Den femtonåriga resan med JAK går nu mot sitt slut, de sista dagarna tickar in mot nyåret. Banken med det förpliktande namnet Jord Arbete Kapital har gjort sitt för min del. De första åren bestod av sparande för att erhålla ett startkapital och sparpoäng för att enklare kvalificera för eventuella behov av ett lån. Behovet av kapital kom några år senare för inköp av några hektar jordbruksmark. Under ytterligare åtta år bestod min relation till banken i att varje år betala fem tusen kronor i lånekostnader arton tusen i amorteringar och nästan lika mycket i eftersparande. Lånet som låg på tjugo år skulle kostat mig nittiofemtusen kronor enligt plan, och gett mig knappa trehundrasextiotusen kronor att hämta ut i eftersparande i en långt framskriden pensionsålder. För min egen ekonomis skull kunde jag avsluta lånet på knappa halvtid. Sedan dess har min relation till JAK varit av mindre pekuniär art, mer politisk och därmed betydligt mer konfliktfylld.
Medlemskapet i JAK styrdes av lånebehov och inte som för många andra, av att genom föreningen för räntefri ekonomi och “ekonomisk rättvisa” ägna sig åt världsförbättraraktiviteter. Hur som, läste jag deras medlemstidning Grus &Guld från pärm till pärm under hela 00-talet. Var ärligt talat imponerad av deras “kunnande”, även om jag aldrig riktigt förstod vart de ville komma. Journalistiken hade otydlig politiskt udd, och huvudkravet, en räntefri ekonomi hade ingen färdplan och beskrevs inte hur det skulle genomföras. Själv hade jag inga lösningar på problemen.
Internet fick mig in på ett spår som gjorde mig väldigt besviken över vad jag under så många år fått som politisk spis i JAK:s medlemstidning. Det som jag nu förstod och tyckte borde varit skrivet med stora bokstäver i varje nummer hade jag undanhållits. Denna mörkläggning, skulle det visa sig, berodde inte på att deras aktivister saknade kunskapen, den fanns dokumenterad på Jak:s hemsida, bl.a. i några nummer av ett magasin med namnet Pengar, och det ända sedan början av 00-talet.
Vad jag dunkat min skalle mot på nätet var en mycket pedagogisk film som handlade om pengar och hur de skapades och hanterades av det internationella banksystemet. Det var den prisbelönat filmen “The Secret of OZ”.1) av Bill Still som jag djupstuderade och vred och vände på ett antal veckor. Jag ville för allt i världen inte bli lurad på en sådan historia. Budskapet var allt för tilltalande för en skalle som genom G&G blivit blåst på sökandet om hur pengar och räntor egentligen fungerar.
Min besvikelse ledde till ett par års folkrörelseslit för att få JAK att börja arbeta på allvar för en monetär reform. Inför JAK:s stämma 2013 skrev jag två stycken motioner. En om försvaret av kontanter och en som förespråkade att JAK skulle engagera sig för en reformering av penningsystemet, på så vis att bankerna skulle fråntas rätten att skapa pengar.
Stämman godtog, i strid med styrelsens avslag, båda motionernas viktigaste att satser. Genom dessa stämmobeslut har en grund lagts för att JAK skulle kunnat bli en kraft för en upprensning inom finansvärld och bankindustrin. Så enkelt skulle det dock inte komma att bli. Styrelsens nej till motionerna var av ett principiellt slag som signalerar, här skall inget ändrats. Och det är också detta som skett. JAK:s främsta resurs för att driva dessa frågor, medlemstidningen Grus&Guld går på i samma stil som den gjort under hela mitt medlemskap.
Mitt missnöje med sittande styrelses agerande ledde till att jag ytterligare ett år engagerade mig i att skriva motioner. För det först en uppföljning av motionen om monetär reform. Dessutom en motion som behandlade JAK:s allvarliga ekonomiska situation. Plus en tredje som yrkade avslag på att använda nätet till medlemsomröstningar eftersom det inte är tillräckligt säkert. Inför detta årsmöte var styrelse och fotfolk bättre samlade, varför samtliga motioner röstades ner, alla i enlighet med styrelsens negativa utlåtande.
