På ETC diskuteras den svenska och europeiska vänsterns politiska misär. Utlösande faktor är Front Nationals framgångar i de franska regionalvalen. Typiskt är att först då “högern” forcerar fram som ett politiskt lokomotiv är det dags för “revolutionärerna” att reagera. Det allvarliga är trots allt det politiska innehållet i den senkomna reaktionen.
Vad gäller Greider har vi tidigare kunnat glädjas åt hans politiska tillnyktring som reaktion på bomberna i Paris, då han möjligen skrämdes till att inse att den politiska verklighet som är vår inte är ett påhitt och att den kallas nation, att Sverige står för ett territorium värt att försvara. När han nu konfronteras med den franska nationens stora tillskyndare snurrar åter den politiska kompassen hejvilt.
Marien le Pen må ha en far av kolonialt virke, men som hon dessbättre till och med slängt ut från sin egen skapelse. Därmed hoppas jag att det mesta av den historiken kan anses avklarad, det blir åtminstone enklare om det är politisk klarhet vi eftersträvar, för idag är inte NF ett parti som enkelt går att avfärda som ett högerparti.
I den mest brännande frågan är NF:s framgångar en av de viktigaste fredsfaktorerna. Denna helt avgörande fråga glider Greider och Myrdal undan i sin diskussion, som istället handlar om den sociala frågan, som om tomten “socialismen” av misstag håller på att stängas ut inför julen. Greiders variant på förhoppningar, Socialistpartiet blir en mumsbit för JM att plocka ner. Socialistpartiet är dödlig medicin, inte bara för Frankrikes folk, inte heller vi kommer att stå lottlösa inför de helveteseldar deras uppslutning på USA:s sida kommer att kunna leda till, så visst finns anledning att ta JM:s slutord på allvar.
Sen är det dags för Greider att dra “rasist”kortet, det blir en lång och tröttande historik över hur in i helvete rasistiskt, Frankrike, Tyskland, England och hela Europa för den delen är. Men detta är inte politik det är en klagosång som inte ger svar på några politiska frågor annat än att det är ett långt finger åt NF som en slags katalysator för Frankrikes hela historia av rasistiska brott. Det riktigt allvarliga är att de två övriga politiska partierna ställs vid sidan om denna franska historia, att peka ut NF som det stora hotet är ett politiskt dubbelfel. “Rasism” går inte att bekämpa och hantera med politisk uppfostran, eller ideologistudier, det är möjligt förunnat de intellektuella till självinsikt, men som politik för en nation duger det inte. Människans självbevarelsedrift sätter effektivt mycket skarpa gränser för dessa politiska övningars räckvidd. Vad som krävs är en politik som gör att folk kan leva tillsammans och en tillförsikt i att en sådan politik kan upprätthållas under överskådlig tid. Det behövs inte mycket till omvärdsanalys för att inse att Sveriges folk i dessa hänseenden är nakna kejsare, utlämnade till en politisk elit av internationella bedragare.
Göran Greider skriver:
För det första ligger arbetslösheten i Frankrike idag en bra bit över EU-genomsnittet och skarorna av fattiga växer. President Hollande och hans socialistiska regering har knappt lyckats leverera en enda social reform som kan få det franska folket att känna tilltro till framtiden
I den värld vi lever i idag, finns det anledning att akta sig för alla som tror att det är avsaknaden av “sociala reformer” som är problemet. Med tanke på det järngrepp det internationella kapitalet har på Sveriges ekonomi finns bara en riktning, och det är en väg av uppoffringar. För att neutralisera vår skuldsättning, bygga upp vår självförsörjning och vårt försvar, ta hand om de immigranter som sökt sin lycka här finns bara en möjlighet, en förstärkt arbetslinje.
Kravet på “Arbete åt Alla” måste bli ett avgrundslikt vrål mot makten, det är dags att vänstern med kraft avfärdar den socialdemokratiska bidragslinjen och alla nymodigheter som följt i dess spår, exempelvis basinkomst. Full sysselsättning är det effektivaste vapnet mot rasism. Våra kunskaper om bankernas kontroll över cirkulationsmedlet pengar, som ställt under riksbankens kontroll ger åter regeringen kontroll över krediter och det till noll kostnad. Det finns politiska vägar som inte bygger på att folket åter skall splittras och begravas i fruktlösa strider om det socialistiska skinnet.
I sina avslutande rader är det någonstans i den riktningen som GG till slut ändå hamnar, fast han ändå inte riktigt tror på vad han säger:
Kanske är det verkligen så, att det enbart är social trygghet och full sysselsättning som kan hålla de där traditionerna stången. Antirasism och expansiv välfärdspolitik måste alltid samsas och samordnas.
Vad detta betyder för den “vänster”tradition han sitter fast i är det svårt att tro att GG riktigt förstått. Utan en återgång till ett nationellt perspektiv, för vilket det krävs en nationell förnyelse inom vänstern, är ingen verklig förändring möjlig. Att få en internationellt inriktade vänster att förstå att “proletärer i alla länder, förena er”, endast kan fotas i, säkras i en förankring i den egna nationen är avgörande, men var finns de hundraden som är beredd att ta den striden.
