Marxism

Nykolonialism genom bi(S)tånd.

11 sep , 2019  

Efter att ha läst Bengt Olssons artikel om svenskt bistånd till befrielserörelser i Afrika och speciellt Zimbabwe framstår ett tydligt mönster som sällan diskuteras. De politiska motsättningarna som finns och varit en del av Västeuropas utveckling under moderniteten överförs till Afrika i politiskt förpackat bistånd. Och få inser hur kolonialismen, Västeuropas inflytande i Afrika, förnyas genom ideologiskt och politiskt inflytande. Marxisterna har lyckats med att dölja sin roll genom att peka ut rasism som problemet när det i verkligheten är deras eget ideologiska inflytande som underminerat möjligheterna till en Afrikansk kulturell och politisk väg ur ekonomiskt och politiskt beroende.

Vi kliver in i handlingen genom statsminister Ingvar Carlssons besök i Zimbabwe 1989, gående hand i hand visar Mugabe-Carlsson upp sig för världspressen. Det borde ha talats tydligare om att de två händerna som sluter sig om varandra har den marxistiska knutna näven som gemensam form, det är ideologi som förenar. Det är också marxism som är den dominerande i rörelsen för Afrikas frigörelse oavsett den är förpackad i sovjetisk eller kinesisk kommunism, eller i den svenskt folkhemska varianten socialdemokrati. Marxismens inflytande i efterkrigstidens avkolonialisering är sällan något som diskuteras. Orsaken är uppenbar: har man skit i näsan så känner man inte lukten. Genom marschen mot institutionerna har akademierna, förvaltningar och medierna infiltrerats av marxistiska influerade medelklassungdomar som saknar förmågan att se den egna ideologin som ett problem i sammanhanget. De är tvärt om formade av dess politiska budskap och aktivistiska framtoning.

Vad Bengt Nilsson visar i sin artikel är hur biståndsmedel från det internationellt inriktade Sverige slussas till olika slags befrielserörelser, allt efter färgen på den egna politiken.

Zimbabwe intar en prominent ställning när det gäller Sveriges stöd till befrielserörelser och kampen för svart majoritetsstyre i södra Afrika. Biståndet till studenter i exil och till politiska fångar inleddes redan vid mitten av 1960-talet. De båda befrielserörelserna Zanu och Zapu erhöll omfattande svenskt stöd. Sveriges bistånd utgjorde 40 procent av Zanus civila budget vid slutet av 1970-talet. Joshua Nkomo, ledare för Zapu har i sina memoarer skrivit att svenska Sida var den mest generösa biståndsorganisationen av alla i västvärlden.

…..

Under 1960-talet var svenska socialdemokrater mest inriktade på att stödja befrielsekampen i de portugisiska kolonierna, medan svenska borgerliga partier, särskilt centern och folkpartiet, förordade stöd till framför allt Joshua Nkomos rörelse Zapu. Folkpartiets ungdomsförbund propagerade starkt för ett sådant stöd och ordnade insamlingskampanjer.

Liberalism och marxism har ofta beskrivits som varandras politiska motpoler. Här ser vi hur de kan samsas under den svenska statens ymniga näringsflöden, så ser den humanistiska stormakten ut. Den ideologiska rivaliteten har tonats ner och smälter samman under 1990-talets,  den nyliberala ”enda vägens politik”. När seklet går till ända har vänstern krängt av sig sitt antiglobalistiska arv.

Utan överblick över det marxistiska inflytandet på den afrikanska kontinentens kan det vara svårt att förstå vilken skada denna västerländska ideologi haft för den politiska utvecklingen i Afrika. Det Bengt Olsson här visar vad gäller Zimbabwe gäller för ett stort antal afrikanska länder.

1989, besökte Ingvar Carlsson Zimbabwe……..Då hade den fruktade Femte brigaden under personligt befäl av Robert Mugabe under flera år bedrivit en mordkampanj i Matabeleland för att krossa Joshua Nkomos maktbas.

Massmördandet var ingen hemlighet, det var känt i hela världen. Den brittiska tidningen The Observer hade publicerat detaljerade ögonvittnesskildringar av övergreppen. Jan Cedergren på Sida, tidigare chef på biståndskontoret i Zimbabwe tonade ned händelserna och beskrev det som att civilbefolkningen i Matabeleland hade ”kommit i kläm”. Han avrådde från att använda biståndet som ett påtryckningsmedel för att förmå Mugabe att upphöra med massmördandet.

National Heros Acre: Ett monument över revolutionen i vilken Mugabe intar en central plats. Det byggdes i mitten av 80-talet av Nordkoreaner, vilket framgår av de avbildade personernas anletsdrag.

Det de afrikanska folken var minst betjänta av är en ideologi som legitimerar våld för att nå politiska mål. Genom Marx och Mao får Mugabe de ideologiska argumenten att med våld skapa ett svart Afrika. Det äreminne över sin insats som Mugabe redan i mitten av 1980-talet  reste utanför Harare talar sitt tydliga språk. De stora kopparrelieferna och skulpturerna har gjorts av kamrater i vapen från Nordkorea.

Vad marxismen vid statens roder lett till, ser vi idag inte bara i Zimbabwe. Den så kallade Afro-marxismen uppges ofta som förverkad och ett avslutat kapitel i och med Sovjetunionens fall. Det har lite med verkligheten att göra, en sekulär religion som har världens största ekonomi och folkrikaste stat som sin tillskyndare placeras inte så enkelt i ideologiernas skräpkammare. Följande stater har ett stort marxistiskt inflytande i maktens centrum: Etiopien, Eritrea, Kongo, Somalia, Benin, Madagaskar, Zimbabwe, Kap Verdes, Angolas, Moçambique, Tanzania, Sydafrika. Till detta skall räknas alla de som varit under denna ideologis indirekta inflytande genom FN och biståndsorganisationer. Den allmänna frågan som detta inflytande reser är hur det påverkat den under efterkrigstiden påbörjade nationella frigörelsen från det koloniala systemet.

Att Robert Mugabes bortgång nu sätter Zimbabwes och därmed den forna diktatorns ideologi i rampljuset är logiskt men betyder inte att detta är det enda problemet av ideologisk inflytande från den västerländska civilisationen. Det finns en etablerad kritik av hur  de afrikanska klansamhällena klarar att hantera den representativa demokratins partiväsende med dess politiska polarisering. Varför utlöser de politiska processerna så ofta väpnande strider mellan olika stammar och befolkningsgrupper? Den postkoloniala utvecklingen handlar som vi ser inte endast om ett fortsatt ekonomiskt beroende. Vi har en långt mer komplicerad situation.

Under arbetet med denna artikel stöter jag på information, också denna gånga är det Bengt Nilsson som håller i pennan. I tyst samförstånd utvecklar Bengt Nilsson den ideologiska och geopolitiska analysen. Vad jag efterfrågade i mina första rader, hade alltså redan levererats.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *