Marxism

Är V kommunistiskt?

26 sep , 2018  

Frågan har ställts på sin spets genom att Sveriges riksdag för första gången släppt in en ”kommunist” som andre vice talman samtidigt som de petat den sittande Björn Söder som är nationalist. Frågan är besvärande och trots att Jonas Sjöstedt själv inte är kommunist utan kommer ur en trygg medelklassmiljö av politisk aktivism undviker han frågan. Men de tilltagande polariseringen gör ändå att frågan ständigt flyter upp på de mediala vågorna. Den har fått näring genom de reaktion som de upprepade angreppen på SD för att vara nazistisk leder till: ”Vi är inte nazister men hur ligger det till med er kommunism”.

Vänsterpartiet har inte gjort upp med kommunismen, knappast ens till namnet.  Frågan är om det inte blir allt mer populärt att kalla sig kommunist. Valde inte Jonas Sjöstedt att lämna Sverige på grund av den tilltagande sekterismen, dvs doktrinär marxism, då han satte nosen mot Bryssel och USA. Genom att det finns två begrepp för Vänsterpartiets ideologi, kommunism och marxism kan konflikter kring ideologi och etiketten kringås. Åsikterna kan behållas trots att etiketten överges. Det var inte ideologin som övergavs då kommunismen slaktades efter sovjets fall utan bindningarna till ett politiskt system, och det är alltmer vad kommunismen som begrepp står för.  För det första så är kommunism ett politiskt system och behandlas allt mindre som det Kommunistiska Manifestets ideologi. Ett politiskt parti kan därmed knappast vara kommunistiskt. Dess medlemmar kan naturligtvis vara förespråkare för kommunism dvs kommunister. Hur är det då med Vänsterpartiet? Hur många kallar sig kommunister? Vilka föredrar att kalla sig marxister, vilka har över huvud reflekterat över över vilket?  Problemet ställdes på sin spets genom att Sveriges Radio fick frågan i sitt knä.

En upprörd lyssnare, Charlotte Kärrstedt, ringde den 17 september in till Ring P1 och förklarade att: Det finns inget kommunistiskt i Vänsterpartiet idag.  För att få upp frågan till diskussion, få ett genmäle på en uppenbar lögn anmälde jag intresse att diskutera påståendet i Ring P1:s sluss. Jag ringde dagen därpå in följande replik för att göra ytterligare ett försök att få upp frågan på bordet.

Detta är en replik till Charlotte som sade att; ”Det finns inget kommunistiskt i Vänsterpartiet idag”. En sökning på nätet ger ett annat svar. Där hittar vi en redaktör som kallar sig ”nykterist och kommunist”.

Vänsterpartiets problem med kommunismen är större än så, eftersom kommunismens ideologi heter marxism och marxism är inskrivet i Vänsterpartiets program.

Vad är då marxismen för en lära? En totalitär hatideologi eller en vetenskaplig humanism. Hur skall arbetarrörelsens starkast ljudande ideologi definieras? Går den ens att förstå om man stryker kommunism ur namn och historien.

Evert Larsson 
Kristinehamn

Någon seriös diskussion om kommunismens rötter är inte att tänka på om de politiska aktivisterna på Ring P1 får bestämma. Som väl är deras makt begränsad varför vi kan fortsätta diskussionen här. Inringaren Charlotte gav luft åt ytterligare en av sina sanningar: – Jag vet att det finns nazister i SD idag. Med den punkten satt i debatten kände sig säkert P1- redaktionen tillfreds med att åter ha spridit sitt välmenande mörker över landet.

Skillnaden mellan nazism och kommunism är avsevärd då det gäller graden av acceptans. Nazism blev efter nederlaget i andra världskriget en omöjlig ideologi. Socialismens nederlag kom senare och sammanfaller med Sovjets sammanbrott i slutet av 1980-talet. Då startade också en uppgörelse med vänsterns förflutna. Vänsterpartiet producerade en vitbok över deras kontakter med de kommunistiska staterna i Östeuropa. Vid tillfälle, då allt var historia, var de materiella kostnaderna för deras kritik liten. Men kritiken gällde bara det politiska systemet som genom att det föll samman inte var värd att försvara. Uppgörelsen med det förflutna gick aldrig djupare än till den politiska handlingens historia, inte till en uppgörelse med den ideologi som inspirerade till det kommunistiska systemet. Det var heller inte så svårt att komma undan med denna brist eftersom V:s politiska motståndare heller inte angrepp V:s ideologi. V har inte ens idag, 25 år efter systemets fall, tryckts upp mot kaklet och tvingats till en uppgörelse med sin ideologi.

Kanske finns en enkel förklaring till att inget händer på den här fronten. Kommunismen och nazismen skiljer sig åt  på ett sätt som gör att ideologisk kritik av det kommunistiska systemet hamnar under radarn. Vad gäller nazismen så har politiskt system och ideologi samma namn, då det gäller kommunism så heter dess ideologi, filosofi, lära eller vad du nu väljer att kalla det marxism. Och marxism är en ideologi med stark förankring i akademiska professurer. Marxism aktar man sig att attackera om man är intresserad av en karriär inom samhällsvetenskaper och humaniora. Marxism är idag ett yvigt träd av olika politiska inriktningar, reformister, revolutionärer, pacifister, kristna marxister, humanistiska marxister, hela floran av nymarxister, för att inte tala om postmodernister och allt som utvecklat efter 1968. Dess kärna skyddas av en mängd kvasiideologier där var och en väljer de delar av Marx som passar. Till saken hör att även den våldsbejakande vänstern ser sig som marxister, anhängare till den Marx som var revolutionär och såg krig och revolution som den högsta formen av politisk kamp.

Det är visserligen inte så att arbetarklassen valt marxismen som SIN ideologi. I Sverige har detta varit mycket tydligt. Det finns dock ett drag i marxismen som är tilltalande för arbetarklassen och det är dess kollektiva inriktning. För de grupper och det är den stora majoriteten som ligger längst ner i samhällshierarkin finns ett behov att försvara sina intressen mot de som är rika och framgångsrika, de som ärvt rikedomar eller begåvning som passar dem som prioriterar en individuell karriär. Det fanns ingen annan ideologi som var så målmedvetet inriktad på att ta tillvara arbetarklassens intressen, bygga upp en arbetarrörelse med alla dess grenar i ekonomiska föreningar, kooperativ, fackföreningar, folkrörelser för,  idrott, kultur och allt vad det kunde vara. Det fanns naturligtvis ett samhälle som höll samman och tog hand om sina svag och utsatt före arbetarrörelsen steg in på scenen. Det var ett traditionsbundet samhälle där kristendomen var den sammanhållande ideologin. Det var en agrarekonomi som kännetecknades av brist på alla slags resurser, varför allas insatser i arbete var avgörande. Kristendomen förstärkte denna arbetsmoral. Dess hårdare kampen om överlevnad var, dess hårdare blev också den kristendom som höll samhället på plats: Læstadius och Schartau.

Att marxismen består av fastställda dogmer är tilltalande för de arbetande klasserna som inte har tid eller vana att som tjänstemännen i samhällets styrrum, analysera och genom studier anpassa sin syn efter samhällets förändringar. Samma dogmer och förenklingar tilltalar ungdomar som är i stort behov av kunskaper då går ut i vuxenlivet. Det tilltalar även deras aptit på makt och behov av exklusivitet, i konkurrensen om en plats i samhällets värdehierarkier. Kunskap är makt och även de lågt hängande frukterna av falsk kunskap kan ge en känsla av berusning, belönas av vårt biologiska system.

Marxismens hyllande av arbetarklassen har inte främst att göra med att dess knytning till arbete, att det är den skapande klassen, utan det är enligt marxister arbetarklassens avsaknad av egendom som är det viktiga. Att vara utan egendom gör arbetarklassen som klippt och skuren för den marxistiska revolutionens central uppgift, att avskaffa den privata äganderätten och den fria företagsamheten. Eftersom de hårdast arbetande ofta är just fria företagare skulle strategin att ta bort denna frihet få förödande konsekvenser för de socialistiska ekonomierna, senast det upprepades vari Zimbabwe och Venezuela. Båda med en hyperinflation som följd.

Redan på 1920-30-talet insåg Gramsci att den marxistiska arbetarrevolutionen inte höll och drog upp den teori som de misslyckade 68-revolutionärerna sedan skulle följa, ”marschen mot institutionerna”. Under tiden hade den kritiska teorins kreatörer förnyat vad som fortsatte att kallas marxism. Det politiska kraftfältet hade utvidgats från kampen mellan borgarklass och arbetarklass till en kamp mellan förtryckare och förtryckta. Enligt detta schema reses nu kvinnor mot män, barn mot föräldrar, rasifierade mot vita, HBTQ mot hetro, minoritetskulturer mot majoritetskulturen, varje liten underordning är en potentiell kraftkälla som kan exploateras ända ner på individnivå, med intersektionalitetens verktyg är det bara fantasin som sätter gränser för hur hatet mot förtrycket skall resas. Till vad, för viket mål? För att allas mänskliga rättigheter skall uppfyllas, för att all diskriminering skall upphöra för att allt skall göras tillgängligt för alla. I denna utveckling har Vänsterpartiet varit en del och visar inga tecken på frigörelse från marxismens inflytande. Att V tagit ställning för feminism är inte tecken på annat än lyhördhet och följsamhet mot den kommunistiska traditionen. I Vänsterpartiets  nuvarande program, står.

För Vänsterpartiet är marxistiska och feministiska teorier viktiga politiska verktyg som ska användas kritiskt och prövande. Vår förståelse av samhället utvecklas i ett samspel mellan analys och aktivitet.

Inledningsvis restes frågan vad kommunismen är genom att två alternativ gavs: en totalitär hatideologi eller en vetenskaplig humanism. Det handlar om en beskrivning av kommunismens två janusansikten. Ena sidan om visionen att med vetenskap bygga ett kollektivt organiserat paradis på jorden och dess baksida i ett förnekande av individens unika värde till förmån för ett kollektiv förenat i hat mot ”förtryckare”. Som ett svar på ”kapitalismens” exploatering av arbetaren genom att eliminera möjligheten till arbetets fria växt  och organisering i fri företagsamhet. Att som en reaktion mot skenande förmögenhetsfördelning eliminera välfärdsskapande i alla privata former.

För att förstå hur en marxist kunde väljas till andre vice talman behöver vi hålla bilden av kommunismens janusansikte i minnet. Det är ändå inte helt enkelt eftersom något som varit omöjligt under den kommunistiska rörelsens hela historia nu har klickat in. Det handlar om ett skifte i kampen mellan nationella och globala krafter. Oron sprider sig i regeringskansliernas korridorer över Sverigedemokraternas frammarsch, över att tvings anpassa sig efter var makten utgår. För att stå emot trycket så plockas nu de revolutionära marxisterna på allvar in i styrhytten.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *