Klyvnades tid,Politik

Anders Klarströms SD

27 apr , 2019  

Ingen  i maktmedia har recenserat Anders Klarströms Prima Victoria, trots alla exemplar som författaren skickat ut till de stora aktörerna i vårt offentliga rum. Som väl är är denna anmälan ändå inte den enda att ge författarens arbete uppmärksamhet. SD:s Samtiden har i två artiklar uppmärksammat Klarströms skildring av partiets första år. Ta gärna del av dem innan dessa rader skrivna ur ett vänsterperspektiv. Här och Här. Det borde varit många fler med tanke på SD:s nuvarande roll i Sveriges politiska liv. Genom sina försök att förtiga och tysta en nödvändig diskussion så fortsätter de vänsterliberala redaktionerna den behandling av SD som Anders Klarström beskriver i sin bok.

Avsikten med denna artikel är inte att i detalj granska SD:s historia utan att försöka värdera SD:s politiska utveckling under dess första avgörande sex år med AK som partiledare. Mitt perspektiv då det begav sig från 1988-1995 är en politiskt passiv 68-marxists, efter 1970-talets aktivism passiviserad, men fortfarande fast i den marxistiska världsåskådningens revolutionära retorik.

Trots att jag bodde och arbetade i Göteborg under 90-talet har jag inget minne av Sverigedemokraterna. Jag var för ointresserad av det som medierna beskrev som rasistiskt och högerextremistiskt. Vad medierna främst rapporterade om var dessutom skinnskallar och Vitt Ariskt Motstånd, som lyftes fram därför att de var redaktionernas dröm som politiska motståndare. Det var under dessa år som den reellt existerande socialismen bröt samman vilket jag välkomnade som en befrielse. Jag kommer ihåg min förvåning över den Sovjetkramande folkrörel(S)ebyråkrat som jag mötte på en färja mellan Finland och Estland 1989. Vi satt några stycken och diskuterade baltstaternas framtid, då han med stor säkerhet deklarerade att ”Sovjet kommer aldrig att gå under”. Han var inte ensam om sin övertygelse, vilket inte hjälpte.

Den fråga som då i början av 90-talet skulle kunnat få mig intresserad av SD var EU. Jag röstade naturligtvis Nej i folkomröstningen. Inträdet i EU gjorde mig än mer ointresserad av partipolitik. Det som var viktigt var Sverige som en oberoende suverän stat, det nödvändiga säkerhetspolitiska ramverket för vår demokrati, som jag nu såg ohjälpligt gå mot sin undergång. Jag minns hur jag i desperation hånade de som viftade med en svenska flagga men ändå röstat ja till EU för hyckleri.

Även om de stora medierna skulle gett SD den exponering som de förtjänande, utan lögnaktig demonisering så skulle jag inte varit intresserad. Mina åsikter var vänster och jag uppfattade inte invandringen som ett problem. Jag umgicks med kurder från Iran på fritiden. Jag kommer ihåg en diskussion vi hade. Mannen i familjen gick på universitetet och utbildade sig till socionom och berättade om sitt examensarbete som handlade om nationen som en social konstruktion. Visst kan man se nationen som en mänsklig konstruktion, men jag reagerade skarpt mot påståendet som då var nytt för mig. Jag såg det socialt konstruerade som knutet till individen, vilket nationen rest sig långt utöver genom folket, språket, kulturen över generationer. Min ståndpunkt var i övrigt typiskt vänster där invandrare såg som förtryckta av en illasinnad och diskriminerande majoritetskultur. När jag nu försöker rekonstruera vad jag då stod för märker jag hur jag lätt faller in i att överföra de åsikter som jag nu har som levande för mig även under 1990-talet. En tydlig referens som rättar mig på denna punkt är min reaktion på Ingvar Carlssons Luciabeslut som jag ogillade och fördömde som ett stort steg tillbaka.

Vad som hänt det senaste årtiondet har ändrat min syn på invandring och jag inser idag att det är en massinvandring och ett folkutbyte det är frågan om. Jag ger därför Anders Klarström rätt i de varningar han förmedlar i sina tal om invandringens konsekvenser, och de var riktiga redan under 1990-talet vilket jag inte förstod. Det gäller även varningarna för det mångkulturella samhällets problem vars lösning är någon slags anpassning, assimilering eller att lämna Sverige. I detta sammanhang är det viktigt att ge SD rätt då det gäller mediernas bemötande av SD.

SD förföljs inte bara av redaktionernas lögner utan även av våldsvänsterns direkta angrepp och försök att med våld sätta stopp för deras verksamhet. Det är viktigt att alla som talar i denna fråga också talar tydligt då det gäller SD:s påstådda bakgrund i en våldsinriktad rasistisk miljö. Det var mediernas medvetna linje att lyfta fram Vitt Ariskt Motstånd för att sätta den stämpeln på alla som reste de blågula färgerna. Att Public Service missbrukar sin ställning som en opartisk och balanserad aktör för granskande journalistik beror på att dess redaktioner till en majoritet består av socialister, vänsteraktivister, nyliberaler och miljöpartister. Den som träder in i dessa nästen för politisk propaganda och förföljelse och säger sig vara SD:are mobbas ut. Så ser den verklighet ut som Sveriges skattebetalare håller under armarna med sitt arbete och slit, med den hårdaste skatt på låga inkomster som finns på denna jord.

Detta betyder inte att det inte fanns problem med Sverigedemokraternas agerande under dess första år. Problemen framgår också tydligt i Prima Victoria. Bara två exempel. Under demonstrationer så var en av talkörerna ”ut med packet”. Anders Karlström beskriver hur en SD-aktivist går runt och direkt på plats pekar ut invandrare som måste lämna Sverige. ”Du skall ut”. Dessa angrepp på invandrare i kollektivet ”packet” och som direkt utpekade individer är naturligtvis oacceptabelt och kan inte försvaras. Att det genom sin aggressivitet kan tolkas som rasism kan åtminstone jag personligen begripa. Som kontrast några rader från ett annat sammanhang. På sidan 423 berättar Anders om ett möte med en grupp kurder som sökte svar på några frågor:

Det blev en intressant ordväxling där jag framhöll min förståelse för deras situation. Jag tillstod bland annat att kurderna var ett exempel på en stor folkgrupp med 16 miljoner människor som nekats rättigheten att samlas i sin egen självständiga nation. Precis som vi svenskar nu drabbats av en svenskfientlig politik som skulle leda till ett avvecklande av nationalstaten genom EU och massinvandring. Som god nationalist kräver man respekt för sitt land och folk, samtidigt som man visar samma hänsyn till andra folkslag och deras rättigheter. Detta förstår inte de krafter som förstör och vill riva ner.

Bara här kan vi ana att det automatiskt skulle leda till en mer balanserad verksamhet om SD mer sysslade med att utveckla politiken istället för att med demonstrationer visa på sin fysiska existens. En faktor som dock komplicerar det hela är ungdomskulturens, med främst Ultima Thule, och dess betydelse. Vad som konkret hände i SD är något som jag som utomstående har svårt att värdera. 70-talets 68-vänster var också en ungdomsrörelse där musiken i proggen spelade en stor roll. Här kom dock ett motsatt förhållningssätt i dagen, åtminstone då det gäller folket kring FNL-grupperna/SKP/Fib. De renläriga marxisterna hade svårt att pragmatiskt hantera ungdomens sociala och känslomässiga behov. Den ”kommersiella” musiken med ABBA  i spetsen var borgerlig. Men inte heller punken, trots dess rårevolutionära antikapitalism ansågs intressant för att kanalisera nya energier och nya generationer.

Denna del av 1970-talets vänster har faktiskt en hel del likheter med SD just då det gäller synen på Sveriges nationella suveränitet. SKP var för ett starkt försvar och uppmanade sin sympatisörer att göra värnplikten. Det var naturligtvis en politisk avvikelse inom den marxistiska familjen som mer kännetecknades av pacifism och antinationell internationalism. Visst spelar ungdomskulturer roll men frågan är om det kan vara avgörande för om ett parti skall överleva eller ej. Varför överlevde inte SKP 1980-90-talet nyliberala anstormning? Det gjorde däremot deras socialistiska konkurrenter vuxna ur samma marxistiska ideologi i Kommunistiska Partiet och trotskisterna i Rättvisepartiet.

Trots sina sekteristiska felsteg så stärktes SD vid varje val. Trots SD:s udda val av aktivism genom att demonstrera för Karl den XII och Gustav II Adolf. Att använda Engelbrekt som historisk kamrat i vapen var enklare för den stora massan av Svenskar att förstå, men inte heller det tror jag var avgörande. Vad som var avgörande var att SD tog politiken på stort allvar och det var inte svårt eftersom de hade ett mycket angeläget uppdrag som alla andra partier svikit, det nationella demokratiska. På några sidor ger Anders Klarström sitt svar på hur han ser på sin roll i partiets första år.

Jag är den förste att instämma i att vi gjorde en del taktiska misstaga under min tid. Vi skulle naturligtvis uteslutit en del personer som agerade partiskadligt. Vi kanske borde undvikit att genomföra en del demonstrationer, men där är jag ännu mer osäker. Vi behövde uppmärksamheten och den fick vi, dyrköpt genom våldet som drabbade oss.
___
Samtidigt har man idag lämnat åt historiens glömska, omfattningen av all den  hets, det våld och de förföljelser vi utsattes för! Det är min förhoppning att jag med min berättelse om min tid som SD:s partiledare nu med min bok bidragit till att motverka denna historieförfalskning.

Det finns två mycket tunga argument för Anders försvar av vad som uträttades i SD:s namn under dess första år. Det viktigaste var att SD överlevde medan samtliga konkurrenter, och de var inte få, gick under. För det andra Anders personliga offer under dessa år. Man måste nog själv ha upplevt vad det betyder att offra allt för ett parti och dess program för att förstå. Prima Victoria vibrera i beskrivningar av SD-aktivisternas arbete, partiordförandeskapets ensamhet och tunga ansvar att bära. Om SD inte hade funnits hade då den unge Jimmie Åkesson startat det? Att socialister, liberaler, vänster med miljöparti genom sin kontroll av medier skulle lyckas med att förhindra ett politiskt uttryck för nationalism som finns i alla våra grannländer är inte troligt. Någonstans här finns den kontrafaktiska historia om  vad som hänt om även Sverigedemokraterna misslyckats och lagts ner under 1990-talet.

Det var SD som vann striden om riksdagsplatserna med vänstern. Vid senaste valet röstade 60-70 procent för en skärpning av invandringspolitiken, men genom Jöken har vi fått det motsatta en liberalisering. SD har segrat och gått framåt men Sverige och dess folk har förlorat, så har det sett ut under SD:s hela historia. Med tanke på att Prima Victoria till stor del handlar om striden mellan vänster och de nationella samlade kring SD måste frågan ställas om inte SD med det stora stöd de fått av folket i riksdagsvalen underlåtit att förstå vikten av att marginalisera vänstern ideologiskt och politiskt. Jag har med intresse noterat Jimmie Åkessons retoriska vändningar för att undergräva vänsterns ideologiska positioner. Det har skett genom att använda ett klassiskt vänsterbegrepp i sin karaktäristik av EU som imperialistiskt. Det har skett genom att oblygt citera den politiska slagdängan Åt var och en efter behov från var och en efter förmåga.

Den politiska polariseringen skulle behöva mycket mer av denna retorik från SD:s sida. Det finns stora möjligheter att beskriva kampen för nationellt oberoende mot imperialism med vänsterretorik utan att på något sätt hamna i motsättning till SD:s program. För vänstern är orden magi, överta dem och du undergräver deras politiska positioner. Dessa retoriska omfamningar behöver dock balanseras med en skärpt ideologisk strid för att bli effektiv.

Det handlar om att offensivt undergräva marxismens ideologiska och politiska legitimitet på högsta möjliga abstraktionsnivå. Det är segrar på detta plan som ger långsiktiga fördelar som knappast kan underskattas. Vad jag tänker på är att återuppta striden om människans vara, hennes essens som det heter i SD:s partiprogram. Det handlar om synen på vad människan är och kan beskrivas i termer av arv och miljö. De senaste årtiondenas forskning inom naturvetenskap och humaniora har fullständigt undergrävt vänsterns syn på könen som social konstruktion, och tron att människor är och föds som ett ”oskrivet blad”, ett ” Tabula rasa”.  Hur skall vi då förstå människan utifrån vad vi idag känner till? Bara här ett litet bidrag för att inte skapa missförstånd i vilken riktning jag menar diskussionen skall föras.

För det första vet vi så mycket mer idag än vad naturvetenskapen visste under mellankrigstiden som genom socialdarwinism drog ner den mänskliga biologin i rasistiska föreställningar. Människan är inte endast ett socialt djur,  ett kollektiv, enligt marxismen bestämd av historiens nödvändighet, människan är ett kreativt hierarkibyggande flockdjur, vars överlevnad bestäms av flockens samlade egenskaper. Det är dags att gå till offensiv mot postmodernismens ideologiska bastioner.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *