området mellan Wisła och Bug till Tyskland i utbyte mot Litauen. Gränsen mellan Tyskland och Sovjetunionen enligt pakten stämde i stort med Curzonlinjen och blev också Polens gräns efter Andra världskriget.

Genom överenskommelsen löser Stalin Ryssland, från Lenins “förnedring” i Brest-Litovsk, hämnas för Sovjets angrepp och nederlag på Polen i Warszawa 1920. Överenskommelsen med Hitler hade uppenbara fördelar för härskare i Sovjet som nu föll in i den traditionella ryska stormaktspolitiken från 1700-1800. Det centrala i anrättningen var signatärmakternas utplåning av Polen. Huruvida Sovjet i fortsättningen stod för antifascism och folkfrontspolitik är ingen teoretisk fråga utan en praktisk politisk, och står skrivet i sten över alla som blev överenskommelsens offer, bland dem de liv som släcktes i Katyń.

Naturligtvis leder detta skifte i politiken till ett gigantiskt problem för alla de kommunistiska aktivister som hittat en politisk jämvikt och ett hem i antirasismens, antifascismens och folkfrontspolitiks universalism och nu måste underordna sig sovjetisk stormaktspolitik om än förklädd till “teorin om socialismen i ett land” och försvaret av arbetarstaten. Nu i efterhand gör alla marxismens försvarare allt för att slippa gå till botten med denna periods historia. Nils Holmberg som var med under andra världskriget behöver inte anstränga sig för att förstå, han har egna erfarenheter att falla tillbaka på. Nils Holmberg

– Vi ville inte på något sätt ta ställning mot Sovjetunionen, som var så hårt attackerat. Vi försvarade allt vad de gjorde, även om vi inte tyckte att allt var så riktigt. Det hade väl än idag gått att försvara vad Sovjet gjorde enligt det hemliga tilläggsprotokollet om de efter kriget hade lämnat tillbaka de territorier de då la beslag på.

– Vi räknade hela tiden med att Hitlertyskland skulle komma att vända sig mot Sovjetunionen, när det hade lagt under sig tillräckligt många stater i Europa. – Men det kunde vi inte skriva, tyckte vi. Då hade vi ju direkt gått emot vad Sovjetunionen själv sa vid denna tidpunkt, att det var ett imperialistiskt omfördelningskrig, där EnglandFrankrike rentav spelade den mest aggressiva rollen. Vi tyckte att det skulle vara förmätet att gå ut och korrigera Sovjetunionens egen analys av kriget. Men så här i efterhand, kan man väl säga att det hade gjort saken mycket lättare för oss, om vi hade pekat ut att den grundläggande antagonismen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen bestod.

Denna ståndpunkt blev även min under 70-talet och den höll då samman historien så länge som marxismen fortfarande sågs som den “storas sanningen”. Idag verkar det som de flesta som var mina politiska följeslagare då har återgått till ett rent dogmatiskt försvar av allt vad Sovjet stod för.

Till och med för en historiker som Peter Johnsson blir det ett uppenbart problem trots hans på många sätt förtjänstfulla genomgång av Katyń, vilket författaren själv med kommentarscensur på nätet gjorde tydligt för mig. Efter att ha läst boken sökte jag Peter Johnsson för att ställa några frågor. I ett kommentarsfält till en artikel om Katyn gavs möjligheten. Min fråga gällde de ovan citerade uppgifterna om Ivan Serovs hemliga dagböcker och varför han inte ens finns nämnd i hans bok om Katyn. Dessutom påpekade jag ideologins centrala roll, dvs marxismens, för att förstå sovjetsystemet och dess utrikespolitik. Efter bara några timmar raderades kommentaren utan några förklaringar från Peter Johnsson. Vad som jag tidigare såg som en märklig omständighet, att det i “Stalins mord i Katyń” inte fanns en enda referens till marxismen, Marx och Lenin, blev nu iögonfallande, en helt avgörande brist. Hur ser då Peter Johnsson på de bakomliggande orsakerna till händelserna i Katyń. Bokens avslutande sidor försöker åtminstone ge ett svar.

Katyń handlar om alla liknande brott, om den så svårförståeliga grunden till den mest fruktansvärda mänskliga ondskan. 

Katyń handlar inte om dråp. Katyń handlar inte om vanligt mord. Katyń handlar om ett överlagt, genomdiskuterat och politiskt beslutat och därtill protokollfört, massmord.

Katyn handlar därför om människan och politiken, om människans ondska i politiken, om människans cynism i politiken. 

Katyń handlar också om likgiltigheten i politiken, om den likgiltighet som försvaras med den realpolitik som i grunden bygger på omoral, det som André Glucksmann i en av sina senaste böcker har kallat för den passiva nihilismen.

Katyń handlar om moral, vänskap, solidaritet och en envis kamp för sanningen.

