Klimatfrågans ångest
Befrielse från klimatångest
Många oroas av klimatfrågan 3 av 4 svenskar oroas på ett sätt som plågar. Är det så att det saknas balans mellan engagemang i klimatfrågan och resultat av arbetet? Så, vad har då uppnåtts i klimatets namn.
Med hänvisning till klimatförändringar lyckades det Maria Wetterstrand att få Miljöpartiet att släppa kritiken av EU. EU-motstånd hade blivit en bromskloss för språkröret, klimathotet blev det politiska kort som fick dess medlemmar att tona ner kritiken mot EU. Klimatet känner ju inga gränser därför leder klimatfrågan automatiskt till att engagemanget överskrider nationsgränserna, det blir i EU som påverkan kan ske.
På samma sätt använde Maud Olofsson klimatfrågan för att få partikamraterna i Centern att släppa motståndet mot kärnkraften, moroten var den “gröna omställningen” som klimathotet gör så viktig.
Tillverkningen av lågenergilampor, innehållande kvicksilver, tvingades fram i raketfart, den politiska hävstången som gjorde detta möjligt var naturligtvis klimatfrågan. Nu sprides ett av de giftigaste ämnen vi känner i en aldrig tidigare känd omfattning.
Etanolanvändningen forcerades fram med hjälp av klimatfrågan. Idag vet vi hur dåligt det var, en riktig politisk blindgångare.
När jag var ute för att plockade årets ranson av blåbär fick jag snällt leta mig nya marker för här hade markägaren inte bara gjort ett kalhygge han hade också dragit upp alla stubbar. Det ultimata sättet att exploatera skogen genomförs nu under förevändning att det behöver göras för klimatet skull. Naturligtvis fullständigt förryckt.
Med klimatet som förevändning har man nu också börjat kritisera biologiska processer. Kornas rapande och fisande har plötsligt blivit ett hot. Man funderar då varför inte jorden började koka då de amerikanska prärierna “befolkades” av miljontals bufflar.
När för en gång skull ett förslag restes som låg i den andra vågskålen. Jag tänker på idén om klimatmärkning, så lades det snabbt åt sidan med hänvisning till EU:s regler om fri konkurrens.
Så här kan vi tillsamman räkna upp exempel efter exempel på dåliga saker, som på löpande band genomförs med klimathotet som förevändning.
Det är något som gått fullständigt snett när det gäller klimatfrågan. Vad är det som gör att allt blir så fel? Alla politiska partier håller med, medierna står på tå för att föra ut budskapet, forskare får bidrag för att på alla tänkbara sätt ge kropp åt det svårgripbara, det som skall tala om vad som händer vår planeten. När nu i stort sett alla forskare, så sägs det, vet att jorden kommer att gå under om vi inte gör något, så görs ändå inget. Världens politiker kan inte ens genomföra en skatt på flygbränsle för att visa att det inte bara är snack. Glappet mellan budskap och handling har hos många skapat en olustkänsla, klimatångest.
Det som gjort att jag började skriva om denna fråga var ett inslag på P1 om just klimatångest. Det var ett inslag som gjorde mig spontanförbannad, jag skrek högt i protest över middagsbordet. Nej nu får det vara nog det här är ju inte klokt. Använda barn som politiska gisslan, vad hänsynslöst.
Var var det nu som fick mig att skrika så att så att matrester spreds över bordet. Det var lilla Hanna som fick tala ut om sin oro över den värld de vuxna styr och ställt med.
“Växterna kommer att dö”
“Vi får syret av växterna så vi kommer också att dö”
varför.
“Därför att det blir så varmt. Växterna kommer att dö av utmattning”
Hanna ingår i ett forskningsprojekt, Höstförsöket, som leds av Kjell Bolmgren från SLU. 18000 barn ingår och skall under den gröna perioden registrera förändringar i naturen som kan knytas till ett varmare klimat. P1 gör det bästa för att ge en vetenskaplig inramning åt det hela, att barnen kommer att hjälpa till att se vad som händer med klimatet.
När observationer påtalas som talar mot uppvärmningshypotesen så relativiseras observationen med det faktum att klimatet variera med stor spridning mellan varje år. Förändringar kan bara säkras under längre tidsperioder, det handlar om 10-tals år. Om barnen i försöken kommer att få veta detta berättar inte programmet.
Jag bara undrar varför kan vi inte låta barnen få ha sina barnaår för sig. De läser säkerligen ändå av de vuxnas känslor av utsatthet och otillräcklighet. Men att så påtagligt konfrontera små barn med det ofattbara att vi alla kommer att dö för egen hand. Har politikers och vetenskapares desperation blivit så bedövande att de är tvungna att ta barnen som politiska gisslan?
Vad är det som är så fel med denna klimatfråga som leder till den ovan uppräknade motsägelserna?
Är allt uppdiktat för att hålla mänskligheten i strama tyglar? Det är faktiskt många som just anser det. Men skapar inte denna position en än större olust och erodering av mänsklig självkänsla, en rent nattsvart hopplöshet. Just så är det i min värld, denna ultimata konspiration blir bara i sig en flykt undan problemet klimatfrågan. För det verkar ju blivit så att det är själva frågan som blivit ett problem.
Jag tror att vi måste fundera över varför själva frågan, klimatfrågan, hela tiden trots de enorma engagemang som läggs ner av enskilda bara leder fel. Leder till att felaktiga beslut tas, leder till dålig självkänsla och splittring istället för politisk enhet och självtillit.
Den demokrati som vi alla bekänner oss till är organiserad i våra stater, genom dess representativa system, det är faktiskt bara här som ett fungerande demokratiskt system finns. Den globaliserade ekonomin gillar inte demokratin i våra stater och vill därför bryta ner den. Anledningen är att de största företagen i vår värld är så mäktiga att de kan hålla i taktpinnen, och de vill ha ostörda världsmarknader. Stater med folk som vill styra sina liv på det ena och andra sättet ställer till det för dem.
Spelar inte klimatfrågan alla de som vill riva ner existerande demokratiska strukturer i händerna. Trots att det kanske är svårt att inse, tjänar klimatfrågan intressen som vi samtidigt ser är orsak till det som förstör miljö och demokratiska strukturer. Detta är ingen konspiration det handlar om strukturer och hur de fungerar.
Det finns ytterligare en omständighet vad gäller klimatfrågan som gör den till demokratins fiende. Klimatfrågan är expertstyrd. Klimatfrågan styrs helt av de rapporter som världens vetenskapare lyckas enas om. Genom klimatfrågan fråntas vi möjligheter till politiska val och blir placerade på läktaren. Den vetenskap som det här handlar om gäller något som det är omöjligt att med sina egna erfarenheter kunna bekräfta. Det handlar om HELA jordens klimat. Oavsett om vi tror på att människan håller på att genom klimatförändringar göra jorden obeboelig eller inte, är det forskarna och bara de som kan dementera eller bekräfta våra åsikter.
Vad skall man då dra för slutsatser av detta? För min egen del bryr jag mig helt enkelt inte längre, klimatfrågan är en ickefråga. Tror inte för den skull att mina val kommer att bli till större skada. Åtminstone inte om frågorna låter sig avgöras bakom ett lieorv.
Det är vår förmåga att fatta demokratiska beslut som är det viktiga, och det ser ut som att klimatfrågan ställer till det allt mer.
