Avlyssningshaveri
En bild som lämnat mång spår av sorg och förtvivlan. Ett offer, med all sannolikhet helt oskyldig till sin fruktansvärda död den 9 i 11 2001. Den avlyssningshysteri som nu av SÄPO håller på att säljas in hos Sveriges nätleverantörer, hur många oskyldiga offer kommer den att skörda, och är det priset för denna mans olycka? Det senare är vad krigarna mot terrorismen vill få oss att tro. Hur många offer har nu detta krig skördat och hur många nya, lika oskyldiga som den fallande mannen, återstår att fånga i övervakningsnätet?
Denna mans upprättelse, vårdandet av hans minne och vår frihet är båda beroende av hur händelserna på Manhattan den 9/11 2001 hanteras.
Det vanligaste argumentet för att tillåta automatisk reglering av avlyssning är:
“Eftersom jag inte är en brottsling och inte har något att dölja gör det inget om de avlyssnar mig.“
Naturligt är denna inställning smått rörande i sin tillit till våra myndigheter. Och det kan naturligtvis sägas mycket tårdrypande om den investering i mänsklig godhet som den spontant förmedlar. Medtaget alla negativa erfarenheter av centralisering och maktkoncentration kommer tolkningen av denna stådnpunkt vara helt annorlunda, den talar om politisk naivitet så aningslös att den gränsar till dumhet.
En för hacking dömd yngre man berättade om sina försiktighetsåtgärder vid uppkoppling mot nätet. Han sade att han numera är mycket försiktig vid användandet av söktjänster. Ordet skatt ville han inte längre använde eftersom det skulle kunna peka mot att han var ute efter att söka vägar till skattefusk. Så talar en man inte utan kunskaper om hur vårt nät kan utnyttjas.
Handlar då inte detta i grunden om våra rättsvårdande myndigheters integritet och yrkesutövande. Jo, så är det ju, och till och med detta vet vi är ett problem. En man har dömts för massmorde i skydd av en slags yrkespsykiatrisk miljö av terapeutiskt trams. De rättsvårdande myndigheternas tillkortakommande i andra fall visar att detta inte är något undantag.
Mediernas roll i rättsprocesser skall inte underskattas. Fallet Olle Möller visar att så var fallet redan i mitten av det förra seklet. Han dömdes trots sin oskuld till mord två gångar. Aftonbladet utlovade belöningar för tips, framför allt kvällstidningarna drev frågan till hysteri, Olle Möller blev ett offer för en medial häxprocess där han fick stå som ondskan personifierad.
Kan detta upprepas? Har medierna mindre makt idag? Vad kan nu planteras i skydd av en välmenande jakt på terrorism? Terroristhotet är säkerhetssamhällets försvar för en total nedmontering av rättssamhälle och vår frihet. Men hur står det egentligen till med det terrordåd som utlöste korståget mot våra friheter, mot våra medborgerliga fri och rättigheter?
Vad hände egentligen för dryga 12 år sedan då 3 skyskrapor föll samman på ett näst intill mirakulöst sätt? De
ramlade samman i fritt fall, som om hela bygget plötsligt förlorat allt, fullständigt allt av inre motstånd. Som om de tusentals ton av stål och betong inte längre fanns.
Tusentals ingenjörer och arkitekter kräver en förklaring och en ny utredning. Det är ett krav som bottnar i tiotusentals år av yrkeserfarenheter inom området. För att säkert åter kunna konstruera byggnader likt WTC måste orsakerna till dessa byggnaders oförklarliga pulverisering redas ut.
Verklighetsförnekare och mörkläggare inom svenska medier har sedan detta år Noll, Ground Zero, stämplat all diskussion om 911 som konspirationsteorier. Nu får de själva skörda frukterna av denna sin aningslösa följsamhet mot underrättelsesamhällets tjänster till världens starkast maktintressena. Nu hotas deras egen verksamhet då deras redaktioner avlyssnas, då inga säkra trådar längre kan skydda de uppgiftslämnare som är en nödvändig del av deras verksamhet.
Inte förrän medierna vågar lyfta på alla stenar rörande terrorismens orsaker kommer attackerna mot vår rätt till att tala, skriva, tryck och tycka fritt att kunna hejdas. 1984 har passerats, men så långt behöver inte klockan vridas, gå tillbaka till 2001. Syna de officiella myterna om vad som hände på Manhattan dessa ödesdagar. Det är dags att vi inte låter dessa händelser fräta sönder våra samhällen innifrån, och det är först då som knäböjandet vid dess minnesmärken inte behöver bli ett hot mot oss som lever i skuggan av tornens fall.