I ett historiskt perspektiv handlar Katyń framförallt om europeisk maktpolitik, där en hänsynslös realpolitiker, driven av ondska och totalitär ideologi, med omoraliskt stöd av andra realpolitiker, som ej drivs av vare sig ondska eller totalitär ideologi, för en tid av femtio år lade halva Europa under sitt imperium och där hans efterföljare under än fler årtionden med vindens lätthet kunde undgå att ansvarsfrågan berördes i maktens korridorer.

Några månader efter Stalins illdåd i Katyń mördades Leon Trotkij av Stalins agenter i Mexiko. Är det möjligen Trotskij som talar genom Peter Johnssons analys. Marxister av nämnda kulör har utvecklat en politisk konst där allt vad som hände i Sovjet kan förklaras med ett tvåstavigt namn, STALIN.  Så skulle också Peter Johnssons analys kunna förkortas, enligt vilken det bara var EN som styrdes av totalitär ideologi, omoral och ondska, resten, hela denna statsapparat med dess skolor, propagandaapparat, dess rättsväsenden, dess fängelse och tortyrverkstäder, dess partiapparat, ja till och med dess politbyrå var det inte, utan “driven av vare sig ondska eller totalitär ideologi“. Detta är allt annat än en förklaring, det är en mörkläggning, det är en mörkläggning av det som Stalin, Trotskij, politbyrå, det kommunistiska partiet, statsapparaten, skolor  …….. osv har gemensamt, marxismens roll som en profan religion och därmed dess politiskt enande kraft.

Att försöka förstå vad som händer i Sovjet och vad som i detta fall låg bakom händelserna i Katyń utan att nämna dess totalitära ideologis skriftliga källor och teoretiska ursprung, är som att försöka förklara förintelsens illdåd i Babij Jar eller Lidice utan att nämna nazismen. Hur skall då detta komplicerade samband beskrivas som tydligen inte enbart bekännande kommunister undviker att beröra. En som inte tvekat inför uppgiften är Francios Furet i essä’n “Slutet på en illusion”.

Förbindelsen mellan de totalitära ideologierna som en följd av det logiska mönstret “aktion reaktion” på det politiska och ideologiska planet är erkänt. Detta gäller inte ideologiernas egna företrädare som ser sin fiende som en skapelse av Kapitalismen för att lura massorna bort från den egna saligheten. Dessa konspirationsteorier har genom akademiernas marxism fått stort genomslag vad gäller synen på fascism. Den mer komplexa förklaringen att se interaktionen mellan ideologierna i sitt sociala sammanhang leder till andra slutsatser. Furet, “Slutet på en Illusion” sid 254:

Bolsjevism och fascism följer på varandra, inspirerar varandra, imiterar och bekämpar varandra, men dessförinnan uppstår de i samma mylla, världskriget; de är barn till samma fäder. Bolsjevismen, som först uppenbarar sig i offentligheten, lyckas med att radikalisera det politiska känslolivet. Men den skräck den framkallar hos högern och bortom den räcker inte till för att förklara en händelse som när italienarna “faces” föds i mars 1919.

—

Eftersom både B och F  är barn  till kriget har de också präglats av det. De för med sig skyttegravarnas erfarenheter in i politiken, närheten till häftiga känslor, individen som underkastar sig kollektivet  och slutligen bitterheten över onödigt offrande och förräderi….. Det går brutalt och plötsligt från krig till fred. I de ruiner där freden hittar dem har de fört med sig fredens enkla känslor. De förstår bättre det språk som talas i krigets broderliga gemenskap än det som civilisterna talar när de kämpar om makten. Det är ett språk som applåderas från högerhåll som en hyllning till traditionen men också från vänsterhåll som ett löfte för framtiden. Man behöver inte vänta länge efter krigsslutet för att se hur ordet “socialism”, återuppfunnet av högern, skall göra ny karriär under fascismens standar. 

Det är inte bara våldet, antikapitalism och socialismen som förenar, det gör också beskrivningen av den gemensamma fienden, borgerligheten med dess liberalism, och dess representativa demokrati. För alla som känner ett behov att förstå 1900-talets politiska historia har Furets essä ingen motsvarighet utgiven på svenska. I sin uppgörelse med marxismen saknar han dock det perspektiv som är mitt, att ur denna ideologi och de rörelser som den skapat krafs de stenar ur elden som är nödvändiga för att åter balansera “vänsterns” ideal till en politisk kraft mot den politiska globaliseringen.

1)W. Churchill Andra Världskriget del 4. s.738.
2)E. Barker Churchill and Eden att war. s. 248-249
3) “Förinelsen” Det finns en förinelse av den judiska befolkningen genomförd av Hitlertyskland under andra Världskriget. Den genomfördes genom mord framför kulsprutor och gevär i de områden Tyskland tagit kontrollen. Illdåden gömdes i massgravar. Det finns också en “förintelse” formad av segermakternas behov att skriva en historia som fritar dem från de egna brotten och gör deras fortsatt brottsliga krig möjliga att genomföra. Denna “förintelse”-historia har samtliga av det andra världskrigets segrarmakter del.
4) Sutton har genom de amerikanska arkiven grävt fram fakta vad gäller kapital och tekniköverföring. https://www.youtube.com/watch?v=PS1pUDnu80w