Klyvnades tid

Minoriteternas problem formulering.

3 maj , 2019  

Det började med att jag fick en länk från denna artikels författare. Det handlade om integration och vad bristande resultat beror på.

Hej dela gärna på Facebook: Den tidigare polisen Mustafa Panshiri, M-politikern Hanif Bali och Hamid Zafar som är barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun, pratar om kulturella motsättningar i Sverige och panelen försöker reda ut begreppsförvirringen kring ord som medborgarskap, etnicitet och kulturidentitet. En central fråga är kravställandet som taktik för att möjliggöra integration. Moderator är Navid Modiri.
Jag lyssnade genom länken och gav ett svar:

Detta är mångkulturens skademinimerare. De anklagar svenska folket för att inte förstå, då det i realiteten är den vänsterliberala eliten som bär skulden.

Även dessa herrar skyddar islam, genom att påstå att det inte är islam som är problemet utan tolkningarna, dvs muslimerna.

Jag kommer aldrig att anklaga enskilda muslimer för någonting eftersom jag aldrig kan var säker på vad de står heller vad deras agenda är.

Om islam kan man däremot med mycket stark logisk bevisföring avfärda som oförenlig med Sveriges kultur och vår stats lagar. Alla dessa invandrade kulturella muslimer måst få sin islam ifrågasatt inte framförallt på Vilks vis utan för vad som är konsekvensens av vad som är islams skrifter, i guds ord och profetens handlingar.

När jag läser om mitt svar så inser jag att de behöver utvecklas för att inte bli feltolkade. Den första meningen är ett svar på Hanif Balis angrepp på den svenska majoritetskulturen för att inte kunna skilja på etnicitet och medborgarskap. Hanif redovisar ingen undersökning som visar att Svenska folket verkligen ser på sitt ursprung så lättvindigt. Att det politiska etablissemanget och dess megafoner i Public Service anser att, svenskar är alla med svenskt medborgarskap finns däremot många exempel på. De tre personer från Rwanda som dömts för folkmord på Tutsier 1994 beskrivs av Aftonbladet och SVT/SR som svenskar, trots att de endast bott i Sverige i c:a 20 år. Det har naturligtvis inget med verkligheten att göra. De är och kommer alltid att vara rwandier med eller utan svenskt medborgarskap.

Att vi i Sverige förstår skillnaden mellan medborgarskap och nationalitet framgår med tydlighet i vår grundlag, i det specifika skyddet för fem stycken nationella minoriteter. Mediernas och det politiska etablissemangets angrepp på Björns Söder i denna fråga visar återigen att det är mediernas och politikerklassens globalism, deras strategi för ett mångkulturellt samhälle, som är problemet.

Det riktigt skruvade uttalandet står Mustafa Panshiri för i detta samtal. Han går så långt att han ställer sig själv som bevis för att islam inte är något problem. Man skulle nästan kunnat tro att han försöker nå en slags gudomlig status, som kan göra sig till det enda sanna uttrycket för islam. Menar Mustafa att om islam och dess skrifter inte fanns så skulle IS ändå ha existerat? Måste inte Islam vara en del av problemet som inspirerat till IS-terrorism. Genom att friförklara islam försöker samtalspanelen, dessa minoriteternas generaler göra problemen kring integration och islam till en intern fråga för muslimer. Till stor hjälp här är islamofobistämpeln, en skambeläggning som främst biter på ickemuslimer. Det är är ett mycket kraftfullt verktyg för att dämpa och styra ut kritik av islam. Statsministern har tydligen blivit så uppskrämd att han 2015 lovade att aldrig kritisera islam, en religion som han högaktade. Gäller det även stening av äktenskapsförbryterskor, och stympning av tjuvar.

Efter Panshiris kraftfulla försvar för islam vill moderator Navid Modiri  avsluta diskussionen, men tvingas av reaktionerna från public och Hanif Bali lägga till fem minuter för fortsatt diskussion. Men istället för att diskutera vilka utövare av islam det är som är problemet(tydligen för känsligt) tar diskussionen en helt annan vändning. Panelen återgår till sin inledande linje, att lägga skuldbördan på Sverige och dess majoritetsbefolkning. Problemet i Sverige är att vi inte ställer krav på invandrare. Att invandrare som kulturvarelser skulle ha något med integrationsproblemet att göra  skjuts åt sidan.

Panelen har rätt i att Sverige inte ställer krav på invandrare. Ytterst bottnar detta i den vänsterliberala kollektivistiska ideologin som ser alla problem som systemets, som socioekonomiska problem. En ideologi som bortser från att de enda som faktiskt kan bära ansvar är de handlande individerna.  Det är deras motivation som grundar sig i deras syn på samhälle sina vänskapsrelationer och därav styrda förväntningar som avgör hur de skall handla.

Det är samma ideologi som manifesterar sig som politiskt intresse och makt i den offentliga sektorn, ett välfärdsindustriellt komplex som under de senaste fyra decennierna lagt in en högre växel, genom att använda invandring till att utöka sin maktbas i nya klienter, välfärdskonsumenter. De är också socialdemokratins främsta nya rekryteringsbas. S behöver mer röster därför vill de ha fler invandrare. Tydligt blir här Hanif Balis kommentar om nödvändigheten av ett stopp för invandringen för att klara en integration som hittills aldrig fungerat, intressant är den mångkulturellt vurmande moderatorn  försöker att skämta bort Hanifs invandringsstopp..

Med detta sagt så återstår att förstå hur det individuella ansvaret skall fås att verka för ett handlande som stämmer över rens med vår kultur och våra sekulära lagar. Det är den muslimska invandringens anpassning som är problemet, vilket beror på deras stora antal och de kulturella skillnaderna. Hur skall individer som växer upp i denna kultur förmås att välja rätt utan att islams innehåll diskuteras och ifrågasätts? Islam är tydligen höjd över all kritik. Just det, islam är främst för islamister som IS guds ord, och skall nu inte få ifrågasättas. Det är islamisters hela poäng som nu kulturella muslimer som Mustafa Panshiri försvarar.

Problemet med islam och muslimers förhållande till islam är ju dess fundamentalism och med vilken ihärdighet och religiösa hetta som tron manifesterar sig. Till detta kommer klanstrukturen som binder fast individerna i ett socialt skruvstäd.  Här har svenska lag liten eller ingen betydelse. Hur dessa parallella samhällen skall brytas upp och integreras i en sekulär demokrati som islam lärt dem att förakta blir obegripligt utan att underkastelsen under islam ifrågasätts.

Mustafa Panshiri hänvisar till Eli Göndör till stöd för sin ståndpunkt. Jag förutsätter att det är författarens senaste bok som avses. Jag har inte läst den. Men den finns recenserade i nättidskriften Kvartal. Det är en intressant diskussion som där förs. Jag hittar dock inget stöd för att Eli Göndör anser att islam inte är ett problem. Här diskuteras en helt annan sak:

Men det islamistiska föraktet mot väst och det väst står för skulle inte finna gensvar, instämmande eller acceptans utan dessa teoretikers inverkan på samhällets förståelse av, eller uppfattning om, hur världen ser ut. De politiska aktivisterna och salafi-jihadisterna använder nämligen samma argument som Fanon och Said i sin retorik för att uppnå sina mål i Europa.  

Främst handlar det om hur vänster och politisk islam intar samma grundläggande syn på våld riktat mot den västerländska civilisationen.

Hur är det då med det personliga ansvaret för den egna integrationen, det som vår panelen för minoriteter påstås ha bestulits dem av en liberal och curlande stat. Frågan om individens ansvar är inte ny och många svar har formulerats. Ett är av  Israa Schakir, som på sin FB-sida skriver följande.

Det viktigaste i integrationen är inte ordets mening, utan vad det innehåller och vad det kräver för att integrationen ska bli av. Att komma hit och lära sig språket är plikt nummer 1, om man vill bli inkluderad i samhället.
Men integrationen blir aldrig lyckad om inte vi som kommit hit gör det av eget intiativ.
Det är sant att det inte bara handlar om att lära sig språket eller så, men samtidigt måste man lära sig att följa landets lagar, förstå hur svenskar tänker i si och så, förstå hur statssystemet går till och knäcka den dolda koden i samhället om varför folk tänker som de tänker och gör som de gör.
Sker inte dessa ovannämnda punkter, då har man inte försökt med att integrera sig.
Att en svensk ska komma och ”integreras med mig” är helt omöjligt, om det är bara svensken som integrerar sig och inte jag…
Att Stefan Löfven erbjuder jobb och bostad som integrationsmedel är ju för att de två sakerna är de enda som politiker kan erbjuda, för som jag nämnde tidigare, INGEN kan integrera någon annan eller integreras med. Man kan bara integrera sig själv, och detta är de nyinflyttades ansvar!!!
Svenska samhället ger många rättigheter, och bara några få krav:
– Att lära sig språket
– Att utbilda sig, eller försöka komma in i arbetslivet för att inkluderas i samhället och bygga det svenska sociala nätverket
– Att följa lagar
3 krav. Är man inte inkluderad i samhället då har man misslyckat med dessa tre krav. En svensk kan inte göra något åt det!

Israa Schakir.

Detta mitt nedslag i Hur kan vis diskussion ställer en uppenbar fråga. Hur förmår representanter för de som skall assimileras in i vår kultur formulera politiken för ett land som håller på att slitas isär av massinvandring?

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *