Klyvnadens tid

Detta är en fortsättning av artikeln “Räddare i nöden“(1,  som handlar om de “ekologiska” odlingssystemets klyvnad mellan traditionellt jordbruk och industrijordbruk, och hur det utvecklats till en slags bastard, inget fullständigt självständigt odlingssystem, eftersom det har kapats på sin egen genetiska bas, kontrollen på utsädet. I fråga om sädesodling så har de ekologiska bönderna i mycket liten utsträckning tillgång till eget utvecklat utsäde.

Nu står den, evolutionsrågen fullt utvecklad och sträcker sig upp mot manslängd dit den än så länge inte riktigt når, det fattas ett par decimeter. Rågens rotsystem som står i relation till dess resning över marken ger ordentliga med muskler för närings- och vattenupptag vilket ger den ett övertag mot konkurrerande växter, speciellt under perioder av lång tork. På granngårdens ägor odlas höstvete som ännu inte gått i ax men som står stålgrön på grund av rika givor av kväve.  Det är också detta kväve som ställer till det för industrijordbrukare då det gäller ogräsbekämpningen.

Vetet är här obesprutat, en mista. Den mörka stålgröna färgen ger beked om god tillgång på kväve vilket också den ymniga förekomsten av ogräs gör. Inte minst kraftiga bestånd av baldersbrå breder ut sig.

Vetet som sprutats enligt ordning har också betydligt mindre andel av ogräs. Ogrässprutan är i detta system ett nödvändigt redskap.

Vid sådden, enligt praxis bland konventionella odlare, så ges ofta en kvävegiva avsett att ge stråsäden i fråga en extraknuff i vegetativ utveckling. Avigsidan av denna koststnad och insats är att även fröogräsen får sig en relativt sett ännu större fördel, eftersom de i kornsstorlek inte kan mäta sig med stråsäden. För fröogräsen, vars frön ofta är en ringa bråkdel av strösädens kärnor blir kvävet ofta till och med en förutsättning för att de över huvud taget skulle utvecklas.

På vänster halva den osådda, ej heller kvävegödda och därmed också ogräsfri delen. Till höger, havren men också det gröna täcket av f.f.a. fröogräs.

De traditionellt odlade havren, liksom evolutionsrågen en blandning av olika utsäde som odlats under flera år. Det bruna området i mitten är en osådd del, en mista, som visar att mängden ogräs är mindre, heller ingen skillnad mellan sått och osått vad ogräs beträffar.

För att industrijordbruket skall komma tillrätta med ogräset som breder ut sig och fullständigt hotar att ta över måste någon form av bekämpning ske. Kemisk, genom besprutning, den bland konventionella odlare av stråsäd, allenarådende. Vilka experiment bekämpning som genomförs bland ekologiska odlar har jag inget grepp om, förekommer gör åtminstone olika former av mekanisk ogräsbekämpning med redskap som harvar och hackor.

Frågan är dock om inte de ekologiska odlarna borde låta sig vägledas av sina föregångare om vi går ett par tre generationer bak i tiden. Den höstråg, utsäde av evolutionsråg, som nu står i full axgång har mycket lite av ogräs över huvud taget. Några spridda planter av av Duvvicker slingar sig upp i rågen men har till dags datum inte ens nått till halva rågens höjd, och än fortsätter rågen att sträcka på sig och ta än mer av sol och koldioxid från sina konkurrenter.

Jämförelsen mellan industrijordbruk kan dras vidare. Havre odlas av undertecknad och av många bönder runt om men med “konventionella” metoder. Bilderna visar ett sent år på grund av det kalla och våta Maj. Havren är sen i utveckling i både fallen, men kvävet har därför också haft en förhållandevis stor betydelse för stråsäden. Den traditionella odlingen som blev aningen tunnsådd lever väl på den förfrukt av gröngödsel som var föregående års gröda. Havren som inte har lika stor förmåga att konkurrera med ogräsen som rågen tvingas så utvecklas under mindre gynnsamma omständigheter. Eftersom inga insatser kommer att göras mot ogräsen tvingas nu havren att över generationer utveckla sina egna egenskaper i att hävda sin art.

Förutsättningen är förstås att bönderna hävdar sin rätt till utsädet. Därom står nu striden skarp mellan traditionellt jordbruk och det internationella bolagsvälde som genom genteknik och patent håller på att göra den självägande yrkesutövaren, bonden, till en traktorburen skuldträl,

Utsädet är allt, här lagras generationer av odlarmödor, det är kunskaper burna i genetisk kod, det  bär också på den genetiska variation som behövs för att möta nya odlingsutmaningar, utsädet är odlingssystemets centralpunkt, det viktigaste för en självständig yrkesutövning.

1) Artikelnamnet “Räddare i nöden” kommer från kultromanen “Catcher i the rye” av J.D Salinger.