Klyvnades tid

Klappa katten; även om den är svart?

9 Nov , 2018  

Länge låg Jorden Peterson Tolv livsregler oläst och anklagande min brist på livsenergi och företagsamhet, kanske till och med på livsleda. Den sista regeln bröt min stigma, den gjorde mig upprymd. När du möter en Katt på gatan, klappa den, så löd regel nr 12. Så började jag läsa boken vars författare anklagas för att tro sig vara en profet. Denna sista regel gav åtminstone ett besked, profeten led inte under storhetsvansinne. Denna Jordan Peterson sista hälsning i livsregler fick mig inte bara att le. Jag kände så väl igen mig. Det är vad jag själv alltid brukar göra, men sällan ser andra göra, vilket jag av och till funderat en del på. Det är onekligen ett sätt att öppna upp sig för världen, ett sätt att börja ta risker, du kan ju bli nobbad.  Även om katternas förfäder för tusentals år sedan mer närmade sig människan än tvärt om, så är det inte givet att svansen reser sig just för dig och just då. Att leva är ett risktagande, och varför inte bjuda in katterna i djävulsdansen.

Att knyta en regel, ett förhållningssätt, till en praktisk handling, är magiskt, det är vad människor sysslat med i alla tider, det är inbyggt i religionernas och  kyrkornas ritualer. Att det är inbyggt i vår biologi blir tydligt i hur vi drabbas av fobier, hur vi låses fast i ett handlingsmönster vi inte kan ta oss ur. Vi är inte bara en tankemuskel som en del tycks tro, vi är en helhet, vi är en kropp av muskler och den viktigaste formen av intelligens manifesterar sig  då hela kroppen talar. Tanken behöver kroppen för att manifestera sig.

Även i relation till katter uppstår en klyvnad, hur skall de svarta katterna hanteras, de på häxans kvast med sina stirrande gula ögon, samma katt vars spår du du inte får korsa, än mindre ha tassande runt dina fötter. Trots vår artskillnad eller kanske just därför kan kontakten vara en väg att bryta sociala gränser

Jordan är väl medveten om spänningen mellan vän och fiende som ingen socialisering kan överbrygga, som i artikeln materialiseras som hund och katt. Inom familjen är deras fiendskap underställd den mänskliga hierarkien och de äter fridfullt från samma fat om inte katten övervunnit rädslan för käftarna och storleken genom erfarenheter av sina klors makt. Topsy var en sådan herre som visste att utöva sitt skräckregemente. En solig höstdag kom en vacker ung kvinna med en schäfervalp i koppel in på Topsys revir med adress Stenklevsgatan under Masthuggsdomens spira. Efter att ekipaget fångats av de smala svarta strecken tog det någon sekund innan en välriktade klotass trycktes in i valpens nos. Innergårdens idyll bröts upp av en ylande herrelös hund och en tillika skräckslagen och gråtande matte. Så segrade naturen över kulturen i denna lilla batalj. Men enligt mina erfarenheter är detta trots allt ett undantag, det är kulturen som vinner över naturen, det är katten som väljer att ta till flykten för en jagande hund.

När en släkting gick bort tog vi hand om hans vän, Västgötaspetsen Denny. Denny var en riktig kattjägare hade vi fått veta av hans fd husse, så vi var lite spända på hur mötet med vår katt skulle arta sig. Det tog inte många dagar förrän Denny inordnat sig i vår familjehierarki ända ner till matskålen. Det var husse som var kattjägaren visade det sig eftersom Dennys ovanor enkelt triggades av kommandot ”en katt”. Är det människans natur eller kultur som spelar henne ett spratt i sina relationer till sina nära artfränder? Jordan Peterson ger inget svar men ställer själv indirekt frågan:

Kanske borde jag inte skratta åt katter, men det är svårt att låta bli. Att man kan skrämma dem är något av det bäst med dem(liksom det faktum att de genast blir sura och generade över att ha överreagerat). Men när jag har ordentlig kontroll över mig själv böjer jag mig ner och kallar på katten så att jag kan klappa den.

Det avgörande är dock att vi är överens om vad kulturen/”kontrollen” skall användas till. Vi behöver endast vandra runt på sociala medier för att se vilken betydelse hundar och katter har i människans liv. De bidrar till det som är Jordan Peterson huvudbudskap i sin 12 livsregler, att skapa mening. Därför används djur alltmer inom äldrevården. Livet är sin egen mening och andras liv är meningsfullt.

Jordan Peterson är en ”hundmänniska” medan jag själv är en tydlig katternas vän, om än en svikare då min egen katt behövde mitt stöd. Medan Topsy levde rövare på gården vågade min egen katt inte gå ut. Eftersom vi bodde på tredje våningen fanns bara en väg ur den trygghet som våra två rum och kök gav, det var genom trapphuset. Därför hade vi dörren på glänt av och till för att Snorre skulle få möjligheten att komma ut och vara lite mer natur. Det hände aldrig, istället kom Topsy helt oblygt tassande in och Snorre kröp genast in under både överkast, täcke och madrass. Mitt uppenbara svek bestod i att inte försvara vårt revir mot intränglingen.

Snorres historia kan möjligen förklara lite av hans passivitet och försiktighet. Ett par år dessförinnan då vi bodde i ett villaområde kom Snorre en morgon hem haltande och var klibbig över hela pälsen, efter ett par dagar ramlade ena örat av, han hade råkat ut för en hemsk olycka. På kvällen gick jag runt i området för att försöka ta reda på vad som hade hänt. Jag frågade mina grannar om de sett något som kunde förklara vad som hänt Snorre. Hade någon stängt bensin över honom och tänt på? Inte särskilt troligt men vad skulle jag tro. Jag var tvungen att reda ut vad som hänt. Efter några timmar fick jag en trolig förklaring. Under natten hade ett stort bostadsområdes elförsörjning släckts ner. Felet lokaliserades  av linjepersonalen till en transformatorstation där en katt tagit sig in och låg livlös på golvet. Efter att brytarna  som Snorre utlöst genom att skapa ett överslag och en ljusbåge runt sin kropp  återställts, ringde personalen till polisen för att få hjälp med avlivningen. Under tiden kvicknade Snorre till såpass att han i skydd av mörkret kunde ta sig hem. Det tog en månad av vård innan han kunde gå och äta som vanligt, tassar och mun var brända och han hade stora sår på kroppen där pälsen föll av.

För att återknyta till den tolfte livregeln. Det finns svarta katter på riktigt,  så verkliga att de lever med sina egna myter, sin egen arketyp. För att skydda den egna värdehierarkin finns anledning att agera måttfullt även i så underordnande och vardagliga relationer som till en katt. För att inte avsluta dessa reflektioner i negativa begränsningar så finns anledning att återknyta till huvudtemat.

Gamla män som matar duvor uppfattar jag genom Petersons livregler som en motsvarighet till att klappa en katt. Det är långt från den arrogans jag kände för männen som satt på parkbänkarna och matade fåglar då jag var ung, de var både pinsamma och beklagansvärda. Jag tror inte mina antipatier för ålderdomen var sällsynta undantag, vi levde under kulturimperialism och i ungdomsrevoltens accelerationsfas. Vi befann oss också under 68-revolutionärernas storhetstid och ideologiska inflytande. Stackars oss vi var verkligen de beklagansvärda.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *