Politik

En störd julefrid

24 dec , 2014  

Med anledning av Carl Olov Bjerkelids Tankar för dagen Julaftonsmorgonen 2014:

”Gode gud om du inte är för långt borta och har ännu viktigare saker för dig. Kom med lugn och tillförsikt och trygghet till politiker som utsår split och motsättningar och misstro.”

Det finns många sätt att skapa motsättningar och splittring. När religiösa ledare tror sig vara politiker träder de ofta in på minerad mark som de varken har förstånd eller kunskap att hantera. Splittring och hat motverkas inte genom mörkläggning av fakta och tillvitelser mot meningsmotståndare. I de flesta fall gör man bäst nytta genom att hålla rent för egen dörr. Man undrar därför hur det ligger till med kyrkornas ansvar för de pågående krigen, som här så bekvämt slätas över med ”Vi är en del av världen som den ser ut, med krig förföljelser, terrorism, religiös fanatism, svält, sjukdom.”

Hela tankar för dagen julaftons morgon…

”Vad vore vi utan längtan, som slocknade stjärnor i ett kyligt universum. Längtan är som en motor i oss. Ett slags mänsklig kärnkraft, som ger energi och hopp, men också ibland oro och diffusa föreställningar. Få dagar på året är väl så präglade av längtan som julafton. Man behöver inte vara barn i väntan på julklappar bara för att känna det så. När man tänker på sitt liv är det inte sällan de där skedena av mycket stark längtan som man mins särskilt. Själva längtans innehåll varierar förstås dramatiskt. Kvällens julklappar, glädje och gemenskap, värme och ljus. I andra skeden är det annat vi åstundar, återvunnen hälsa, frid samvaro. Att bli accepterad som den man är, bli älskad finna någon att älska. Längtan efter ett jobb, en möjlighet att slippa sitta på gatan och tigga, att göra rätt för sig, längtan efter fred och trygghet, en tillflykt, kanske en gud att tro på. I akut livssituationer kan längtan att få slippa undan att ge upp, att till och med få dö vara en naturlig konsekvens av omständigheterna. Om det nu vore möjligt att ge dom människor en julgåva så vore det väl någon medmänniska att anförtro sig åt, någon att vara med, en djup inre frid kanske ett hopp, något att tro på, något som bär. Att ha ett vidvinkelperspektiv på fenomenet liv. Längtan kräver mer än några minuter i tankar för dagen. Det är bäst alltså att skruva lite på kikarsiktet och, och formulera en undran kring det som under hösten varit så aktuellt, och som fått mig att undra en del. Människor som här i Sverige och runt om Europa röstat på de nationellt drivna och ibland de så kallat främlingsfientliga partier som vuxit upp. Vad är det dom längtar efter, vad driver dom? Är det nostalgi efter en värld som för alltid är förlorad, en längtan efter samhällsskick och enhetliga struktur aldrig kommer att återställas, därför att världsutvecklingen inte ser sådan ut. Världen är en, hur vi än i vår skyddade vrå vill ducka. Vi är en del av världen som den ser ut, med krig förföljelser, terrorism, religiös fanatism, svält, sjukdom. Heller är det rädsla som får de här människorna att tro på de här politiska strömningarnas lösning. Löften från politiker som vill sortera oss, som vill sätta etiketter, bestämma vem som är vad och var. Ibland tycker jag att det syns att de här politikerna själv är rädda, deras ögon bär spår av rädsla. Jag tycker mig se ett drag av kyla, ibland tillbakahållen panik i blicken när man ser dem i TV. Gode gud om du inte är för långt borta och har ännu viktigare saker för dig. Kom med lugn och tillförsikt och trygghet till politiker som utsår split och motsättningar och misstro. Om det bara gick skulle man personligen vilja ge dem lite frid i julklapp, och samtidigt göra helt klart för dom att du är inte min tomte. Som sagt vad vore vi utan längtan. Vad det är vi längtar efter är värt vår uppmärksamhet julafton och alla andra dagar och nätter.

Inte ens på julafton, nej inte ens på julaftons morgon, då folket kanske dragit sig upp lite tidigare, för att pyssla och ställa tillrätta, för att den efterlängtade dagen skall bli den dag, man sett fram emot, nej inte ens då, åtminstone inte för de som tillhör den förlorade kasten, de tretton procenten, och som i allt julstöket tagit sig friheten att våga sätta på radions P1 och får höra Clas Otto Bjerkelids sprukna dova stämma fylla rummet. För här träder överhetens svartrock fram i hela sitt utstyr av tröst och försoning till de rättrogna och straffpredikan till de felande och uppstudsiga.

Gode Gud, hoppas verkligen att du i din allmakt har annat för dig än att lyss till denna den stora världsmaktens försvarare. Hoppas istället din vana trogen att du verkar mot en värld av ”krig, förföljelser, terrorism, religiös fanatism, svält, sjukdom”.

Den kristna traditionen har lärt att försöka undvika att förneka den egna bjälken istället för att peka på vår nästas sandkorn. Då det gäller de pågående krigen, är de inget vi har anledning att acceptera och förneka vår egen inblandning i och därmed ansvar för de miljontals dessa krig drivit i flyktningtillvaro. Faktum är också att de som Bjerkelid här ser sig ha anledning att tillrättavisa och ställa i skamvrån på självaste julaftonsmorgonen har varit de som i vår riksdag haft modet att verka mot den svenska inblandningen i krigen i Afghanistan och Libyen

Skall vi svenskar glädja oss åt religiösa ledare denna kristendomens stora högtid så måste vi troligen ta hjälp av folk från annan plats som talar annat språk.

Påvens årliga jultal till sin personal i Vatikanen blev en utskällning istället för en önskan om en god jul. Påve Franciskus skrädde inte orden när han sa att Kurian, den högsta administrativa ledningen i Katolska kyrkan, led av “andlig alzheimer” och bedrev en “skvallerterrorism”

Påvens Jultal till Kurian.


One Response

  1. Maria S Nyström skriver:

    Existentiell schizofreni var ett nytt begrepp, ett intressant begrepp. Innebörden går han som skriver det inte in på. Jag har mött många med schizofreni, men jag kan inte säga att jag vet vad det är. De som medicinerar är ungefär som, en del syns det på, andra inte. En patient som aldrig medicinerat lever i sin egen värld och talar ett språk som inte går att förstå. ändå förstår man att han en känslighet, ungefär som en hund. Bortom språket. Jag har alltid gillat hundar och djur för att det är en annan form av kommunikation. Jag gillade den där patienten ochjag förstår att han är helt ensam i världen eftersom han inte kan prata med någon. Existentiell, handlar väl just om det, människans ensamhet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *