Marxism,Politik

Nationell Vänster

18 jun , 2015  

För drygt ett år sedan startade en Facebook-grupp med namnet Nationell Vänster. Den bemöttes då från övrig vänster med spott och spe. I Arnstads anda och efterföljd hölls dess öppna ställningstagande för nationalism för att vara nyfascism och något brunt som katten kommit dragandes med. Gruppens skapare blev på en blogg där han bidragit avhyst utan ärebetygelser men med ett ordentligt lager brunfärg på ryggen.

Vad som nu sker är något helt annat, att vara vänster och nationell är nu något som går att diskutera till och med på drakarnas kultursidor. Nu diskuteras det gått så om än inte alltid sakligt och problematiserande, därtill har årtionden av den nyliberala ideologiska krigföringen varit alltför grundlig och intensiv, men bland alla schabloner och politiska generaliseringar talas det också med historisk insikt, och vi får veta lite om att det från övriga Europa blåser vänsternationella vårbrisar.

Det finns så anledning att sett ur perspektivet av det namn facebook-gruppen tagit sig, Nationell Vänster så kan ettårsdagen firas med åtminstone lite större självförtroende och tillförsikt. Att i en tid av tilltagande  social sönderfall och politiskt splittring av Sverige, och därtill en ökande risk för krig finns ingen anledning för en liten FB-grupp om knappa tvåhundra medlemmar att göra sak av vad som varit , det handlar om att gå vidare.

Det har som sagt förts en diskussion, det sista inlägget signerad Mikael Nygren(MN). Det finns flera skäl att syna detta bidrag lite extra. Dels har artikeln uppmärksammats genom ett inlägg på Nationell Vänsters FB-sida. Dels är författaren sprungen ur en Marxist-Leninistisk tradition, den utan jämförelse mest inflytelserika ideologiska riktningen inom det som finns kvar av 68-vänstern och dess fortsättning i kommunistiska småpartier.

MN visar redan från början att det är den kommunistiska rörelsens traditioner han önskar föra vidare och f.f.a. hur “den nationell frågan skall tillämpas”. För kommunister har aldrig nationens politiska framtid fått ställningen av att vara i det politiska livets centrum, den har alltid varit en sidofråga benämnt  “den nationella frågan”. Kommunister har alltid i första hand varit internationalister. Denna i grunden avmätta hållning till det nationella projektet tar sig många uttryck  och genomsyrar hela den kommunistiska rörelsens historia och traditioner. Aldrig har denna rörelse haft förgrundsfigurer och politiska föredömen kommen ur den egna traditionen. Personkulten kring de ideologiska lärofäderna har över huvud taget inget med nationalitet att göra. Dessa “fem stora” är de samma jorden över för denna rörelse, de har inget med nationsbyggen att göra.femStora

Politiska rörelser för vilka det egna landets utveckling är en andra rangens fråga, under ställd världsrevolutionen, har man gjort ett politiskt val där det egna landet inte är huvudsaken.

Det är problemen med denna politiska bakgrund som dagens kommunister, trots att de nu decimerats till några småorganisationer på yttersta vänsterkanten, inte har förmåga att utvärdera och förstå. Det handlar om den komplexa relationen  mellan nationalism och internationalism. Detta är MN:s historieskrivning:

Förhållandet till nationalismen var en huvudfråga när arbetarrörelsen splittrades i början av 1900-talet. Socialdemokraterna vek sig i land efter land för kravet att i nationens namn skicka en generation unga arbetare till skyttegravarna. Kommunisterna vägrade.

Samtidigt välkomnade de – till skillnad från ledande socialdemokrater i de imperialistiska länderna – de nationella rörelserna i kolonier och andra förtryckta länder.

Dubbelheten var inget velande mellan motstridiga ståndpunkter. Vi är internationalister, skrev Lenin. Just för att stärka klassolidariteten över gränserna tar vi ställning för nationer som söker befria sig från imperialistiskt förtryck.

Kommunisternas förmåga att skilja mellan olika nationalismer var avgörande för såväl den ryska revolutionen som koloniernas frigörelse. Båda omvälvningarna skapade gynnsamma politiska förutsättningar för sociala framsteg också i vår del av världen.

