Klyvnadens tid

                                Moské och Minaret.
Tillstånd för att inrätta en minaret har nu blivit en fråga för ordningsmakten. Det är helt enkelt polisen som får ta emot ansökan om att placera rabbinen eller hans stämma högt där uppe i tornet. Nyordningen har fått beröm, men varför? För politiker passar det naturligtvis utmärkt, de slipper själva ta ansvar, göra rätt för sin uppkoppling mot offentliga näringsflöden.

För de flesta journalister, skvalpande om kring i en ideologiska soppa av postmodern nihilism och infångade i av storbanker skuldsatta tidningsmonopol, är de både till penna(näringsfånget) och hjärna effektivt blockerade för att till oss ovanligt dödliga ge information.

För att inte riskera att få löpa, av pressen organiserad, gatlopp kommer polisen att tvingas godkänna det mesta, oavsett dess lämplighet. Polisen är ju redan i ett informationsunderläge, den enda gång de frikostigt får tillgång till media är då något gått överstyr, då startas med 100% säkerhet kampanjjournalistiken. Alla de gånger då ordningsmakten på ett professionellt sätt utför sitt yrkes vardagsarbete är pressens megafoner tysta.

För den kulturradikala journalistkåren är systemet riggat som ett inoljat golv där de själva går fram med spikskor. De har fått ytterligare några duktiga idioter, våra invandrare, att skjuta framför sig i kampen mot resterna av en av de viktigaste markörerna för vår svenska identitet, vårt kristna kulturarv.

Är själv en sekulariserad kristen och har därmed inga dogmer att försvara då det gäller minareternas vara eller icke. Då det gäller moskén är problemet principiellt enkelt eftersom de måste sägas vara en förutsättning för religionsfrihet. Religionsfriheten är en individens rättighet och kan endast så vara, men utövandet är av tradition kollektivt, precis som mycket annat som flockdjuret människan företar sig. Religionsfrihet kopplat till rätten att organisera sig kräver någon form av kyrkorum, i detta fall en moské.

Hur är det då med minareten, är det en förutsättning för utövandet av Islam? När jag själv började fundera på svaret till denna fråga försökte jag sätta mig i den invandrade muslimens situation. Vad skulle jag själv göra i en exil, frivillig eller ej, i ett “muslimskt” land. Skulle jag för min religions skulle göra kyrkklockor och dess klang till en förutsättning för mitt nya liv, min samexistens med värdfolket och dess kultur? Med en fantasibild av det nya landets miljö för min ögon med dess under årtusenden utvecklade kulturella rum kunde jag inte riktigt få till det med mitt lands kyrktorn, och dess klang.

Nu talar jag ju bara för mig själva, men religionsfrihet är inget annat än just en frihet för individen. Men kyrktorn och minareter byggs inte av individer utan av samfund, av religiösa kollektiv, och det är nog här det ställer till sig, och ju mer detta kollektiv är uppfylld av sin egen godhet, dess mer problematiskt blir det. Efter några rundor på nätet sökande efter hur muslimer själva ser på problemet här i Sverige lugnades min farhågor. De flesta som yttrade sig såg det på samma sätt som jag själv med kyrktornet, minareten gjordes inte till en ödesfråga för deras religiösa liv.

Religionsfrihet är en helig princip, som inte ens är 200 år gammal här i Sverige. Den är en del av den frihetsrörelse som möjliggjordes genom de nationella uppvaknandet och demokratins genombrott, och var samtidigt en viktig kraft i denna utveckling, de förutsatte varandra. De religioner och ideologier som då hittills lyckats fånga in individen i hanterbara kollektiv, under svenska kyrkans ordning och allenarådande makt, förlorade sin trollbindande kraft. Frigörelsen som kom genom bl.a. religiös väckelse krävde egna kollektiva rum, i frikyrkor, nykterhetsloger, folkets hus och fackföreningslokaler.

I denna nya värld som skapades behövdes inga kyrkklockor eftersom tilltalet var ett helt annat, det var det egna läsandet, fritänkeriet, det personlig ansvaret. De nya församlingsledarna hade ingen del i en gammal överhet. Förutom att kyrkklockorna spelar roll vid de dödas inringning, har de ett tilltal som ligger vid sidan om dessa nya individuella möten med religionen. Det är ett maktinstrument, prästens, kyrkans påkallande om individens uppmärksamhet. Den är av samma slag som högtalarna spelade i det sovjetiska systemet, maktens tilltal till flocken. Detta gäller naturligtvis ännu mer minareten vars budskap är direkt meningsbärande.

Religionsfriheten blir problematisk med denna “broadcasting” “rikskringkasting”. Till skillnad från radio kan folk innanför minaretens räckvidd inte stänga av “gaphalsen där uppe i tornet”, och utsätts så för ett icke önskat religiöst budskap. Vi har fått någras frihet på andras bekostnad. För de allra flest ses också både minareter och kyrktorn som en rest från en annan tid, de spelar inge roll varken för religion eller samhällsliv.

Skall då kyrktornen rivas? Nej det tycker jag inte, och den idén har heller inget direkt stöd i argumenteringen ovan. Kyrkklockorna är en del av en Svensk kultur, sånt är faktiskt viktigt.