Klyvnades tid

Massutmaning om mångkulturalism.

18 mar , 2019  

Det sista kapitlet i Tino Sanandajis bok Massutmaning har ett avsnitt på dryga två sidor som handlar om ”mångkulturalism”. Sociala och politiska problem som är förknippat med företeelsen och hur den svenska politiska eliten ser på mångkultur och försöker förverkliga det i Sverige. Avsnittet är så intressant att det förtjänar en stor publik och en bred diskussion. Därför citerar jag det rakt av här i denna artikel. Massutmaning sid 337:

Kulturellt självförtroende

Mångkulturalism är ett integrationshinder. Doktrinen lär de infödda att de saknar moralisk rätt att överföra sin kultur och sina värderingar till invandrare, medan invandrare uppmuntras att klamra sig fast vid sitt hemlands identitet. Detta hindrar integration såväl i den svenska livsstilen som i den svenska ekonomin.

Mångkulturalism har skadliga följder trots att tanken bakom är välmenande, Doktrinen privilegierar tredje världens kulturer över västerländska kulturer moraliskt. Den lär ut en modern version av arvsynden genom att fördöma den västerländska civilisationen för historiska brott, kolonialism och rasism. En stor del av det offentliga samtalet i dag används åt att recitera listor över västerlandets historiska brott. Problemet med denna diskurs är inte att västvärlden är oskyldigt, vilket den inte är. Problemet är att denna skyll-allt-på-väst-doktrin är en ensidig tolkning av världshistorien. Att oupphörligt upprepa de västerländska brotten mot mänskligheten samtidigt som man bortser från liknande brott som begåtts av icke-västerlänningar skapar en mörk och snedvriden bild av det västerländska civilisationen. Detta samtidigt som västvärldens bidrag till mänskligheten – såsom demokrati, den vetenskapliga revolutionen, mänskliga rättigheter och den industriella revolutionen – tonas ner eller förbigås i tystnad.

Den förbittring mot väst som detta skapar försvårar integration. Invandrare lär sig och tar till sig budskapet, som befrämjar agg och förakt mot värdsamhället. Att anamma offerstatusen är tilltalande ur ett psykologiskt perspektiv eftersom det ger moralisk överlägsenhet. Invandrare som vill integreras och anamma en svensk identitet anklagas för att ”agera vitt” eller för att vara ”husblattar” – en referens till svarta slavar i USA som var inställsamma mot vita slavägare. Det är avslöjande att många invandrare känner sig så nedtryckta att de jämför sig själva med slavar och framställer svenskar som sina slavägare.

Parallellt med offerstämplandet av invandrarna har Sverige utvecklat en känsla av kollektiv skuld. Därför saknar man nu det kollektiva självförtroendet som krävs för att kunna integrera invandrare i samhällsgemenskapen. Mona Sahlin har gjort ett illustrativt uttalande på detta tema från sin tid som integrationsminister, när hon av turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk(2002) fick frågan vad som är svensk kultur:

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svenska kultur är”, svarade Mona Sahlin.

”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Notera att denna fientlighet mot svensk kultur inte har sitt ursprung hos de muslimska invandrarna, den kommer från den svensk eliten, såväl till höger som vänster. Det är ett problem då kulturellt självförtroende är viktigt för sammanhållningen i samhället. Integration av invandrare kräver att det finns en gemensam kultur att integreras i, samtidigt som denna kultur måste vara tillräckligt attraktiv för att någon ska lockas att anamma den. En självsäker och öppen nationell identitet underlättar integration, eftersom ingen kan integreras in i tomma intet.

En kultur vars egen elit ständigt kommunicerar hur kass den är och hur rasistisk dess medlemmar är får ofrånkomligen problem med att locka till sig nya rekryter. I dagens Sverige finns därför ingen färdplan för integration av invandrare – inget socialt kontrakt varigenom svenskar åtar sig att acceptera invandrare som en av de egna, om vissa kriterier uppfyllts.

Det är denna motsättning mellan en verklighet och ideologi som drar isär Sverige. Den politiska och mediala eliten kan älska eller åtminstone låssas att älska det nya mångkulturella samhället som definieras av avsaknad av gemensamma värderingar. Den svenska allmänheten har dock aldrig varit speciellt entusiastisk till projektet.

Ur invandrares synvinkel är därför den svenska staten varm och generös, medan det svenska samhället är kallt och avståndstagande. Sverige har tagit emot mer invandrare per capita än något annat jämförbart land, men invandrare känner sig inte välkomna här. Som svar på den misslyckade integrationen har etablissemanget fördubblat sina ansträngningar för att trycka ned mångkulturalismen i halsen på Sverige, samtidigt som övriga svenska folket och invandrarna ges skulden för att integrationspolitiken misslyckats.

Beakta åter att Sverige aldrig har varit ett lätt land att integreras i kulturellt. Svenskarna tenderar som diskuterades ovan att vara reserverade, med stort socialt avstånd mellan människor. Landets kultur är komplex och full av subtila regler liksom icke-transparenta normer och uppförandekoder. Lutherska Sverige definieras av starka beteendenormer som upprätthålls genom socialt tryck. Svenskarna är konformistiska och ganska intoleranta mot avvikelser från gruppnormer, vare sig det är invandrare eller svenskar som bryter mot koderna. Invandrare som inte lever upp till det förväntade beteendekraven känner därför ofta ett avståndstagande och negativitet i den personliga kontakten med svenskar. Det kyliga Skandinavien är inte ett väl valt testområde för det mångkulturella experimentet.

Många ”invandrare” är födda och uppvuxna i Sverige, men saknar samtidigt en tydlig väg till att integreras i sitt nya hemland. Den förbittring som utgör bränslet för antisocialt beteende grundas inte i första hand i materiell fattigdom. Den bakomliggande orsaken är social ojämlikhet. De som ser tydligt utländska ut förblir andra klassens medborgare i Sverige – särskilt om de bor i Rinkeby eller Rosengård och talar med en ghettoaccent.

Staten kan dela ut välfärdsförmåner och iPads, men den kan inte tvinga svenskarna att behandla invandrare som jämlikar i den dagliga interaktionen. De upproriska ungdomarna må vara oförmögna att artikulera orsakerna till sin ilska, men få av dem är omedvetna om sin plats i den sociala hierarkin.

Så långt Massutmaning.

Det sista meningarna behöver en kommentar. I Massutmaning motsägs det generella omdömet att invandrare är en andra klassens medborgare på en rad punkter. Exempelvis då det gäller diskriminering på arbetsmarknaden. Bilden är komplex. Tilläggas bör också att det inte bara är invandrare som drabbas av den svenska kulturens utanförskap, svenskarna är själva också dess fångar och i varierande grad dess offer. Själv flyttade jag till Göteborg under 90-talet och har därför mina egna personliga erfarenheter av att vara intern invandrare. Mina försök att genom Göteborgs vänsterorganisationer utveckla ett socialt nätverk var en serie av misslyckanden då det gäller att de personliga relationerna. Att bli bortvald skapar frustration där den egna tolkningen av orsak kan leda till ett mentalt fängelse med än större inlåsningseffekt.

Redan 1982 diskuterade Jan Myrdal det mångkulturella samhället. Det intressanta är att han från en marxistisk utgångspunkt har en mycket kritisk inställning till det mångkulturella projektet. Att Myrdal varit värdigt tyst i frågan får i diskussionen en förklaring. Herr Myrdal själv:

Det är nämligen det att det finns en officiell ideologi eller snarare serier av ideologier när det gäller invandrarfrågor, som, såvitt jag förstår, är helt galna, är helt felaktiga. Men det är i hög grad otaktiskt att säga någonting.

Beror tystnaden sedan dess på taktiska eller strategiska överväganden? Det kan var hur som med det, men till sak hör att Myrdal inte gjort sig känd för att plottra bort sig i taktiska futiliteter. Sin syn på multikultur 1982 är åtminstone inte otydlig.

Jag är som du förstår inte överens med den officiella invandringsideologin.
   Jag är helt övertygad om att det är en illusion att vi kan ha ett i egentlig mening mångkulturellt Sverige. En farlig illusion. En förtryckande illusion.

Men Sverige är ett enhetligt samhälle och ett litet land. Det finns ingen geografisk möjlighet och heller ingen historisk för ett mångkulturellt Sverige. Sverige är en nationalstat. Nationen är en gammal och stabil formation.

Illusionen kan missbrukas också. Då kan invandrarnas vilja att värna sin kultur användas som ett led i den allmänna avkulturiseringen. Invandrarna ges hemspråkighet som ghettotillvaro. Ju hårdare tider det blir ju mer kommer överheten att satsa på att av invandrarna skapa särgrupper. Det är det traditionella sättet att hindra underklassen – och det är ju till underklassen de flesta invandrare hör – att organisera sig.

Vi bör ha möjlighet att resa och att arbeta i andra länder. Men jag anser att gästarbetarpolitiken är felaktig. Den skapar ett underproletariat. Man får alltså skilja mellan friheten att kunna arbeta i andra länder och världsdelar och det som blir import av arbetskraft. Invandringen är något annat. I princip är Sverige ett stort land som är illa utnyttjat. Men om man flyttar hit bör man ha flyttat hit. Sverige blir då hemlandet precis som prärien vid Willmar blev hembygden för min farfarsbror och alla hans efterkommande. De sjöng svenska psalmer till jul ännu på fyrtiotalet men var amerikaner. När vi med rätta var neutrala under kriget dog några av dem med rätta för sitt land.

Om vänstern tillägnat sig och hållit fast vid denna ståndpunkt så hade Sven Olle Olsson i Sjöbo inte endast haft stöd av det nystartade Sverigedemokraterna utan troligen även vänstern. Men vad hände under 1980-90-talet som gjorde att även Myrdal istället för att slå mot rasismens materiella grund valde att ”antirasistiskt” bekämpa dess ideologisk följder och konsekvenser.

De som läst hela Jan Myrdals artikel har troligen noterat att här finns en annan syn på den svenska kyligheten, åtminstone ett annat förhållningssätt till den.

Det är klart att det finns svenska kulturella egenheter liksom det finns svenska maträtter. Sverige – liksom England – är ett skönt land att vara ifred i. Man kan ta tåget från Malmö till Luleå och sitta i en kupé till Stockholm och i en kupé till Luleå och folk går på och folk går av men man behöver inte säga ett enda ord på hela vägen. Det tycker de flesta svenskar och engelsmän är ljuvligt skönt. Man kan tänka på sitt. De flesta utlänningar tycker det är konstigt och kallt och många svenskar säger att de gör så med. Men när de inte vaktar på sig faller de åter i den sköna slutenheten ty så präglades de. Det är inget karaktärsdrag man behöver anpassa sig till som invandrare. Ens barn kommer att göra det automatiskt. Däremot finns en relativt stor demokratism som är både allmän och viktig. Den gäller det att slå vakt om. Likaså finns en traditionell och rätt normal jämlikhet mellan könen. Många utlänningar tar den som frigjordhet eller till och med synd. Också den tror jag det gäller att slå vakt om.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *