Hur firar man Sveriges nationaldag när objektet för firandet samtidigt är belägrad av fiender och övergiven av sina forna vänner? När svenska flaggans dag fick nationaldagsstatus 1983 inleds samtidigt angreppen på vårt nationella oberoendet och suveräniteten. För att slippa höra högtidstalen från de som i sin politiska vardag säljer ut landet må det vara dig förlåtet om du firar den i din ensamhet. Vad hjälper det om de en dag på året viftar med en flagga om de de resterande göra allt för att undergräva den genom att riva ner och smutskasta det som är det sammanhållande kittet, svensk kultur och traditioner. Den ena efter den andra av landets partiledare står numer upp och talar rått föraktfullt om vår historia och bakgrund. Något sådant som svensk existerar inte, det är ett påhitt en social konstruktion. Men det stannar inte med detta, numer har själva nationen gjorts till något fult, det kopplas samman med krig och förtryck. Samtliga riksdagspartier hävdar numer att det för ändamålet nykonstruerade ordet “ultranationaslim” är det samma som nyfascism. Syftet med detta Orwellianska nyspråk är att skapa det verbala halmstrå som kopplar samman nationalism med fascism.
Hur kan det komma sig att från att ha varit fundamentet för vår samhällsbyggnad har det blivit en av de främsta måltavlan för politisk aktivism. Med tanke på att det är först under de senaste 30 åren som nationaldagsfirande funnits i Sverige, är detta inte så lite märkligt. Som om det har funnits ett behov av just denna dag och detta firande för att dölja att man faktiskt med berått mod höll på att slakta hela föremålet för firandet. Och är det vad dagen egentligen handlar om, finns det onekligen skäl till en mer avspänd och tillbakalutad hållning till flaggviftande och körsång.
Kanske var det i grunden samma hopplöshet som den ungdomsrörelse som på 90-talet kallade sig nationell i grunden kände och därför slog an en ton av undergång med sina tungstämda mollackord och dunkande komp. Texten till en av denna generations främsta hitt, låter så här, och avslutas med döden ringandes i öronen:
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här lever jag i frihet.
Här vill jag leva, här vill jag dö.
Här lever jag mitt liv i frihet
De politiska stämningslägena ger många gånger ett sannare besked om ståndpunkt än de mest behjärtansvärda politiska plattformar och tillkännagivanden. Det finns inte många nationalistiska politiska deklarationer från högermitten till vänster av det politiska spektrumet i Sverige. För det mesta handlar det om en internationalistisk antinationalism. Vi har dock ett lysande undantag i Jan Myrdal som i dessa två artiklar (ett och två) bland annat har följande budskap inför nationaldagen.
Men nationer existerar. De är historiskt betingade gemenskaper av särskilt slag. De är inga hjärnspöken. Det är bara att lämna landet och resa ut. Frankrike finns, Spanien finns. England finns, Irland gjorde sig fritt under förra århundradet men har funnits som nation lika länge som vi, Skottland finns som nation och kämpar för sin suveränitet. Och så vidare. Men inte nog med att nationerna existerar och att nationsbildningen inte heller i vår världsdel är ett avslutat kapitel, nationernas historiska roll är långt ifrån avslutad. De utgör ännu under överskådlig historisk tid själva den ram inom vilken ett folkstyre kan utvecklas.
Om dessa ord haft någon som helst betydelse för de vänsterrörelse som Myrdal själv är en del av så skulle dessa rörelsers manifestationer omges med fanborgar i blågula färger. Alla vet att så inte är fallet. Inte ens inom sitt eget kärnrevir FIB, har denna syn på nationen fått något genomslag. Trots att det är en “enhetsfront” präglas dess aktivitet mer av proletär internationalism, och det är kring den Andra Internationalens sammanbrott som Myrdal mestadels brukar tala på de årliga fredssamtal som arrangeras i Degerfors.
FiB må vara en enhetsfront men dess ideologiska rötter är Marxism och åter Marxism, vilket är förklaringen till att det dubbla seende som Myrdal står för inte får genomslag. Hur kan det då komma sig att Myrdal har vad nya generationer inte lyckats erövra, marxister då som nu. Förklaringen finns i den politiska utvecklingen efter mellankrigstiden, som var tiden för Myrdals egna politiska uppvaknande, som var en tid då ingen behövde försvara sig för att vara nationell, det var alla, till och med de rödaste kommunister. Det fanns under dessa år fortfarande en borgerlighet som var liberal, humanistisk och nationell, och framför allt fanns det ett kapital som var knutet till den svenska statsapparaten och använde den som ett verktyg för sina ekonomiska strävanden, en ekonomi som mestadels bars upp av småföretag som var inriktad på att tillgodose en hemmamarknad, Sveriges självförsörjningsgrad var hög.
Det är inte bara vänsterradikala ungdomar som har svårt för Myrdals nationalism, det gäller över hela det politiska fältet och skälet är enkelt. Globaliseringen av ekonomin har skapat ett helt nytt ekonomiskt kraftfält som fått alla politiska ideologiers kompasser att vilset snurra efter en ny riktning. Genom den nyliberala revolutionen har så resten snällt följt efter och ställt in sig efter vart den ekonomisk makten pekar. Den nationella inriktningen har slagit om i dess motsats internationalism. Denna förändring har inte varit någon enkel, mekanisk reaktion på en förändrad ekonomisk verklighet som den historiska materialismen lär. Förhållandet är snarare det rakt motsatta de ekonomiska förändringarna har föregripits av en gigantisk ideologisk och politisk omskolning under efterkrigstiden tre först årtionden, och en av huvudaktörerna i det dramat har varit marxismen.
Det är en omskolning som handlar om hur nationalism i skuggan av andra världskrigets erfarenheter sattes lika med stormaktspolitik och angreppskrig. Det märkliga är att detta sker under en tid då de nationella rörelserna går segrande fram i tredje världen i kampen mot de verkliga hoten mot fred, demokrati och social utveckling, kolonialismen f.f. a. representerade av det brittiska världsomfattande kolonialväldet och dess globala efterträdare USA-hegemonismen. En av de centrala orsakerna till att den koloniala frigörelsen stoppas upp innan den ens hunnit ta de första stapplande stegen in i en fungerande självständighet är att den antikoloniala rörelsen leddes av marxister och inte av värderingar hämtade ur koloniernas egna traditioner. Kampen dras så in i stormaktspolitiken, kampen mellan Sovjetkommunism och västvärldens nykolonialism och imperialism.
Hur den nationella kampen just på grund av sin marxism stoppats upp visar utvecklingen i Sydafrika och Eritrea. De är båda länder vars frigörelse letts av marxister och var för sig visar de på två olika sätt hur länderna kan misslyckas med att förvalta freden och en nationellt demokratisk utveckling. I Sydafrikas fall genom ett knäfall och anpassning inför det internationella kapitalet, i Eritreas i from av en diktatur som i namn av kampen för nationell självständighet, låser in sitt folk i ett militäradministrativt fängelse.
Trots att Sverige självt är ett lysande exempel på hur en nationell frigörelsen följts av en tvåhundraårig utveckling av fred och folkrörelsedemokratisk utveckling kastas nu dessa lärdomar över bord. Sverige är idag den nyliberala revolutionens banerförare, ett av de länder som kommit att stå USA närmast i dess imperialism och krigspolitik.
Den nationella rörelsen växer som en motreaktion mot Napoleons kontinentala stormaktspolitik och aggressiva krig mot sina europeiska grannländer. Den växer i en motreaktion mot den jakobinskt borgerliga tradition som var Napoleontidens barnkammare, den hämtar sin näring i en rationell romatik. De svenska tidiga folkrörelserna var en del av detta framväxande Europa som hade att hantera en av de största, snabbaste och mest omvälvande förändringarna i mänsklighetens historia den av vetenskap och industrialism drivna kapitalismen. Ett ekonomiskt system som ända till 1970-tal hjälpligt hölls stången, men som genom den nylibrala revolutionen kastat mänskligheten tillbaka in i det globaliserade barabariet.
Sveriges fredliga utveckling under de senaste tvåhundra åren är föregående generationers gåva som nu håller på att kastas på sophögen, istället för fred är det nu krig, istället för nationens väl och ve är det ekonomisk globalisering, ekonomisk och militär krigföring mot alla som inte underordnar sig det nya imperiet och dess sträva efter världsdominans. Det största steget på denna bana togs genom medlemskapet i Europeiska Unionen. Därefter följde, i den nyliberala avregleringens spår, krigen i rask takt. De krig som Sverige deltagit i är så en följd av avnationalisering till förmån för imperibyggande och stormaktspolitik inte det omvända.
De krig som Sverige hittills deltagit i har förts långt från våra gränser, i Afghanistan och Libyen, utan att Sverige gått med i Nato. Samtidigt skärps konflikten i Ukraina och tas som förevändning för ett medlemskap i Nato. Den svenska politiska eliten är hårt knuten till USA vilket kännetecknar vår utrikespolitik. Geopolitisk konflikter och intressen handlar om kontrollen över territorier, naturresurser och marknader. På det politisk planet står spelet om mer i vilka fjädrar de berörda parterna lyckas drapera sig i och det är framförallt den striden som nu utspelas.
Fredrik Westerlund forskare inom försvaret beskriver den uppkomna konflikten på följande sätt i Radions P1.
Grunden till konflikten är att Ryssland inte accepterar den säkerhetsordning som rått i Europa sedan Sovjetunionens upplösning och kalla kriget slut. Om man ser mänskliga rättigheter. likhet inför lagen, marknadsekonomi, respekt för staters suveränitet och territoriella integritet som ett hot mot den ryska statsledningen och minskar deras utrymme att bibehålla makten, och därför vill man få en annan ordning i Europa, det är däri konflikten grundar sig.
Weesterlund bidrar här med att försöka omvandla konflikten till en strid mellan olika politiska och ekonomiska system. Skickligt, för att inte säg slugt lägger han sin analys i Putins mun, för att slippa att själv ta ansvar för den. Hur är det då rent sakligt med Westerlunds “analys”.