 

Så kan man naturligtvis se det. Det är det internationella perspektivet som gäller, det är kommunisterna som anklagar världen för att den gick i krig mot deras vilja, mot deras vilja i varje land där parlamenten röstade för krigskrediter. Den följdfråga som rimligen borde resas efter lite eftertanke är; varför var vi så politiskt svaga och marginaliserade att ingen utanför den egna kretsen lyssnade på oss? Var det möjligen något i vår egen position och våra egna argument som gjorde att att vi inte var trovärdiga? Var det så enkelt att det var de andra människorna det vara fel på? Vilka var de krafter som arbetade för kriget och hur såg deras intressen ut? Då menar jag inte de svar på denna fråga som kommunisterna redan hade formulerat före kriget, i teorierna om imperialismen, utan de svar som skulle bli följden av omfattande analyser av händelseutvecklingen, analyser ända ner på individnivå. För den internationella kommunistiska rörelsen har dessa frågor aldrig varit intressanta eftersom de via Marxismen och analysen av det kapitalistiska ekonomin redan har kunskapen, sanningen om mänsklighetens utveckling. Alla viktiga svar fanns redan, det fanns ingen ny kunskap att nå inga nya perspektiv och ståndpunkter att erövra.

Den fråga som kommunister ständigt reser som anklagelser mot en oförstående omvärld är den om socialdemokratins svek vid röstande om krigskrediter. Förutsättningen för att denna fråga skall vara relevant är dock att de som ställer frågan till oss, själv har svaret i den egna ståndpunktens riktighet. Om inte kan den bara ställas som en förhoppning om råd för lösande av problemet, inte som en anklagelse. Då står vi där igen med mössan i hand inför den stora världen som måste förstås för att kunna hanteras. Hur ser en politik ut inom det svenska språkområdet som angriper de stora problemen på ett sätt som vinner tilltro därför att de står i överensstämmelse med folkets läge och förmåga grundad i den egna självinsikten.

Den sista meningen i MN:s citat är en kärnfråga. Låt oss ställa den mot de egna(svenska) kommunisternas insatser under mellankrigstiden. Om man förmår hantera klyvnaden  mellan internationalism och de nationella intressena och säregenheterna på ett sätt som leder till att man åtminstone samlar en majoritet av den klass som man säger sig representera, dvs arbetarklassen, så kan man  ge MN rätt i frågan om Sverige. Men de svenska kommunisterna förstod inte att hantera den nationella frågan under mellankrigstiden på ett sätt som ingav förtroende, det av skäl som redan nämnts ovan.

Hyllandet av Sovjet är något som jag själv har svårt för, eftersom den vänster som formerades under 60-talet var ytterst kritiskt till vad de kallade socialimperialism. Sovjets ingripande i Ungern och Tjeckoslovakien fanns då i färskt minne. Idag verkar kommunister återgått till en ståndpunkt mer likt mellankrigstidens.

Det marxistiska inflytandet över rörelsen för koloniala frigörelse har varit stort, det går inte att förneka, men då måste också ansvar tas för att denna frigörelse inte lett till att dess mål infriades. Kommunisternas löften om socialismens välsignelser har inte infriats, de flesta länder i Afrika sitter hårt fast i det internationella kapitalets gillrade skuldnät av beroenden, beroenden som inte enbart handlar om pengar. Det finns två afrikanska länder som gör den marxistiska inflytandet tydligt. Det handlar om två länder som relativt sett nyligen uppnått självständighet och där marxister intagit de ledande rollerna i dessa staters nya maktordningar, det gäller Sydafrika och Eritrea. I Sydafrika avstod Mandela medvetet att konfrontera det internationella kapitalet, dess utveckling har därför skett helt i enlighet med det internationella kapitalet och dess globalisering av ekonomin. I Eritrea har man valt den motsatta vägen, det nationella oberoendet ha hävdats till priset av isolering och att landet förvandlats till en militärdiktatur,  ett fängelse för folket.

“Båda omvälvningarna skapade gynnsamma politiska förutsättningar för sociala framsteg också i vår del av världen.”  MN syftar på Realsocialismen och avkolonialiseringen, och det är naturligtvis sant, men då måste man också inse att man har ett stort ansvar för den värld vi har idag. Det ansvaret består också i marxismens positiva syn på kapitalismen och dess “revolutionära” kraft. Marxismen är en del av det västerländska kulturen och oupplösligt förbunden med dess traditioner, dess linjära historiesyn, dess vetenskapsfundamentalism och dess totalitära ambitioner. Kapitalismen har varit den största vägröjare för att bereda väg för den kommunistiska rörelsen internationalism, det kommunisterna har misslyckats med, genomför nu det internationella kapitalet genom det vi kallar globaliseringen. Det är samtidigt denna globalisering som vänder på frågan om kapitalet och dess hållning till nationalism och internationalism.

Om man då det gäller WWl och WWll kan sägas att det internationella kapitalet spelade på nationella politiska rörelser och känslor eftersom de fortfarande hade ett stort kulturellt grepp om folken och deras försök att hantera den modernitet som med stor hastighet omformade deras samhällen och traditioner, så har det internationella kapitalet inför ett möjligt kommande WWlll tagit internationalismen under sina vingar och använder den som ett politiskt verktyg för att driva krig, vars syfte framför allt är att bryta sönder nationalstater som motsätter sig deras regional och globala geopolitiska maktspel.

När Sverige som en del i USA-alliansen bedriver krig i Afghanstan och Libyen är det inte i nationens namn vi deltar utan som en del av det “internationella samfundet”. På det politiska planet har internationalism blivit ett bärande motiv och underliggande förutsättning för angreppskrig, och det är de självständiga staterna som är själva måltavlorna. Hur internationellt kapital är den styrande strukturen  i denna utveckling är finansoligarken Soros ett talande exempel för, genom sina miljarder utbildar och underhåller han förändringsagenter överallt där politisk splittring ledande till geopolitiska ommöbleringar kan uppnås.

I motsats till en del av debattörerna så förstår MN att de krafter som det internationella kapitalet satt i rörelse så blir följden en folklig reaktion som omöjligen kan leda till annat än ett nationellt uppvaknande i Europa. Men MN gillar det inte, han förstår sig inte på de politiska reaktioner som det lett till eftersom det inte följer den kartbok om hur internationalism relaterar till nationalism som han lärt sig.

det avgörande är alltjämt vem fanan riktas mot. Att arbetslösa greker reser flaggan mot trojkan är en sak. Att Front National, Pegida och Sverigedemokraterna riktar den mot arbetarklassens växande underskikt, migranterna från periferin, är något annat. I det följet väntar de stora nederlagen.

Utan solidariteten bortom gränser och ursprung är det kört. Men någon proletär internationalism växer inte ur ideologens principfasta motstånd mot nationella strävanden. Kanske var det inte heller meningen.

Ja på detta sätt avslutar MN sin artikel, med några fraser om “proletär internationalism”, ett marxistisk kodord bland många andra som i detta sammanhang har en enda tydlig politisk udd, mot den faktiskt existerande och växande nationalismen i Europa och för tydlighetens skull också namngivna. Efter att om möjligt öppnat upp för en politisk tillnyktring, sker till sist så en återgång till den fasta ideologiska mark som den proletära internationalismen erbjuder.

I den ideologistyrda värld som är marxistens finns bara en tillåten politisk konflikt att erkänna och därmed också söka lösningar på, klasskonflikter. Och f.f.a. handlar det om proletariatet den av industrikapitalister skapade egendomslösa arbetarklass som har utsetts till att bli den grupp som skall föra marxisterna till den politiska makten. Eftersom marxisterna inte nöjer sig med mindre än kontrollen över hela jorden handlar detta om makten över hela jorden, den “proletära internationalismen” är den politiska enheten som skall leda till ett världsrike. Så ser i grova drag MN alternativ ut.

Vad finner vi då för argument för att fösa läsarna i denna riktning. Om vi inte följer “Utan solidariteten bortom gränser och ursprung är det kört” då väntar de “stora nederlagen”.

Enligt de senaste opinionsmätningarna har nu SD passerat 22%:s strecket, det går med en rasande fart. Enligt MN är det nederlagat han nu blåstirrar in i vitögat. MN som ägnat årtionden åt inrikespolitik borde rimligen ha mer att kommat med, en politik som kan rida spärr för den hotande faran, men det är tomt, trots att varenda i Sverige boende vet vad det handlar om har MN inget att säga. Orsaken är uppenbar, problemet har att göra med de saker som enligt den marxistiska analysen ligger utanför den revolutionära schemat. Det handlar om vilka problem som uppstår i mottagarländer vid folkfördrivningar, vad som sker i de nya hemländerna i form av kulturkonflikter och socialt och politiskt sönderfall som resultat av massinvandring.

Det är heller ingen hemlighet att Sverige är det land som som tar emot extremt mycket mer flyktingar än något annat land. Så orsakssamband är  är för de flesta helt uppenbart. Att Sverige efter Sydafrika är det land som har flest våldtäkter leder till att frågor ställs, men eftersom ingen statistik förs där etnicitet knyts till brottslighet finns inget svar hos myndigheter. Folk tvingas gissa och lägga pussel. Men vänster ägnar sin tid åt att på alla sätt få allt att bero på den slags ekonomiska och sociala förhållanden som pekar på klass och socioekonomiska förhållanden.

Är möjligen en av förklaringarna till att vänstern ser frågan på detta sätt att de ser på den egna befolkningen på samma sätt som den politiska eliten som styr landet och gjort högt flyktingmottagande till politisk princip. Renfeldt hade följande besked till Sveriges folk på självaste julaftonsmorgonen:

Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns? ………….. svenskarna är ointressanta som folkgrupp det är istället invandrarna som skapar det nya Sverige.

För dem inom vänstern som har en bild av moderater som välartade svenskar med kung och fosterland som ideal har anledning att tänka om. Det nyliberala Moderaterna har hela världen som sin arena och internationellt kapital som sin konung.

Samma aristokratiska förakt för Sveriges folk ger Benny Andersson en kollega till MN uttryck för  i Clarté:

Långt viktigare än invandringens kostnader är frågan hur man idag åter ska skapa en arbetarklass som riktar kampen mot kapitalet. Och då är frågan om enhet och hur den åstadkoms avgörande

Det blir nog inte så enkelt att “åter skapa en arbetarklass”. Hur som helst sammanfaller missnöjet och föraktet för de som under generationer bott i Sverige och som om vi skall förstå Reinfeldt av ren illvilja mot andra dragit upp gränser till sitt skydd.

För alla som försöker följa vad som händer runt om i världen är det uppenbart att de flesta konflikter tar sig etniska, kulturella och religiösa uttryck. De är helt enkelt de tydligaste  kollektiva indelningar som finns och ligger därför till grund för gemensamt politiskt handlande. Det är internationellt kapital som står för denna politik genom deras krav på fri rörlighet och genom EU. Det MN önskar, kamp mot kapitalet, finns där redan, det är bara han som vägrar att se det.

Frågan är vilken har störst ansvar för att konflikter i enlighet med dessa linjer uppstår. Är det de som påtalar att riskerna finns och för den skull ser en fara i att fortsätt hög invandringen. Eller är det de som anser att frågan saknar relevans eftersom det samhälle och de invånare som hotas är av underordnat värde för världsrevolutionen.

Att kravet på en begränsning av invandringen skulle riktas mot någon speciell grupp i Sverige är inte heller sant. Kravet är ställt för att gör livet för alla som lever i Sverige mer säkert och tryggt. De som skulle ha störst  och snabbast fördelar skulle naturligtvis vara den nyligen tillkomna. De, “arbetarklassens växande underskikt” skull inte utsättas för fortsatt lönenedpressning av en ständig ström av nya villiga arbetshänder.

Marxister eftersträvar att de skall uppfattas som antikapitalistisk och mainstream media gör allt för att underhålla denna uppfattning. Konsekvensen i dess antikapitalism är minst sagt kluven. Det är ju först som en mogen kapitalism som Marx ansåg att tiden för hans socialism var inne. För att understryka välvilligheten till det kapitalistiska systemet så har Marx alltid lovsjungit dess revolutionär kraft och förmåga att omvandla det gamla samhället som hade jordbruket som bas.

Är det möjligen denna i grunden positiva inställning till kapitalismen och dess omvandlande kraft som tillsammans med att kapitalismen nu genom globaliseringen helt går i takt med den proletär internationalismen, som gör det så svårt att se på vilket sätt nationalismen är lika med motstånd mot ett aggressivt internationellt kapital? Under alla omständigheter har marxister idag ytterst svårt med att hitta angreppspunkter på det internationella kapitalet och inte ens då de finns vill de se dessa rörelser utan gör dem istället till huvudfiender.

Frågan om synen på det nationella oberoendet och dess understöd i en vital nationalism med ett starkt medborgarskap som bärande politisk struktur är livsnödvändig för såväl Sverige som det som finns kvar av en vänstern.

Onekligen är det vänstern som står längst bort från detta mål, då de har utsett det enda Sverigevänliga partiet till sin huvudfiende, ett parti som röner allt större stöd hos det svenska folket. Det som framförallt står mellan vänstern och en politisk tillnyktring är en bokstavstro på den politiska helgedomen marxismen.

Vilka är då de ideologiska förutsättningarna för att vänstern skall hitta rätt i den nationella frågan. För det första måste dess internationalistiska dogmatik i den proletära internationalismen överges. Det proletära därför att denna egendomslösa klass aldrig visat sig ha de politiska egenskaper som Marx tillskrev den. Industriarbetarklassen har aldrig uppträtt som annat än i underordning i förhållande till de kapitalägare i vilka de ingått symbios. Dessa egenskaper fick också sitt politiska uttryck i den svenska politiska miljön genom socialdemokrati och de korporativistiska lösningar som genomfördes under mellankrigstiden.

Det internationella perspektivet är förvisso viktigt och är helt avgörande för att förstå hur de sociala och politiska fronterna står i dagens värld. Det är inte proletariatet som står i förgrunden för de politiska motsättningar, det är kampen mellan jordens bönder och de av de internationella bankerna kontrollerade företag inom livsmedelsproduktionen. Kampen handlar om kontrollen överjorden genetiska resurser och om varje individs rätt att själv producera sin mat. Förloras denna strid så förloras också förutsättningarna för ett samhälle av fria individer över huvud taget. Kampen för nationell självständighet är en del av denna politiska frontlinje, liksom den kamp för en multipolär värld som förs av Brickländerna mot den USA-ledda västaliansen.

Vänstern måste hitta andra förgundsgestalter och föredömen för sin rörelse, inte i form av gudar  och helgon som satte varje kommatecken rätt, utan av kämpande människor som bidragit, och som kan ena och inspirera till nya offer. För utan offervilja kommer inga som helst framgångar att vara möjliga.

 


5 Responses

  1. Christer Carl Lilja skriver:

    Om du verkligen dig önskar ett nationellt vänsteralternativ, så borde du söka samla oss andra under en gemensam paraply. Mitt engagemang är äkta, och emanerar direkt ur den Skaraborgska lerjorden, via min mormor Dagmar och hennes morfar J. Alfred.

    • Evert Larsson skriver:

      Tack för ditt intresse. Jag har under ett antal år gjort mitt lilla för att få ordning på vänstern i Facebook-gruppen Nationell Vänster som startades 2013. Den har inte varit så framgångsrik, verkar inte som om de som kommit i kontakt med gruppen gillar min kritik av marxism. Jag anser nämligen att utan en uppgörelse med Marx så kommer ingen frigörelse av bestående art komma till.

      • Christer Carl Lilja skriver:

        Precis så, Evert. Därför måste vi mobilisera och organisera alla de som hittills hållits skadelösa från det marxist-leninistiska navelskådandet. Vi kan inte stillatigande åse hur diverse alt-rightgrupper, utan vare sig historisk eller ideologisk analys söker sjanghaja medborgarskapet som idé. Som medborgare Myrdal brukar hävda, måste vi studera den Franska revolutionen anno 1789, och de följande 1830, 1848 och 1871. De, som tillsammans med mig vill skapa ett vänsteralternativ på nationell och medborgerlig grund, kan påräkna mitt helhjärtade stöd och engagemang. Det borde ju inte vara så himla svårt om man återgår till Folkhemstanken i skön förening med det sunda bondförnuftet. Vive La Nation!

        • Evert Larsson skriver:

          Jag tror inte det finns något ideologiskt och politiskt underlag för något organiserande av människor. Det behövs långt mycket mer av analys och kritik av den svenska vänstern för att frigöra den från dess ideologiska bojor. Här får väl var och en verka efter sitt förstånd, så får vi se vart det leder. Enligt min syn så behöver en svensk vänster fram för allt lära känna de egna traditionerna och hämta inspiration därifrån.

          • Christer Carl Lilja skriver:

            Om ingen annan än jag vill engagera sig i kampen för Sverige – på riktigt, så finner jag det bäst att emigrera. Det är nämligen inget annat folk – heller, som kommer att anstränga sig för att söka rädda Sverige åt svenskarna. Bortsett från dalkarlarnas försök att “runka perukerna av herrrarna” i Sthlm anno 1743, så har svensken inga traditioner av folkligt uppror att direkt låta sig inspireras av. Det var västgötska förband sig kväste upproret åt herrarna den gången,; eftersom både upplänningarna och västmanlänningarna i leden, vägrade. Det var ett skändligt dåd mina förfäder bestod allmogen i Dalarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *