Efter att ha ifrågasatt vår invandringspolitik och dess utveckling mot allt större friheter och att begreppet ras skall tas bort(det lär vara ett förslag som en folkpartistisk politiker satt sin heder och ära i att försvara, och då måste det ju ha hederns kännetecken) så har marxister och vänstermänniskor ställt sig i led och hurrat. För detta min oförskämdhet, för så måste det väl kallas om man för den skull bli kallad fascist och därtill av två sorter samtidigt. Jag lär visst vara en sentida avkomma av både Flyg och Lindholm. Att det på något sätt skulle kasta ljus över de diskuterade frågorna är minsann inte lätt att förstå. Nej detta är den sedvanliga härskartekniken bland vänsterns tuppfäktare att försöka oskadliggöra sin meningsmotståndare.
Men frågan som detta får mig att fundera över är hur alla de som tagit del av diskussionen reagerar. Det är uppenbart att jag på ett osakligt sätt har angripits och kallats fascist. En bild har kletats på mig med orden ”farväl till Evert Larsson” som beskriver ett slags nazistiskt monster som kastar sig över ”fred och demokrati”. Hur demagogiskt och lögnaktigt får en herr lindelöf agera utan att det leder till motreaktioner. Tydligen så är detta ändå helt i sin ordning, och slutsatsen jag drar är att de själva ser fram emot en liknande behandling.
Vem vet vem denna Flyg egentligen är? Så bilden passar ypperligt till att hålla sorteringsverket över onda och goda i verksamhet. “Ordnung muss sein”
Så har standarden satts för hur vi skall uppträda mot varandra här på nätet.
Men frågan som reser sig är, vilka är de verkliga orsakerna till osakligheterna?
De tvivel på det riktiga i att avskaffa begreppet ras har också av andra förts fram utan några reaktioner. Argumenten har varit delvis andra men invändningarna ändå lika tydliga.
Det finns en hund begraven. Något annat skäl till varför jag målas in i ett hörn som ”fascist”.
Det skulle kunna vara för att jag kallar mig nationalist, men även på denna punkt finns inlägg i diskussionerna som är tydliga och ändå inte leder till namngivning på detta demoniserande sätt. Det är ju inte heller budbäraren till etiketten fascist som likställer nationalism med fascism, den ståndpunkten kommer från annat håll.
Nej sökandet efter den begravda hunden måste nog få fortsätta.
Något som kännetecknat mina ”skriverier” på nätet det senaste året har varit en uppgörelse med marxismens teori och praktik. Den har lett till diskussion med ett fåtal, egentligen är det bara bara en person som tagit mina ord på sådant allvar att det lett till att ord, tolkning, åsikt växlats. I övrigt har reaktionerna bestått i beklagande över ”antikommunism”, för att vara en ”intellektuell tönt”.
Det är kring Marxkritiken som det skaver tillräckligt för att reaktionen skall bli trovärdig. Det är något som har med det intellektuella slaktandet av ett helgon, Marx, som tydligen gör reaktionen mot mig acceptabel, i somligas ögon säkert efterlängtad.
Att försöka begrava Marx är inte tillrådligt, åtminstone inte om argumenten är sådana att de är svåra att bemöta, att dess saklighet därmed skakar om mottagarens egen politiska position. Det är någon stans här som jag tror vi börjar närma oss det riktigt väsentliga.
Den kritik mot Marx som växt ur min penna är inte ”borgerlig” utan syftar till att åstadkomma en förnyelse av vänstern. Ett behov som objektivt är lätt att se och som rimligen också borde leda till återklang i ett individuellt välkomnande och engagemang.
Det inlägg som tydligast ger uttryck för Marxkritiken ”Vänstern och Arbetet” har inte delats en enda gång, av de 37 kommentarer den hittills orsakat finns ingen som refererar till kritiken av marxismens förhållande till ”Arbetet”, det centrala temat i artikeln.
Min slutsats är att vänstern sitter nöjd med ynka par i klöver. Stefan Löven har tolkat sina väljarskaror helt rätt, sitt lugnt i båten, den svenska jullen guppar tryggt i kölvattnet av amerikanskt hangarfartyg. Vetenskap och teknisk utveckling kommer att fortsätta att leverera allt som krävs för att våra bekväma liv. Lite skenfäktande mot våra demoner ”rasister”, ”fascister”, ”nationalister”, ”ryssar”,”homofober” är allt vi begär.
Vad återstår då av 68-vänstern?
Vad ambitionsnivån beträffar ligger den på radanmärkningens.
Men som sagt den dag som kritiken i ”Vänstern och Arbetet” har bemötts och avfärdats kommer även jag att sjunka ner på en plats i den svenska jullen.