Vad skall man då dra för slutsatser vad gäller försöken att påverka JAK till att mer systematiskt ta sig an de frågor som har att göra med “rättvis ekonomi” och hör till JAK:s verksamhetsområde, banker och pengar? Det är uppenbart att JAK gör allt för att slippa engagera sig i frågan om monetär reform, och för kontanternas bevarande. Strategin är istället att försöka få medlemmar att bilda lokala grupper vars mål ytterst är att JAK-banken får fler kunder. JAK:s ekonomi gör behovet påtagligt. Det är uppenbart att det råder en målkonflikt i detta. Fler låntagare till JAK bidrar inte till en mer rättvis ekonomi, däremot försvåras informationsarbetet för en rättvis ekonomi, för att räntan skall få en minskande roll i vår ekonomi osv. Frågan bör ställas varför inte JAK engagerar sina aktiva för att lösa dessa frågor. Det är inte så att JAK inte diskuterar frågorna om verksamhetens inriktning, hur den skall förbättras osv. Det är bara det att de verkligt intressanta frågorna inte ställs. Belysande för detta är ett reportage från Grus&Gulds nr. 1/2015, där JAK:s hjärntrust samlats för att förbättra verksamheten i de lokala grupperna, det är ju här mötet med intresserade sker.
Reportaget ger en intressant men skrämmande bild av hur JAK fungerar. Man skulle kunnat tro att det handlade om ett utskott av FN:s säkerhetsråd för lösande av världsproblemen, för just så brett är anslaget på den problembild som formuleras. “Omvärldsanalysen” ställer in deltagarna på att världen håller på att gå under, det är ekonomisk kris, ekologisk kris, klimat håller på att gå åt pipan och oljan är på upphällningen. Tydligen var detta budskap så gastkramande och deprimerande att resten av snacket går ut på att försöka att har roligt.
Man skulle kunnat tro att JAK består av en hel mobb av självutnämnda världsförbättrare som har ett stort behov av att lägga varandra på en terapisoffa. Eller menar den skildrade församlingen att man skall ta dem på allvar då de påstår sig lösa alla världsproblemen genom att ragga kunder till JAK-banken. Allt verkar under alla omständigheter mycket förvillande. Att det finns en uppenbar förbindelse mellan en möjlig ekonomisk kris och det sätt på vilket banker fungerar finns inga spår av att deltagarna önskar adressera. Beror det på att JAK är en del i den härvan? Inte heller verkar bevarandet av kontanterna vara av något intresse. Trotts kontanternas betydelse för lokala ekonomiska initiativ.
För att om möjligt komma lite närmare en förståelse av vad JAK är och sysslar med låt oss göra en återblick för att närma oss problemen med nya perspektiv.
Jak var ursprungligen en förening som arbetade för att upplysa om räntans skadliga inverkan på ekonomin, detta var på 60-talet och förebilden fanns i Danmark, i en förening med samma namn. Så länge som verksamheten begränsade sig till politiska diskussioner och spridande av information om hur ekonomin fungerar finns inga målkonflikter i organisationen. Men börjar man samtidigt att driva bankrörelse så är det som att förena eld och vatten inom samma väggar. Enkelt uttryckt så lever ju bankerna på det som man som förening vill avskaffa. Detta syns mycket tydligt på JAK:s stämmor där styrelse och anställda i JAK röstar samstämmigt, ett tydligt särintresse har etablerat sig i något som från början var en idéburen folkrörelse.
Den nuvarande låga räntan kastar lite ljus över hur det fungerar att driva bank utifrån ett räntefritt perspektiv. Så länge räntan är hög så gynnar det JAK eftersom det gör deras lån relativt billiga. När räntan är låg däremot blir JAK:s lån i jämförelse dyra. När JAK fick en ny VD 2013 gick han ut i en debattartikel och krävde att räntorna skulle höjas, med argumentet att minska tillväxt och konsumtion. Jag var den enda som protesterade öppet och offentligt. Kanske var det fler som förstod att det inte för en räntefri bank går att kräva högre räntor, för det dröjde inte så länge innan en dementi på ståndpunkten publicerades.
Att kunna tjäna pengar på pengar, dvs ränta, är själva förutsättningen för kapitalism. De samhällen som byggde på jordbruksekonomi utvecklade under årtusenden ett kategoriskt motstånd mot ränta som till och med fick religiöst uttryck i ett starkt fördömande. “Ocker ansågs vara en dödlig synd” vilket ledde till evig död, en plats i helvetet. För en jordbruksekonomi var det också vad den verkligen var, ett dödligt hot på grund av jordbruksekonomins relativt sett ringa överskott. I både judisk och kristen teologi förespråkas därför skuldavskrivning vart 50:de år, för att förhindra att ekonomin ödeläggs genom att bönderna drivs från sina jordar. Även inom en modern teknik och vetenskapsdriven marknadsekonomi skapar ränta stora problem om den släpps lös utan restriktioner. Ränta utarmar och omfördelar tvångsmässigt och än mer förödande då den utövas mot privatpersoner för konsumtion och upprättande av livets nödtorft. Här finns ännu mindre av produktion och vinster att hugga in på än vad gäller jordbrukande bönder. Istället för ränta vid lån till produktiva investeringar borde riskerna istället delas lika mellan låntagare och finansiärer, kreditgivare(skapare).
I takt med att penningmängden digitaliserats har bankernas behov att låna ut pengar ökat markant. Detta är den underliggande förklaringen till att den privata skuldsättningen ökat sedan 70-talet. Det är bankerna som helt enkelt driver skuldsättningen i rent vinstintresse. 70-80 % av bankernas utlåning går idag till privata låntagare som plundras på sina arbetsinkomster. Här fungerar verkligen räntan som omfördelningstalet mellan fattig och rik. För att upprätthålla utlåningen har politikerna riggat bostadsmarknaden till att bli ett enda stort pyramidspel, ett spekulationsrace där antingen kostnaderna läggs på framtida fastighetsägare, eller att stora delar av spekulationsvärdet raderas ut i en ekonomisk krasch, med privatekonomiska katastrofer och företagsnedläggelser som följd.
En bankreform handlar om att inte längre ge de privata bankerna rätten att skapa dessa krediter som främst går till fastigheter. Istället skall de digitala pengarna skapas av riksbanken på samma sätt som kontanterna görs idag. De kan sedan utan någon kostnad skapa de krediter, pengar som samhället behöver. Detta är ett första verkligt steg mot räntefrihet eftersom staten direkt kan göras skuldfri och befrias från ränteflödet till bankerna. Staten kan genom kontrollen över kreditverktyget styra investeringarna efter de behov som för tillfället är störst, vilket aldrig är att använda bostadsmarknaden för att driva upp priserna.
Det är detta banksystem som JAK är en del av, precis som de “vanliga” bankerna bidrar JAK till att driva upp fastighetspriserna, det är samtidigt på de vinster bankverksamheten skapar som föreningsverksamheten i huvudsak vilar. Hur är det då med JAK:s egen syn på detta? Den egen berättelse om hur JAK-banken fungerar ser ut som följer:
Den vanliga bankens största kostnad är ränta till spararna. Därefter följer administrationskostnader. Bankens kreditförluster är under normala år små. Om banken går med vinst betalas en del av vinsten i skatt. Resten av vinsten delas ut till ägarna eller stannar kvar i banken. Hur det kan se ut i de stora bankerna visar följande flödesschema:
I JAK Medlemsbank är de största intäkterna låneavgifter som låntagarna betalar. Därefter kommer medlemsavgifter och ränteintäkter. (En bank är skyldig att hålla en stor betalningsberedskap. Medlemsbankens beredskapslikviditet har placerats i statsskuldväxlar eftersom det, trots stora ansträngningar, inte har gått att finna någon som varit beredd att erbjuda räntefria villkor.) Övriga intäkter är avgifter för pantbrev och liknande som JAK Medlemsbank ordnar och betalar åt låntagarna.
På kostnadssidan finns, förutom regelrätta administrationskostnader, kostnader för opinionsbildning som i huvudsak är stöd till de lokala aktiviteter som sker runt om i landet. JAK Medlemsbank ordnar också kurser, seminarier och mötesplatser för de medlemmar jobbar ideellt för JAKs idé. Om det blir vinst betalas en del i skatt och resten stannar kvar i banken.
Redan när dessa bilder visades för JAK:s medlemmar som beskrivning hur banknäringen fungerade visste JAK:s ledning att bilden ovan döljer bankernas kärna som kreditskapare. De “vanliga bankerna” lånar inte ut vad andra sparar, utan de skapar själv “ur tomma intet” vad de “lånar” ut som “krediter”, “pengar”. Det finns en förmildrande omständighet för ovan gjorda redogörelse, den vilar på en förklaring av hur skapandet av “pengar” förklarades genom systemet Fractional Reserv Banking. PositivaPengar är den svenska hemsidan som reder ut problemen på ett sakligt sätt.
En annan viktig berättelse som spreds inom JAK var att de till skillnad mot andra banker inte bidrog till “kreditexpansion”, eftersom man i JAK-systemet tvingades att balansera de egna lånen med eftersparande. När man förutom att man betalt tillbaka lånet även sparat lika mycket så var förpliktelserna gentemot JAK uppfyllda. Denna självbild av att inte vara inne i de “vanliga” bankernas värld av att förfalska pengar fick sig ett rejält grundskott då JAK:s ordförande under 2013 avslöjade att när JAK lånar ut pengar skapar de precis som alla andra banker “pengarna” ur tomma inte, mot en säkerhet, och/eller låntagarens “kreditvärdighet”. OOPS!!!!
Vad är nu då den verkliga skillnaden mellan JAK och en vanlig bank. Mycket är uppenbart ett spel för gallerierna, försök att upprätthålla en miljövänlig och socialt smågullig fasad, vilket blir tydligt i deras tidning Grus&Guld. De verkliga skillnanderna mellan JAK och en “vanlig” bank syns i reglerna för utlåning. Dessutom så har JAK inga aktieägare och belastats därför inte av aktieutdelningar, vilket inte alls är obetydligt, här gömmer sig verkligen räntan med stort R. Denna del får å andra sidan låntagaren själv till viss del bekosta genom att betala en insats på 6% av lånesumman.
JAK påstår sig vara en räntefri bank, det enda substantiella stödet för detta är beskrivet ovan, inga aktieutdelningar men låneinsats. I övrigt fungerar JAK:s lånekostnad exakt på samma sätt som räntan på en vanlig bank. Regler för “lånekostnadernas” utformning är villkorade av finansinspektionen och inget JAK själv kan utforma som dom ur ett “räntfrihetsperspektiv” skulle önska. För att lånekostnaderna skall vara avdragsgilla i deklaration krävs också att deras utformning följer lagen, “liknar” en kostnad för kapital. Även för en vanlig bank utgör en inte oväsentlig del administrativa kostnader. I JAK:s fall hängs ytterligare en liten ryggsäck på låntagarna, kostnaderna för JAK:s föreningsverksamhet, den lite gulliga del som utgör JAKs varumärke, och som är viktig för att locka kunder.
Att ta stora lån genom JAK är nästintill omöjligt, för personer med normala inkomster, eftersom amorteringarna dubbleras genom kravet på efterspar. Till detta kommer så påslaget om sex procent på lånesumman som en säkerhet som JAK enligt finansinspektionen regler måste ta ut. Vad gäller eftersparet är det en självpåtagen ideologiskt motiverad ryggsäck som är viktig för JAK:s varumärke. Samma sak gäller valet att avstå ränta på dessa sparmedel. Men eftersom nu JAK skapar pengar ur tomma intet precis som “vanliga” banker är detta ur en ekonomisk synpunkt mindre viktigt.
JAK befinner sig genom de låga räntekostnaderna i en besvärlig ekonomisk situation, att inte denna situation används till att förändra JAK bankens inriktning är beklagligt. När räntorna åter börjar stiga och gynna JAK:s bankverksamhet försvinner också detta förändringstryck. Vad som ytterligare skulle behövas är att JAK på allvar tar till sig betydelsen av monetär reform och att det är den enda möjlighet som finns för att verka i riktning mot räntefri ekonomi. Genom monetär reform får vi en icke skuldbaserad och därmed icke räntebärande valuta. Dessa insikter skulle göra det möjligt att plocka bort de mer kosmetiska kraven på eftersparande. De är kosmetiska eftersom JAK inte behöver dem för att balansera sin utlåning.
Eftersom JAK är en del av den politiskt korrekta och ängsligt sjävbespeglande och identitetsbyggande medelklassen så tror jag inte de har varken tarmar eller ryggrad för att klara en omställning enligt ovan. Den självbild de bygger av älsklig självgodhet är inget man gör sig av med på en kafferast, det kräver uppgörelser med identiteter, rosenkantade spegelbilder som kommer att kräva ångestfyllda uppkastningar, inget för dagens JAKare.
Innan denna studie avslutas med ett mer konkret förslag på hur JAK skulle kunna förändras, låt oss göra en studie av några av de senaste nr. av Grus&Guld för att få en uppfattning av på vilka grunder JAK söker kontakt med nya kunder och inom vilka områden de vill upplysa sina medlemmar. Det handlar om att fånga JAKanden, den politiska temperaturen i JAK. Låt oss använda liten tid att spåna över var vi kan hitta något med hetta och engagemang, som går utöver det vanliga gestaltandet av varumärket JAK, som jag ställer mot det som är kärnan i folkrörelsen JAK, i dess rötter i en räntefri rörelse och de krav stämman har ställt sig bakom genom kraven att verka för en monetär reform och kontanternas bevarande.
I nr. 1/2015 tas frågan om snabblån upp till behandling. Att kräva en reglering av denna verksamhet som i praktiken leder till att marknaden för denna brottsliga verksamhet försvinner borde vara en självklarhet för JAK. Att inte G&G koordineras med ett styrelseuttalande är typisk för den liberala inställning som finns inom JAK. Denna inställning förstärks av JAK:s Vd:s insatser. Istället för att angripa ockermobben, skuldbelägger han offren; “Övergripande tycker jag det behövs en större debatt i samhället om konsumtion. Vad måste jag ha nu och vad kan eller måst jag faktiskt spara till”. Man skulle ju kunna kräva en bättre tajming då det gäller att lägga ut snusförnuftiga kommentarer. JAK:s bankverksamhet tillåts ta upp fokuset vilket känns lite märkligt i en ockerfråga. Om inte den rörelse som deklarerar sig som motståndare till ränta avger ett avgrundsvrål när den är som värst, hur tänker man sig då över huvud taget göra framsteg i den här frågan. För en bank kanske det inte är en så god ide att ens försöka, är det vad vi ser här, eller?
Av G&G kan man utläsa att JAK befinner sig i en trendig apokalyptisk bubbla, nästan allt förenas i att vänta på den stora smällen. Genom David Jonstad, den nationella kollapsteoretikern, kan vi läsa att det fanns förhoppnings fulla redan på sjuttiotalet som satte sin framtid i pant för tron på den stora ekonomiska kraschen. Det är samma beteende som marxister alltid haft, så fort minst oro kunde noteras på börserna stämde Marx och Engels förhoppningsfullt in “nu kommer kapitalismens nådetimme och socialismens tid är inne”. Detta får stå som ett talande exempel för hur meningslöst dessa förväntningar om ekonomiska kollapser är. De är endast värde besvär om man kan ställa en detaljerade analys och samtidigt kunna presentera en lösning på problemen, en lösning som ger förhoppning om ett liv efter, eller före krisen, ja till och med ett bättre, i bemärkelsen värdigare liv.
När G&G spekulerar i en ekonomisk kris så befinner man sig åtminstone inom det som är JAK:s ämnesområde, tyvärr är de destruktiva drifterna, att gotta ner sig i kommande elände, så omfamnande att redaktionen inte försitter någon chans att gräva i ämnet. Just nu är klimatkollapsen speciellt populär. För att ge trovärdighet åt teorierna har en internationell celebritet fått plats att breda ut sig. Samtidigt som Naomi Klein med eftertryck förklara att allt redan är försent. “Vi har i princip ingen tid kvar alls”, säger hon samtidigt som hon på tre hela sidor bjuder på sitt alldeles förtrollande leende. Vad skall man tro, leendena har väl åtminstone en positiv effekt på JAK:s bankaffärer.
Är det inte dags att JAK tar sig upp ur detta apokalyptiska träsk, ser till att få en fast mark under fötterna så att en konstruktiv verksamhet kan planeras och drivas av driftiga aktivister. För ärligt talat, klimatfrågan kan JAK inte gör något åt, åtminstone inte på ett sätt som har någon betydelse. Klimatfrågan ägs nämligen av alla de som har tillräckligt med pengar att styra forskningsresultaten och genom sina medier makt att sätta den politiska dagordningen. Aktivisterna i JAK tycker säkert att de är väldigt framsynta och kunniga i sina analyser, men detta sätt att bete sig är typiskt för hur intellektuella alltid agerat. De allra flesta människor har helt andra perspektiv, fullt upp med att få livet att fungera, och därmed ta sitt ansvar för att föra samhälle och mänsklighet framåt. För dem blir politik intressant om det kan förenas med deras liv och lust att leva, vilket betyder att det måste finnas realistiska lösningar på politiska problem som är någorlunda överskådliga. I den mån JAK-banken kan dras ur uppbyggandet av fastighetsbubblan och inrikta sig på att lösa ekonomiska problem på land och i stad kan banken trots allt få en positiv betydelse.
Det finns däremot en fråga, och den är den viktigaste, där JAK har kunskaper och det är hur den mest kritiska delen av ett lands ekonomi fungerar. Det handlar om själva ekonomins styrfunktion, kreditgivningen, hur pengar skapas och till vad. Hur det fungerar i det korrupta system vi har idag, där JAK är den del, borde det ständigt skrivas om. Det finns egentligen inte plats för annat i G&G än just detta. Dessutom måste även lösningarna på de problem som bank och penningsystemet skapar presenteras. Till detta hör något som G&G aldrig skriver om trots stämmobeslut, och det är kontanternas roll för ekonomin. Skall det behöva gå så långt att bankerna lyckas med att avskaffa kontanterna innan JAK och G&G fattar dess betydelse. Att kontanterna finns kvar ha vida större betydelse än vad lokala valutor har, ett ämne som ständigt förs fram, trots att de knappast finns. Att skapa och vidmakthålla lokala valutor är så arbetsamt att uthålliga exempel knappast finns i Sverige. Varför skapa nya pengar när kronor i sedlar och mynt redan finns. Frågan är hur och om det finns möjligheter att förhindra att de dras ur den lokala ekonomin. Då skulle våra sedlar och mynt bli basen i lokala valutor.
Det finns många artiklar i G&G nr.1 2015 som är talande för hur illa den politiska koordineringen fungerar. Frågan är om inte David Jonstads ändå tar priset. Här saknas verkligen lösningarna på problemen som ekonomin står inför, istället är det ett rundhänt grävande i undergångsstämningar, teorier och metaforer. Dessutom är beskrivningen hur pengarna och banksystemet verkligen fungerar felaktigt, inte minst gäller det beskrivningen av den japanska krisen och ekonomin. Om G&G istället hade vänt sig till en Richard Werner så hade problemen men även lösningarna fått en riktig beskrivning från början.
JAK fungerar precis som alla andra banker då det gäller utlåning, de digitala “pengarna” skapas ur tomma intet. JAK har dessutom samma snedvridning som alla “vanliga” banker på att låna ut till privatpersoner och deras fastigheter. JAK är därmed en del i ett helruttet banksystem som endast kosmetiskt kan döljas med JAKs konstruktion med eftersparande. Det enda moraliskt rimliga i denna situation är att antingen lägg ner banken eller också på allvar motverka den skada banknäringen gör åt ekonomi och samhälle.
På ett plan bidrar JAK redan idag genom att de inte har några utdelningar till aktieägare, det är bra, men det räcker inte. Jak måste dessutom göra allt som står i dess makt för att tala om hur banksystemet fungerar, mycket lite läggs idag på detta, det handlar om att beskriva hur penningsystemet fungerar idag och hur det borde fungera för inte skapa kriser och vara ett verktyg för att genomföra demokratiskt fattade beslut. För att stärka JAK:s ekonomi och möjligheter att verka på marknaden borde kravet på efterspar kraftigt minskas, förslagsvis att den halveras. Räntorna på detta kvarvarande efterspar användas till att informera om bank och penningsystem. Genom att samtidigt koncentrera sig på just de frågor som hör till bankens område skulle en mycket större trovärdighet och tydligare gränssnitt till alla mottagare av budskapet uppnås. JAK:s medlemmar skulle så också kunna koncentrera sig på att f.f.a. bidra till att dra lånestocken bort från fastighetsmarknaden och in mot produktiva investeringar.
- fungerar inte länken ovan använd denna Googlesökning.