De mänskliga rättigheterna krängs överallt på jorden, inte minst bland USA:s och Västs närmst allierade, som Saudiarabien. Men principfrågan är om det någonsin skall vara anledning till krig. Det är idag inte Ryssland som bryter mot den principen utan USA/Väst med sina kampanjer mot andra länder och deras ledare. Inte sällan har dessa kampanjer varit förövningarna för krig.
Likheten inför lagen; På vilket sätt har dessa rättsprinciper blivit föremål för konflikter mellan Ryssland och dess grannländer. I väst upprörs man av att ryska organisationer förbjuds att ta emot bidrag från uttalandet, men vilken i Sverige skulle acceptera ett ryskt ingripande i Sveriges inre angelägenheter via av Ryssland betalda organisationer, åtminstone inte jag. Ryssland å sin sida har haft en hel del att säga om behandlingen av den ryska minoriteten i Ukraina, om det ryska språkets ställning, och partiförbud riktade mot kommunistpartier i Ukraina. Den allvarligaste kritiken från rysk sida gäller hur maktskiftet i Kiev förlöpte, en vitbok har sammanställts som borde lösas av alla som fördömer det ryska ingripandet på Krim. Speciellt om man med detta som bärande argument agiterar för såväl ekonomisk som verklig krigföring. Till sist måste även dessa frågor möta den verkligt avgörande prövostenen, på vilket sätt kan rättsordning och likhet inför lagen få bli krigsorsak.
Marknadsekonomi; På vilket sätt har Ryssland ställt sig utanför internationellt utbyte och handel? De har själva utsatts för ekonomiska sanktioner och hot om att stängas av från det internationella betalningsystemet Swift. USA har åter aktiverat oljepriskriget för att knäcka den Ryska ekonomin, i strid med allt vad regler för en fri internationella marknad kan stavas och uttalas. Det finns uppenbara osundheter i den ryska ekonomin som oligarkerna och deras ekonomiska och politiska roll. De är dock sällen föremål för annat än sympatier i de svenska medierna.
Men återigen på vilket sätt har dessa omständigheter lett till att Ryssland agerat mot “respekt för staters suveränitet och territoriella integritet“?
Westerlund har mycket lite stöd för att lägga sin analys i Putins mun. Det ger dock alla som arbetar för fred signaler för hur den politiska spelplanen kommer att arrangeras genom medierna. Konflikten med Ryssland kommer att föras på det internationella utbytets alla områden och varje liten sak som har att göra med mänskliga rättigheter, rättssystem och ekonomiska relationer. Att Westerlund även tar upp Sovjet är rimligen inge tillfällighet, han är inte ensam med att försöka dra ner den nuvarande konflikten mellan Ryssland och det av USA styrda Ukraina i de gamla ideologiska skyttegravarna mellan “kommunism” och Västeuropas “demokratier”.
Istället för att slösa stort med engagemang och resurser på att diskutera andra världskriget och kommunister, nazisters, kapitalister och liberalers roll borde istället denna energi läggas på att skapa enighet mot den krigsaktivism som i skydda av ryssofobi breder ut sig och som söker näring och energi i det politiska livets alla frågor och näringsflöden.
Den i Västeuropa dominerande kulturen ofta beskriven som bestående i demokratiska och mänskliga rättigheter, humanism och religionsfrihet, yttrande och tryckfrihet, individualism, privat ägande, fria marknader, kommer att upphöjas till för hela mänskligheten vägledande principer. Och alla som av någon anledning, lögnaktigt eller sanningsenligt, kan sägas vara fiender till något i denna mänskliga gemenskap, kommer så att riskera de värsta av domar, uteslutas från den “internationella gemenskapen” och slutligen förtäras av krigets eld. Att redan på förhand acceptera denna uppdelning är detsamma som att rigga den globala politiska spelplanen för konflikt.
Västeuropa består inte enbart av det ovan uppräknande kulturella och demokratiska värdena, precis som övriga världen styrs vi av en internationell plutokrati, ett penningvälde, med de viktigaste stödjepunḱterna i London City och New Yorks Wall Street. Det är denna globala maktstruktur med sina viktigaste politiska och militära stödjepunkter i USA men även Europa och som genom kontrollen över penningsystem ständigt skapar skuldkris i de ekonomiska systemen, kriser som är direkt krigsdrivande.
De initiativ som nu tas i Ryssland, China, tillsammans med övriga Brics-länder för att att upprätta en alternativ monetär infrastrukturer är en direkt utmaning mot den globala penningaristokratin i London och Washington. Samtidigt är dessa initiativ en förutsättning för Bricsländernas möjlighet att utveckla sin ekonomier. Det är i dessa termer som konflikten mellan USA och Ryssland idag måste förstås. De som förordar en militär lösning på denna konflikt oavsett på vilken sida de står måste till varje pris och med alla medel bekämpas. För sin egen del och för internationell fred kan Sverige i enlighet med sina nationella traditioner spela roll.
Tyvärr ser vi idag mycket lite av en sådan politik, hur en Nationell Vänster i något lite skulle kunna bidra det är vårt problem.
