Krig&Fred

Neutralitet eller imperialism

19 jan , 2019  

Inför det andra världskriget var kommunisterna neutralitetens dödgrävare, men uppträder idag som dess försvarare. Det gäller delar av 68-vänster som årligen håller de så kallade fredssamtalen i Degerfors, där Jan Myrdal 2018 höll detta tal . Ett tal som Nya Tider på eget initiativ publicerat som ett debattinlägg. Med tanke på dess politiska innehåll så ställer jag frågan: Varför  väljer Nya Tider att publicera Jan Myrdals försvar för Sovjets anfall på Finland 1939? Bara för Myrdals försvar av Nya Tiders yttrandefrihet: ”Det finns sådana ute på en sorts vänsterkant som upprörs om någon talar med motståndare.” Eller för att det finns en samsyn då det gäller USA-Natos imperialistiska framfart efter 911? Som en dålig ursäkt och brasklapp möjligen, eftersom artikeln till sin huvudsak är ett försvar för sovjetisk imperialism och Stalins bidrag till att start andra världskriget. Men den historia som presenteras är inget stöd, för yttrandefrihet eller ett försvara av dess förutsättning i de små nationernas suveränitet. Tvärt om så bygger artikeln på ett ideologiskt ställningstagande för den kommunistiska varianten av imperialism och krig, som ofta saluförs under etikett av fred och socialism.

Nya Tider som då det gäller rapporteringen från nutidens Europa understödjer det nationellt fotade motståndet mot globalism och EU-välde borde rimligen ha synpunkter på en historieskrivning som tar ställning för Sovjet. Sovjet som genom Stalin går samman med kommunismens ideologiska huvudfiende bara för att få fart på kriget. (Stalins avgörande roll för att starta andra världskriget och finns redogjort för i Stalins ”tal” för världskrig.)

Beskrivningen av det politiska spelet som föregår Sovjets anfall på Finland är en viktig del av vår historia och måste beskrivas ur perspektiv av den neutralitet som samtliga nordiska länder kämpade för under mellankrigstiden. Frågan om alliansfrihet och nordiskt försvarssamarbete har åter blivit en het fråga på grund av de borgerliga partiernas krav på Natoanslutning. Att det historiska pusslet läggs på ett sätt som överensstämmer med fakta blir därför viktigt, för alla som vill samla bredast möjliga motstånd mot en Nato-anslutning. Viktigt blir då också vilka lärdomar vi kan dra av mellankrigstidens kamp för neutralitet?

Att Myrdal idag tar ställning för en fortsatt svensk neutralitet hindrar honom inte att rikta huvudslagen mot den person i Sverige som mer än någon annan stod för försvar av de små staternas suveränitet och rätt att välja att stå utanför stormaktspolitiken. Den politiska måltavlan är Rickard Sandler som av Myrdal får följande presentation.

Sveriges utrikesminister var Rickard Sandler – en i partiet långt mäktigare socialdemokratisk intellektuell och politiker än den blott provinsiellt kände Hultqvist.

Sandler hade översatt Karl Marx Kapitalet, suttit i riksdagen 27 år och varit såväl statsminister som hög ämbetsman. Men liksom Hultqvist förde han som minister en egen aktivistisk politik.

Särskilt i Ålandsfrågan; svensk trupp skulle kunna föras dit för ett gemensamt svensk-finländskt försvar. Efter inmarschen i Polen den 1 september 1939 hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyska riket krig. Mellan Finland och Sovjetunionen hade förhandlingar brutit samman, vilket fört till krig 30 november 1939.

När den socialdemokratiska partistyrelsen 1912 utsåg Rickard Sandler att översätta Kapitalet, var det ett erkännande av hans kunskaper och intellektuella kapacitet. Saken var den att bankiren Aschberg donerat pengarna för översättningen.

Lägg märke till beskrivningen av Sandler som mäktig och Hultqvist blott provinsiell. Jämför Hultqvist med stort förtroendekapital inom USA/NATO med Rickard Sandlers förankring inom Nationernas Förbunds småstater: till vems fördel? Hur var det då med Sandlers påstådda aktivism i utrikespolitiska frågor. För det första var Richard Sandler utrikesminister, representant i NF, och den främste försvararen av systemet med kollektiv säkerhet som NF var ett uttryck för. Sandler verkade för ett stärkande av det nordiska samarbetet inte minst i försvarsfrågor. Sandler var energisk och målmedveten, enligt egen förklaring för att rätta till nedrustningen av Sveriges försvar 1925, då han själv var statsminister. Det finns ingen grund för att jämställa Sandler och Hultqvist politiskt, eftersom den senare är drivande för att närma Sverige till Nato. Vad är då anledningen till att Myrdal systematiskt försöker förtala Sandler.  Svaret stavas Sovjet, tillika Jan Myrdals ideologiska fosterland.

JM anklagar RS för att använda Ålandsfrågan för att genom personlig aktivism dra in Sverige i ett krig med Sovjetunionen. Hur låg det då till med Ålandsfrågan?

Ålands läge var strategiskt inte minst för Sverige, med Napoleons ord ”en pistol riktat mot Sveriges hjärta”. 1938 antog den svenska regeringen den s.k. Stockholmsplanen som gick ut på att Finland och Sverige gemensamt skulle ta ansvaret för Ålands försvar. Hade regeringen misstänkt att förslaget inte skulle gillas av Sovjet hade det aldrig lagts fram. Målsättningen med Sveriges neutralitetspolitiken var att den skulle få även stormakternas erkännande. Neutraliteten kunde istället ha grundats på egen styrka, men i Sverige fanns varken den militära självförtroendet eller det politiska modet skulle det visa sig. Rickard Sandler tillhörde en minoritet som höll fast vi neutralitetslinjen trots Sovjets motstånd. På andra sidan fanns Ernst Wigfors som hotade med att spränga regeringen på grund av sitt motstånd mot Sandlers utrikespolitik. Knäckfrågan för vänstern nu som då var inställningen till Sovjet. Wigfors skulle senare förespråka ett svenskt deltagande på Sovjets sida i kriget. Att det var det samma som att sätta dolken i Finlands rygg gjorde denna politik omöjlig.

Att Sovjet som en imperialistisk stormakt med, skulle det visa sig, planer att återta Finland, skulle se positivt på ett närmande mellan Sverige och Finland var möjligen politiskt naivt. Redan under våren -39 kom signaler från Sovjet om ett ökat tryck på Finland. Definitivt stopp för Stockholmsplanen sattes genom att den Tysk-Sovjetiska ”nonaggressionspakten” undertecknandes den 23 Augusti 1939. I dess hemliga protokoll hade undertecknarna delat upp det band av småstater som skapats efter första världskriget för att förhindra direkta konflikter mellan Sovjet och Tyskland. Finland erkändes av Tyskland som ett Sovjetiskt intresse, liksom de baltiska staterna och östra Polen.

Vad vi nu ser är de första stegen på vad som kom att karakteriseras som den svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget. De första stegen i undfallenhet gällde inte Sveriges relationer till Tyskland utan till Sovjet, och stannade inte med att Stockholmplanen skrotades.

Vi har svårt idag att förstå vilken betydelse pakten mellan Hitler och Stalin hade. Den tog samtiden med överraskning, lindrigt talat. Långt ifrån alla förstod att pakten innebar krig. Varken kungen heller Per Albin Hansson förstod att kriget endast låg en vecka fram i tiden. För de kommunistiska partierna handlade det om en total omläggning av politiken från den självpåtagna rollen att leda den antifascistiska kampen till att bli fascismens kamrater i vapen. I och med pakten mellan Hitler och Stalin blev England/Frankrike kommunisternas huvudfiende vilket också är tydligt i Jan Myrdals beskrivning av händelserna. Den närmar sig därefter Tysklands hållning, att det var England/Frankrike som förklarade Tyskland krig.  Att det var en följd av Tysklands angrepp på Polen och Englands löften om bistånd i händelse av krig saknar betydelse.

Under andra världskrigets första år var kriget i Sverige lika med ”Finlands sak är vår”. Sandler var tillsammans med sin fru Maja djupt engagerade i solidaritetsarbetet. På grund av undfallenhet och ideologiska sympatier med Sovjet inom regeringen sågs solidaritetsarbetet som ett orosmoment. Precis som bland världens härskande eliter så trodde man i Sveriges regering att Finlands motstånd var utsiktslöst och att de borde vika sig för Sovjets krav.  Annorlunda var det bland det svenska folket som såg själva livet som hotat. De tänkte liksom stora delar av försvaret längre och förstod att om Finland förintas så blir Sveriges säkerhetspolitiska situation mycket svår. Men tillsamman ökar vår möjlighet att försvara våra länder och dess kulturer och vårt sätt att leva. När så Sovjet angrep Finland den 30 november stod hela den civiliserade världen på Finlands sida. Det är motståndet som växer i Sverige till följd av Sovjets angrepp som Myrdal vänder sig mot.

Trots de uppiskade opinionsstormarna i samband med det finska ”vinterkriget” lyckades det Per Albin Hansson och Christian Günther att förhindra direkt svenskt ingripande.

Det svenska folkets solidaritet med Finlands folk var inte bara ett problem för kommunister utan också ett problem för den svenska samlingsregeringen, de vek sig för den sovjetiska imperialismen och förde en utrikespolitiken som i en förlängning skulle utvecklas till en liknande undfallenhetspolitik i förhållande till tysk imperialism. Vad ett officiellt svenskt stöd till Finland inför det hotande angreppet från Sovjet skulle ha betytt vet vi inte. Kanske hade Sovjet tvekat med att genomföra sina planer på en erövring av Finland och sökt en förhandlingslösning på grundval av de finska eftergifterna, och respekt för dess neutralitet. Stödet till Sovjets aggression försöker Myrdal rättfärdiga genom att  påstå att hotet kom från England-Frankrike och inte från Sovjet i allians med Tyskland. Myrdal fortsätter:

Därtill vägrade Sverige, trots även den finländska regeringens starka krav, all genommarsch för brittisk och fransk trupp från Narvik till finska fronten för direkt angrepp mot Sovjetunionen. Vid det laget hade Tyskland och Sovjetunionen ännu en (icke)-angreppspakt(obs mina parenteser då icke endast avser deras relationer), och hade delat Polen mellan sig.

Myrdal gör här utrikespolitiska utspel till huvudsak och bortser ifrån de konflikter som var de avgörande för utvecklingen. England-Frankrike hade förklarat Tyskland krig den 3 september, tre dagar efter Tysklands angrepp på Polen. England förklarade inte Sovjetunionen krig trots att Sovjet stödde Tyskland och själv ockuperade de östra delarna av Polen den 17 sept. De halsdarriga fransmännen använde stöd till Finland som ett svepskäl i tron att det skulle ge politiska fördelar att ställa upp på dess sida. I praktiken fick det motsatt effekt och Mannerheim satte själv liten tilltro till de engels-franska utspelen. Englands agerande talar sitt tydliga språk. England landsatte trupper i Narvik för att stoppa utförseln av malm till Tyskland, vilket var en del i en strategi att öppna en krigsfront mot Tyskland i Skandinavien, den ”norra fronten”. Tyskland satte stopp för dessa planer genom ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940.

Idag säger sig Myrdal stå för ett neutralt Norden, vilket måste vara betydligt svårare eftersom Danmark och Norge redan är medlemmar i Nato. Så såg det inte ut under 1930-talet. Nordens länder gjorde olika säkerhetsbedömningar, beroende på geopolitiskt läge. Danmark såg Tyskland som hotande granne i söder, Finland hade uppenbara problem med sin östra granne. I denna situation sluter de två rivaliserande diktaturerna ett avtal om att start kriget tillsammans. Det borde ha lett till en nordisk samling, ett gemensamt agerande mot krigsanstiftarna. Den svaga länken i kedjan visar sig vara den mest avgörande länken, Sverige. Dess socialdemokratiska regering hade nämligen för många marxister som solidariserade sig med Sovjetunionen. Det var en regering som saknande förutsättningar att enas kring motstånd.

Finland blev inte det enkla byte som Sovjet trott och planerat för. Motståndet var så framgångsrikt att det tvingade Sovjet till förhandlingsbordet. Sovjets förluster var stora och det internationella stödet för Finland enormt. Därmed blev det ett föredöme som skapade en tryckt stämning bland imperialistmakter i gemen. Sovjet sattes under press även av sin alliansbroder Tyskland. Myrdal har aldrig haft svårt att erkänna betydelsen av ett kämpande folk för sina länders oberoende. Detta gällde inte Finlands folk, för i Myrdals ögon var freden inte deras förtjänst:

I samråd med Sovjetunionens minister i Sverige, madame Alexandra Kollontaj, förberedde därtill Per Albin Hansson och Christian Günther marsfreden 1940 mellan Finland och Sovjetunionen.

Vad som hände under andra världskriget är inte fram för allt av akademiskt intresse. Det finns lärdomar att dra inför framtiden. En riktigt beskriven och värderad historia är rent av nödvändig för att möta framtida utmaningar. Just nu har vi en politisk situation där de som tillhör den tradition som 1939 motsatte sig neutralitet och nordisk enhet, är de som är försvarare av av alliansfrihet och nordisk samverkan idag. Det är uppenbart en klyvnad som leder till misstroende och förhindrar kontakter med en bredare publik. Detta trots att det Myrdal säger om den aktuella geopolitiska situationen i Sverige är en analys med både relevans och skärpa.

De senaste svenska regeringarna, oavsett officiell färg, har haft en märkligt omedveten försvarspolitik. De har förenat drängtjänster åt imperialism som i Afghanistan och Libyen och satsningar å dyra för krigsindustrin profitabla, men i  ett verkligt krigsfall till nationellt försvar odugliga, system med en ödeläggelse av det folkligt baserade nationella territorialförsvaret.

Men i sin redogörelse över Sveriges politiska historia försvinner allt förtroende för förmågan att kunna försvara våra värderingar och vårt politiska system. I vanlig ordning så angrips Dag Hammarsköld och i sin iver att försvara Sovjets under kalla kriget ger Myrdal Sovjet folkrättsligt stöd för ”casus belli”, för att öppna krigshandlingar mot Sverige. Orsaken är signalspaningar som Sveriges försvar bedrivit i hemlighet under 50-talet. Här görs Sverige till den stora boven trots dess utsatta läge klämd mellan ett totalitärt och expansionistiskt Sovjet och vad som finns kvar av ett fritt Europa.

Vänstern behöver göra upp med dess vänsterflygels ideologi och politiska historia, inte för vänsterns egen skull utan, för att mänskligheten behöver en radikal politisk kraft som formulerar människoflockens kollektiva intressen. Den ideologi som hittills varit vägledande är den som Jan Myrdal vägletts av, vars lösning är att avskaffa den privata äganderätten och med terror avskaffa klassamhället. Alternativet måste bygga på hur motsättningen mellan arbete och kapital skall hanteras utan att lösningen strider mot människans karaktär med egenskaper som ett kreativt flockdjur. Bara genom att formulera frågan har ett viktigt steg tagit mot dess lösning.

admin@klyvnadenstid.se
Evert LarssonvintersolståndetVinter


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *