Klyvnadens tid

Malmaeus “Tillväxt”: Ingen botten, men djup klyfta
Det krävs diskussioner om vårt ekonomiska system för att det skall bli möjligt för mannen på gatan att förstå och ta ställning till alternativen. För nya analyser, teorier och förslag är diskussion och tankeutbyte en förutsättning för utveckling, polemiken blir en första nödvändig prövosten i en kollektiv lärprocess. Våra akademier med alla sina nationalekonomer väljer dock nästan uteslutande tystnad..

Vårt ekonomiska system är ingen del av naturen med ett okänt antal nivåer och beroenden, det är konstruerat av människor och definierat genom lag och är därför en företeelse som går att förstå. Nationalekonomernas uppgift i ett demokratiskt samhälle byggt på en avancerad arbetsdelning är att vara våra ögon för att förstå och förklara vad som sker inom sitt ämnesområde. 6 år av ekonomisk kris med ökande arbetslöshet och dyrtid utan någon förklaring till det människoskapade ekonomiska kräftgången vi sitter i, bara tystnad. Är tystnad här en kvalifikation för meriter, karriär och lön?

Mikael Malmaues håller inte tyst, men det han säger bär tvetydighetens kännemärken. Är detta ett tecken på att något nytt håller på att hända, börjar det bli tillräckligt många ekonomer som tröttnat på att dra det nationalekonomiska positivet?

I Grus&Guld anmäldes hans bok Tillväxt till varje Pris av Gunnar Rundgren, nedan kommer en längre kommentar till denna anmälan.

“Tillväxt till varje pris” av Mikael Malnaeus(MM) anmäld som Boktips av Gunnar Rundgren(GR) i förra numret av G&G är en motsägelsefull text. Den kan tolkas som GR gjorde, som ett försvar för rådande ränte- och skuldbaserade penningsystem. Men man kan också välja att ta upp Malmaeus sista kapitel, där han tar upp räntefri ekonomi och penningreform som delar i en alternativ ekonomi.

Här finns en djup klyfta mellan analys och förslag till åtgärd, mellan handling, musklerna och motivationen, hjärnan, det ger ingen fungerande politisk kropp, bara förvirring och handlingsförlamning. Hade MM valt höja sig ur den traditionella nationalekonomin, hade den räntefria rörelsen kanske fått sin egen uttolkare och inspiratör..

Vilka problem finns då med de av GR valda delarna av MM:s argumentering kring finansindustrin och dess betydelse för ekonomin?

“Spekulation och skuldberg”, “det finansiella kapitalet- pengarna, aktierna osv – skapar vare sig välstånd eller tillväxt.” citerat av GR från “Tillväxt till varje pris”

Hela den akademiska världens generalfel förs här fram som någon slag av ny kunskap. Anledningen till att alla nationalekonomer misslyckades med att förutse den pågående ekonomiska krisen är just att finanssystemet, bankerna, pengarna och skulduppbyggnaden inte tas med i analysen. Eftersom skuld och finanskris orsakats av finanssystemet, så påverkar den både välstånd och “tillväxt” åtminstone på detta sätt.

GR citerar vidare. “finansiella transaktioner är snarare ett tecken på att det inte finns något lönsamt ställe att investera kapital i.” Återigen friskrivs finanssystemet. Det är realekonomi det är fel på, det är den som måste locka till sig finanskapital(läs släppa ifrån sig sina vinster). Med en 6:år gammal skuld och finanskris är det inte lätt att få detta att gå ihop

Tillväxtkritiker ser alltmer finanssystemets betydelse för hela ekonomin, vilket lett till krav på reformering av bank- och penningsystemet. MM ser det hela med andra ögon. Det görs så här med GR:s ord: “Skapandet av pengar driver inte tillväxt, men den ojämna fördelningen av tillgångar gör det.”

Det är svårt att inte se att just skulder i sig driver på tillväxt eftersom de är ett löfte om framtida ekonomiska insatser. Att skulder leder till en omfördelning är heller ingen hemlighet, men detta förhållande kanske döljs i orden “Skapandet av pengar”. Det som dessa till synes neutrala ord inte förmedlar är finansindustrins inblandning i skapandet. Bankerna skapar “pengar” bara då de balanseras i bokföringen av en låntagares åtagande, hans skuldsättning. Är då det av lånet uppkomna ränteflödet inte omfördelande. Räntan verkar 24 timmar om dygnet, realvärdet av arbete sugs som ett ränteflöde in i banken. Till detta kommer den omfördelning som sker genom att systemet driver upp huspriserna. Det blir de unga som blir sittande med lånekostnader och sämre boendestandard.Det är näst intill en bedrift att inte se denna omfördelning och att dessutom föra fram den i G&G är näst intill en förolämpning mot dess läsare

Det är inte bankfrågan som är bokens tema, utan tillväxt, varför det är rimligt att även beröra själva temat för boken.

Om tillväxt bara ses som en ökning av volym, som en en expanderande ballong är det lätt att förstå att det finns en gräns för expansionen. Det är kritiken av tillväxt i denna bemärkelse som nu börjar få ett genomslag, och som “Tillväxt till varje pris” fördjupar.

Att mäta tillväxtens kvantitet med BNP, visar MM är en tämligen osäker vandel. Miljöförstöring fångas inte upp, om den inte åtgärdas, samma sak gäller med exploatering av naturresurser. Med det mänskliga arbetet förhåller sig det tvärt om, det fångas upp till 100% om det handlar om lönearbete, trots att arbete inte kan ses som ohållbart, miljö- och resursförbrukande per definition. BNP mäts i marknadsvärde och inte i produktion av reala resurser, vilket möjliggör manipulation. Kvalitativa egenskaper kommer ju heller inte med i BNP-måttet vilket även det bidrar till att göra det i praktiken oanvändbart för politisk styrning av ekonomin. BNP måttets brister stannar inte här, eftersom det enl. MM inte fångar upp varken produktivitets- eller effektivitetshöjningar, faktorer som förespråkare för tillväxt har som viktigaste argument för sin ståndpunkt.

Att politiker inte kunnat få gehör för sina ståndpunkter mot en i akademierna starkt förankrad företagsvärld är kanske inte så konstigt. Årtionden av misslyckanden kring internationella miljökonferenser har sin strukturella förklaring som förstärks av det faktum att inte vetenskaperna lyckats med att identifiera problemen, inte ens lyckats med att mäta produktionsökningen och dess konsekvenser på ett klargörande sätt.

MM vill trots detta hänga kvar vid dessa internationella sammanstrålningar och mediahändelser med förhoppningen att “klarspråk” om BNP:s brister skulle kunna “tydliggöra hur ansvaret borde fördelas då det gäller att minska det samlade resursutnyttjandet”.

Det är kanske så att svar på problem inte levereras från tankesmedjor eller blommar ut som lövade teorier ur aktivisternas hjärnor. Har inte omställningsrörelsen redan gett ett svar på dessa problem. Deras svar är praktiskt. OMSTÄLLNING hörsammas av tusenden fötter som tagit sig an “tillväxtekonomiernas problem”. Det är folk som tröttnat på att vänta och nu själva ser till att något händer. OMSTÄLLNING är också en ersättning för TILLVÄXT som analytiskt redskap. Det handlar inte bara om kvantitet utan även om kvalitet. Omställning öppnar så upp för att se verkligheten som den är, det finns inte ett enkelt recept, men många principiella och praktiska lösningar, som när de prövats kan leda vidare. 70-talets gröna våg har prövat samma väg, och skickar en tydlig erfarenhet: “Utan att de politiska och ekonomiska förutsättningarna ändras är varje rörelse av detta slag dömda att gå under med sin egen generation”. Både tillväxtkritiker och omställare saknar idag kanske det viktigaste, en näringspolitik för landsbygd och småföretagande. Särskilt viktigt för JAK blir följdfrågan: Hur kommer småföretagens ställning att påverkas av räntefrihet och en penningreform?

Även insänd till Grus&Guld utan att bli publicerad.