Mot detta perspektiv vänder sig Myrdal i ett svar till Göran Greider.
Därför har “vänstern” hittills i alla avgörande ögonblick offrat det folk den levt på att företräda. Men om de skulle våga kunna uppträda förnuftigt, “expropiera expropiatörerna”, som det står skrivet då skulle det finnas en rimlig möjlighet för folk att överleva också denna tid.
Visst kan man önska sig “socialism”, men var finns massorna bakom denna paradisdröm idag? Alla med en gnutta realism vet att de inte finns, att inte denna dröm, som på allvar kallades vetenskap då den var som hetast, samlar för annat än att slåss på gatorna med alla som ställer upp på att kallas rasister, fascister och nazister. Det är inte mod som fattas denna “vänster”, utan det verklighetssinne som skulle få dem att se Sverige som en politisk enhet att slåss för.
Att världen åter likt mellankrigstiden befinner sig i uppmarschen till ett nytt möjligt världskrig är många medvetna om. Jan Myrdal tar upp det på det sedvanliga sättet för kommunister, genom andra internationalens förräderi, genom rösterna för krigskrediter i de nationella parlamenten.
Visst är detta traditionellt. Den vänster vars representanter år 1912 ordentligt förklarat det kommande kapitalistiska kriget och hur arbetarrörelsen skulle kunna hindra det smet 1914 undan och röstade för samma krig. De säkrade därmed att miljoner av deras väljare dog en meningslös men plågsam död. Själva överlevde de i relativ välmåga till dess det blev möjligt att åter begå samma svek och möjliggöra de fascistiska och nazistiska partiernas framväxt och maktövertagande. Alltså åter säkra att väljarmiljonerna dog undan.
Men vad marxist-leninisterna underlåter att ta upp, är att se hur dessa lärdomar över ett misslyckande hanteras i mellankrigstidens Tyskland, som var huvudarena för andra världskrigets förberedelser. Därför mörkläggs också den revansch den tyska arbetarrörelsen tog på misslyckandet och den uteblivna generalstrejken 1914.
För att störta Weimarrepubliken genomförde revanschistiska högerkrafter Kappkuppen i mars 1920, vilka kände sig pressade av den förödmjukande freden i Versaille och kraven på nedskärningar av den tyska armen. Kuppen syftade till att återinföra monarkin och riva upp Versaillesfördraget. Femtusen man intog Berlin och jagade bort den Socialdemokratiska regeringen som flydde. Redan under den först kuppdagens eftermiddag och kväll spred sig strejken spontant i Berlin. Efter att samtliga fackföreningar enats, såväl socialdemokratiska som kristna, om att utlysa generalstrejk var snart hela Tyskland lamslaget. Efter fyra dagars strejk var kuppmakarna på flykt. Strejken hade satt stopp för en regimförändring som kunnat leda till ett återupptagande av det första världskriget.
Istället för de förödmjukande erfarenheterna från nederlagen 1914 fanns nu en generalstrejk som hör till de mest effektiva i världshistorien. På några dagar ställer Tysklands arbetare den tyska högern och arme inför ett fullständigt och förnedrande nederlag. Att denna triumfartade seger är så illa känd beror i huvudsak på att kommunisterna i strejkens (som inte ens fått ett egennamn) början vägrade ta ställning mellan militär och Weimarrepublik. Vi ser här hur den unga republiken försvagas av två totalitära ytterligheter, högern angriper den och vänstern underlåter att försvara den.
Under Weimarrepublikens kommande år skulle dock dessa roller växlas. Under de först åren var både kommunister och nazister övertygade om den väpnade “revolutionens” möjligheter. De såg båda genom Sovjet och de fascistiska kupper som genomfördes under mellankrigstiden möjligheterna till snabba maktövertaganden.
Den tyska hyperinflationen under 1922-23 ökade den sociala oron markant. Både kommunister och nazister närde kupplaner och lurpassade på varandra. Hitler inväntade ett rött “revolutionsförsök” och närde planer på att utnyttja det till en kontrarevolution, då det skulle vara enkelt att få armén på sin sida. Efter att kommunisterna avskrivit sina planer gick Hitler till verket med vad som skulle komma att bli den misslyckade Ölkällarkuppen.
Marxismen och dess förstärkning i de ryska erfarenheterna ledde till att lärdomarna från generalstrejken 1920 glömdes, förskingrades, mörklades, inte ens syndikalister upprätthåller minnet av den idag.
Ett aktivt och ansvarsfullt vårdande av erfarenheterna av generalstrejken mot Kappkuppen skulle kunnat ge Weimarrepubliken den politiska stabilitet som partisystemet inte förmådde ge och kanske också legitimitet och styrka som armén aldrig trots författningen gav den. Det var det Tyska kommunistpartiet som utgjorde det stora hindret, en förutsättning var att de valde att vårda arbetarnas seger och fortsatta enhet, vilket krävde ett offer, ett offer som kanske är för stort för ett marxistiskt parti.
