Krig&Fred,Politik

Syndabocken

9 jan , 2015  

Med tanke på det uppskruvade politiska klimatet är det anmärkningsvärt med vilken samstämmighet nu medier, politiker och även folk i allmänhet påstår sig veta vilka det är som ligger bakom terrordådet i Paris. Från höger till vänster oavsett schattering, så är det någon form av islamistiskt dåd. Med respekt för alla era kunskaper och goda intentioner, är ni trots allt inte lite väl tidigt ut för att söka fånga det politiska värdet av detta dåd. Kan vi inte försöka att lugna ner det hela lite och inse att vi faktiskt inte vet och låta bli att peka ut vem som ligger bakom.

Vi borde istället reflektera över förlusten av oskyldiga människoliv och vad det betyder för nära och anhöriga och för de medier som nu drabbas. Vid alla tillfällen då liv går till spilla genom hänsynslösa våldsattacker måste tid och energi finnas för sorg,  saknad och reflektion över vad som hänt och händer i spåren av våldsaktioner som dessa. Viktigt är att inte bidra till att skapa politiska stämningar som gör att ytterligare misstro och hat ges möjlighet att växa och sprida sig. Det är ju inte omöjligt att just detta är syftet med dådet, inte att släck några oskyldiga människors liv utan att just skapa politisk polarisering mellan kulturer.

Attentatet i Paris kan ju vara gjort med avsikt att just öka dessa politiska spänningar, fungera som en tändhatt i en redan politiskt inflammerad miljö. Om så, ser det ut som  att under dessa korta dygn som varit, så har de lyckats allt för väl. Det verkar som alla från höger till vänster inte kunnat undgå att placera in detta dåd i det redan existerande konfliktmönstret, skulden läggs genomgående på någon form av Islamism. Härvidlag ser vi samma mönster som vid attentatet i Norge för dryga tre år sedan, även då reagerade media med ryggmärgen och redan några timmar efter dådet var ett skuldmönster etablerat. Då avbröts spekulationerna av att Breivik greps och hans norska identitet blev känd.

I skrivande stund har ännu ingen gripits för dådet. Identitetshandlingar har hittats av franska polis i den bil som förövaren använt.

Two suspects in Wednesday’s terrorist attack, brothers Said and Cherif Kouachi, are at large; they are considered armed and dangerous.
The two were reportedly spotted Thursday morning in northern France.
The 18-year-old stepbrother of the two suspects, Hamyd Mourad, surrendered to police late Wednesday.

Bara denna omständighet att de för övrigt så professionella mördarna, med väl maskerade ansikten, lämnar identitetshandlingar kvar i bilen borde vara föremål för ingående frågor. Är identitetshandlingarna placerade med avsikt att leda polisen på fel spår. Det verkar som gärningsmännen valt den strategin annars hade väl alternativet varit det betydligt vanligare, att sätta flyktbilen i brand och på så vis eliminera spåren, inklusive kläder och därmed sammanhängande DNA-spår. Återstår nu att se vad för hemligheter polisen kan få fram av en ordentlig undersökning av bilen och vad slag av spår som ytterligare kan hämtas in. Rimligen en viktig tråd för journalister..

Istället följer medierna det kända mönstret att mycket tidigt, med denna på goda grunder förmodade desinformation, sprida bilden att det rör sig om ett islamistiskt terrordåd. För de som verkligen har utfört dådet, kring vilka vi idag vet väldigt lite, gäller att så fort som möjligt peka ut en förövare en syndabock. Skall vi bidra med att göra detta till den enkla bekväma lösningen för polisen. Vilket gör hela den rättsliga processen till en ritual, ett frambärande av huvuden på fat för alla till beskådande. Syndabocken är redan utsedda och vi kan alla rena oss i hans blod. För det är väl den uppgiften syndabocken har, att befria från skuld.

En sökning på nätet visar vilken tyngd detta tankemönster och beteende har. Det används framförallt inom sport journalistik och vi kan därmed utgå ifrån att det är ett beteendemönster som sitter mycket djupt och som har en enkel och mycket stark  dramaturgi som når alla.

Hur kan det komma sig att alla just nu kommer så bra överens i denna skuldfråga, borde de inte åtminstone finnas lite konkurrens om syndabocken? Beror det på att det finns ett konfliktmönster som under lång tid dominerar den offentliga scenen, format vårt kollektiva medvetandet och därmed styr tankarna.

Att välja syndabock handlar om att framförallt välja en  trovärdig gärningsman, trovärdig just det.

Sådan kan skapas, konstrueras och ges egenskaper och en passande historik under några år. Typfallet är Lee Harvy Oswald, syndabocken i Kennedy-mordet, som på grund av sitt intresse för och kunskap i marxism tas om hand av CIA vid sin tjänstgöring inom marinen. Han sändes till Sovjet där han levde som “amerikansk dissident” under några år. Han gifte sig med en ryska och flyttade tillbaka till USA och hamnade av en ren “slump”,  på det skolbokslager som presidentkortegen skulle passera några månader senare. Syndabocken på plats,  nu fattades bara de verkliga skyttarna som placerade på Gracy Noll och andra byggnader. För att de efterföljande utredningarna skall slippa att spåra sammansvurna är det centralt att syndabocken framställs som en “ensam galning”. Så också i fallet Oswald.

Det är inte alltid syndabocken finns bland de sammansvurna och under deras kontroll som fallet Oswald. Kan Christer Pettersson vara en sådan “förlorartyp” som av omständigheterna befann sig på och omkring platsen för mordet på Olof Palme. Möjligen, men även han kanske fick lite hjälp med att uppehålla sig i närheten av mordplatsen vid den aktuella tidpunkten. Sånt lär inte vara så svårt att åstadkomma för organisationer med obegränsat av resurser.

Då det gäller Anna Lindhs baneman, Mijaliwitch, som till och med blev dömd, är hans historia betydligt mindre känd. Politiska styrning av rättegången, för att till varje pris avfärda någon form av sammansvärjning, och därmed slippa varje typ av politisk anknytning var kanske det mest slående. Av denna anledning undvek rättssystemet att gå till botten med M:s motiv. Att det finns stora oklarheter vad gäller detta mord och den dömdes skuld redovisas i Thomas Nilssons “Dampistol och Morakniv”. Det som fortfarande gör mig personligen kritisk till domen är medias hantering av skuldfrågan och därmed hanteringen av syndabocksproblemet. Medierna förklarade med eftertryck, redan de första dagarna, att det måste handla om en ensam galning. Ingen visste egentligen något om vad som hänt, ändå var det så viktigt att slå fast just detta med den ensamme galningen.

På grund av omställningen av den svenska vården av psykiskt sjuk och några mycket uppmärksammade våldsdåd av “galningar” var tankmönstret om den ensamme galningen väl upparbetat i det kollektiva medvetandet, vilket gjorde att motståndet mot de av medierna lanserade “huvudspåret” ensam galning aldrig ifrågasatte.

Åter till det aktuella terrordådet.

It was attacked again Wednesday, when two masked men entered its offices not far from the famed Notre Dame Cathedral and the Place de la Bastille.

On their way into the building, they asked exactly where the offices were. The men reportedly spoke fluent French with no accent.

They barged in on the magazine’s staff, while they were gathered for a lunchtime editorial meeting. The gunmen separated the men from the women and called out the names of cartoonists they intended to kill, said Dr. Gerald Kierzek, a physician who treated wounded patients and spoke with survivors.

The shooting was not a random spray of bullets, but more of a precision execution, he said.

The two said they were avenging the Prophet Mohammed and shouted “Allahu akbar,” which translates to “God is great,” Paris Prosecutor Francois Molins said.

 

Om det finns krafter utanför denna dramaturgi som velat komma åt denna tidning och deras medarbetar har tillfället varit ypperligt, de har i lugn och ro kunnat planera dådet i fast förvissning att fårskocken skulle springa åt “rätt” håll. Där medierna ställt syndabocken.

Det har under de senaste årtiondena visat sig att syndabocken är en fantastisk möjlighet till omfördelning av politisk skuldbörda, en möjlig hantering från våldsverkarnas sida, de som har kontrollen över det väpnande våld som idag fördelas mellan jordens stater. Det är inte första gången detta växlingskontor för skuld tjänat sina uppdragsgivare. Som allt annat har denna sin historia, vilken tål att synas.

Efter Sovjets fall och demonteringen av en av de två supermakter som hållit världen i ett politiskt skruvstöd sedan andra världskriget öppnandes nya möjligheter för en värld i fred, för massiva nedrustningar och politisk avspänning. Ansvaret för att denna vändning i historien skulle infinna sig vilade framförallt på USA och västvärlden som nu stod kvar som en ohotade supermakt. Att USA valde en helt annan politisk väg för “världssamfundet” står nu klart för alla och skulden för detta val vilar tungt på USA:s axlar. Istället för nedrustning och fred såg USA tillfället för att etablera sin nya världsordning, New World Order(NWO). Irak kriget, den ekonomiska krigföringen mot Östeuropa och sönderstyckandet av Jugoslavien och den stegvisa utvidgningen av Nato konfirmerar deras strategi syftande till världsdominans.

De förda krigen skapade krigströtthet och en önskan  och förväntan på att en “annan värld var möjlig”. Stora demonstrationer mot världsdominans genom globaliseringen av ekonomin, mot Världsbanken och frihandelsavtal, mot den nyliberala ekonomiskt-politiska dagordningen nådde höjdpunkter inför millennieskiftet.

Då trädde den stora syndabocken, växlingsmekanismen för politisk skuld, så lägligt in på världsscenen. För att kunna fortsätta med sin politik byggt på militär styrka, krig och statsterrorism, krävdes en ny politisk energi. Deras hittills lagrade skuldbörda av krig behövde devalveras genom att flyttas över på andra, en förment fiende, en för ändamålet uppblåst fiende. Genom 911 skapade USA:s härskande denna syndabock, eller skänktes av sina “fiender”. Oavsett vilket så blev terrordåden på Manhattan de händelser som återgav de härskande inom USA:s maktstrukturer politiskt stöd för nya krig.

Riktigt bruten var dock inte de folkliga krafterna, 2003 samlades de till ett sista försök att stoppa krigen, massdemonstrationerna världen över för att förhindra USA-alliansens krig mot Irak. Från detta misslyckande har inte de folkliga krafterna rest sig ännu. En av anledningar har varit oenigheten kring vad som  verkligen hände 2001(911).  Bevisen för att det inte var en helt utifrån styrd attack är nu överväldigande, vad som fattas är egentligen en rörelse för kravet om en ny oberoende internationella undersökning.

Sedan 911 har kriget mot terrorismen som följde i dess spår, fyllts på med ny energi i Madrid, London, Boston med flera, nya terrordåd om än mindre till omfattning, även de sammanfallande med parallella säkerhets övningar, organiserade av de egna ländernas säkerhetsapparater.

Det finns all anledning för världens folk att vara uppmärksamma på vad som händer vad gäller de politiska och rättsliga efterspelen till terrordåden mot satirtidningen i Paris. Det handlar om att inte låta sig dras med i de nya vågor av “krig mot terrorismen” som de är avsedda att jämna mark för. Detta skall inte sammanblandas med den folkliga oro i krisdrabbade länder, inte minst Sverige, till följd av kulturell upplösning och motstånd mot mångkulturella projekt och massinvandring.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *