Millenniebuggen ett landsförräderi
Att korruption är ett växande problem inom EU är något medierna sällan talar om eftersom de själva är en del av systemet. Men bara antalet lobbyister som flockas kring de offentliga näringsflödena i Bryssel talar för att problemen är gigantiska. Maffia eller storföretagsamhet det spelar nog en mindre roll, det handlar nog mer om sedelbuntens storlek för att dörrar skall öppnas, avsedda beslut fattas och lagar stiftas.
Eva Franchells “PARTIET- en olycklig kärlekshistoria” har fångat mitt intresse under några sommardagar. Några rader väckte gamla minnen till liv. Hon skriver.
“Det enda som egentligen hotade stoppa det socialdemokratiska segertåget utomlands var millennieskiftet. Då skulle alla datorer slå om till 00-00-00 och frågan var om systemen hade kapacitet att klara av så många nollor. Hoten kallades för millenniebuggen men kom allt oftare att förkortas- Y2K .
Jag satt i krismöten på på Rosenbad och i UD:s hemliga rum högst uppe under takåsen på Arvfurstens palats. Vi spekulerade hejdlöst, tänk om alla sjukhusen skulle stanna eller om järnvägssystemen skulle stoppa. Vad hände med alla flygdatorer, skulle planen ramla ner? Skulle vi få någon lön och tänk om skattemyndigheternas datorer havererade? Millennienatten satt jag på jobbet och följde tolvslagen runt om i världen, Sydney, Tokyo, Moskva… Ingenting hände. När klockan slagit tolv i Stockholm tog jag taxi hem till goda vänner. Där väntade Lasse och Barnen, vi skålade i champagne och Pomac för att datorerna höll. Internet var räddat och kontakten med omvärlden intakt.”
Spekulationerna förstärktes av det näst intill mytologiska med ett millennieskifte.
NAMNET: Y2K-buggen var bara ett namn på dataskräckscenariot inför årtusenskiftet. Fenomenet kallades också 2000-
problemet, 2000-frågan, millenniebuggen, millennieproblemet.
FARAN: Rädslan bottnade i att datorerna vid millennieskiftet skulle tolka det som om 1900-talet började om på nytt. Flertalet datorsystem uttrycker årtal med endast två siffror istället för fyra: 99 istället för 1999 och 00 istället för 2000. Ryssland hade här en fördel eftersom landet oftast använder andra programmeringsspråk än det mest brukade i väst, COBOL.
HOTBILDERNA: Skräckscenarierna var oräkneliga. Allt från falska alarm om kärnvapenanfall till allmän oro för IT-revolutionen, domedagsprofetior, problem för vitala samhällsfunktioner, säkerhetspolitiska aspekter, terrorism, dataintrång, avbruten elförsörjning, fabriksolyckor och panikreaktioner hos allmänheten.
BEREDSKAPEN: Sverige satsade mellan 40 och 50 miljarder kronor. 108 myndigheter rapporterade till Statskontoret som, enligt
forskarrapporten, blev en “hotbildsskapande aktör.”
Under åren fram till 2000 läste jag på en dataprogrammeringslinje på Chalmers. Det var i efterdyningarna av de stora besparingarna, arbetslösheten bland tekniker inom verkstadsindustri i växande så jag valde att söka andra vägar för min försörjning. Även Chalmers påverkades dels genom en kraftig utökning av studieplatser inom teknik men också genom den våg av förändringar syftande till att marknadsanpassa universiteten. De studerandes näsor riktades mot näringslivet redan tidigt under utbildningarna och personalen arbetade energiskt med att utforma sina ämnesområden till passa industrins direkta behov.
En av kurserna var ett grupparbete med syfte att så verklighetsnära som möjligt arbeta med planering av en realistisk produkt. Under kursen hölls föreläsningar om datoriseringar av sjukvården. Från Japan fick vi veta pågick forskning för att utveckla datorer och robotar för att ta hand om patienter i äldrevård. Konkreta projekt visades upp för att inskjuta allvaret och vad som komma skulle. Personligen tyckte jag idéerna var osmaklig och uttryckte mitt ogillande. Som enda deltagare i gruppen underkändes jag, vilket naturligtvis var märkligt eftersom inlämningen var gemensam.
Den underkännande kvinnliga lärarens man var också min lärare i andra kurser. Jag vände mig direkt till honom och snabbt ändrades beslutet. En del lärares hängivna anpassning till industrins krav fick konsekvenser av mindre godartat slag. Men detta var bara början av det som under de följande åren drabbade universiteten genom den nya lednings och styrningsfilosofin som infördes, kallad New Public Management.
Mycket har hänt sedan år 2000 och nu höjs alltmer varningsklockorna för att universitetens roll som säten för undervisning och forskning håller på att eroderas. Denna utveckling kan naturligtvis beskrivas i termer av ett landsförräderi. Det rubriken syftar på här, har däremot en starkare knytning till millenniebuggen.
Bland de studerande diskuterades problemen kring Y2K livligt och det fanns många som avfärdade problemet som i realiteten varande ett ickeproblem. Varifrån de fick sin information vet jag inte men under hösten oroades jag själv alltmer av alla skriverier. Eftersom jag själv var uppe i mitt eget “examensarbete” låg det nära till hands att koppla samman allt arbete som påstods förelåg för att undanröja skadeverkningarna av Y2K och alla studenternas behov av realistiska examensarbeten. Jag gick upp till en av lärarna för att diskutera om inte melleniebuggen borde ge mängder av möjligheter. Frågan ställdes till den som jag uppfattade hade de största kunskaperna om inbäddade system, som ämnesområdets brukade kallas.
Han svarade helt frimodigt och spontant att:
– Milleniebuggen är inte något problem över huvud taget, det är att kasta bort elevernas tid och engagemang.
Jag måste erkänna att svarets enkla brutalitet ställde mig tyst och gapande för några sekunder. Men till sist lyckades jag ändå få fram.
-Men varför går ni inte ut till medier och talar om hur det ligger till, det skulle innebära stora besparingar.
Småleende och lite välmenande förklarade han.
-Jag missunnar ingen att tjäna lite pengar.
Hans frimodighet och generositet var sannerligen övertygande, för hur beroende var han själv av de företag som han nu lät plundra skattebetalarna. Men inte ens de miljarder som sögs upp av data konsulter för värdelös säkerhets och valideringstester räckte för att inte de av spekulation uppblåsta dataföretagen några månader senare skulle rasa samman i 2000-talets första ekonomiska kris.
Landsförräderi är ett starkt ord, och idag går tanken kanske framförallt till alla slag av korruption. Även i Sverige har vi fått ta del av hur vårt samhälle har angripits av denna förgörande samhällskanser. Att de största affärerna hittills varit förlagda till Göteborg är troligtvis ingen tillfällighet. Efter varvsnedläggningar var politiker här hårt ansatta att leverera utveckling, många var i den kollektiva godhetens namn villiga att hjälpa till. Och vem vill missunna någon att tjäna en slant.
