Religion

Från gudstro till politisk tillit

11 apr , 2018  

Till dagens post hörde en liten tidning från Karlstad Stift, Kyrknytt, sexton sidor i A4-format. Tillit pryder omslaget och är ett slags tema, vilket understryks av att biskop Sören Dalevi försöker ge det en kristen tolkning:

Förresten: det bibliska ordet för “tro” kan lika gärna översättas med tillit. När Jesus säger “Gå, din tro har hjälpt dig” kan vi lika gärna översätta “Gå, din tillit har hjälpt dig”.
Vad har du tillit till?

Kan verkligen tillit användas synonymt med hur en kristen ser på sin tro? Kan möjligen en av Dalevis föregångare på biskopsstolen i Karlstad J.A. Eklund hjälpa oss att svara på frågan? Men det handlar inte bara om tillit eller tro, det handlar om samhälle och politik som står mot samfund och religion.

Visst beskrivs tro och tillit som synonymer i våra ordböcker, och visst är tillit ett vackert ord. Är det en tillfällighet att tillit är ett palindrom, kan läsas både fram och baklänges? Dubbelriktat även då det gäller dess betydelse. Tillit beskriver en relation mellan jämlikar, ett socialt sammanhang, en relation mellan människor. Tron på en allsmäktig kristen gud är enkelriktad, den enskildes samtal med Gud. Det är ingen förhandlingsfråga, det är ingen fråga för politiskt avgörande som de mänskliga relationer som tillit så väl beskriver. Tillit är ett tillstånd som inte tillåter sig att o-tillitas, medan tro kan förfalskas i otro. Tron kräver en uppoffring en förpliktelse. Tilliten upphör utan bekräftelse. Tro ingår i en andlig hierarki, inte sällan beskriven som en pyramid med det allseende ögat, den allsmäktige guden vid dess topp, som i varje kristen kyrka har en motsvarighet i en kyrklig hierarki. Vad vill Dalevi med att i en kristen kontext byta ut tro mot tillit? Omvandla Svenska Kyrkan till en urkristen kommunistisk gemenskap? Har möjligen frågan ett svar i de återstående sidorna i Kyrknytt.

Efter att läst genom tidningen så ställer sig frågan. Var finns kristendomen? Var hittar jag guds ord till tröst och vägledningen för den enskilda människan, ett personligt tilltal i en kristen språkdräkt, som alternativ till polariserade politiska dagordningar. Inte mycket, faktiskt ingenting. När biskop Dalevi tar ordet för att vägleda läsaren genom bibelns 77 böcker är det inte för kristendomens skull som bibeln har sitt värde, utan för att förstå de spår kristendomen satt i vår kultur. Var finns exemplet på en levande religion som har ett budskap till den “moderna” människan, till den enskilda utsatta unika individen, som inte låter sig reduceras till ett uttryck för en politisk kollektiv endimension, en likenhet.  .

Resten av tidningen ger ett tydligt besked om Svenska Kyrkans strävan att vara en del i något annat än en kristen gemenskap, i att vara en del i de nya normer vars mål är att stöpa om en hel värld. Av tidningens innehåll att döma är deras hotbild tydlig, det är nazism och “högerextremism” som är problemet. Att bedömningen är politiserad är tydligt då protesterna mot moskén i Ryd beskrivs som; “högerextremistisk”. Detta är vänsterns språkbruk. Borde inte Svenska kyrka stå fri från de politiska polariseringar som kännetecknar den medial dagordningen. Var finns den kristendom som möter oss utifrån dess egna definitioner, egna traditioner och trosföreställningar? Har inte Svenska Kyrkan ett religiöst språk för att förstå vår värld, blir den ansvarssökande individens laddning i hopp och tro för individuellt, blir ondskan för tveeggat, med sina inre och yttre resonans. Det religiösa språket fungerar uppenbarligen inte för att driva politisk polarisering.

När Karlstads stift under orden “Livet värt att leva” ordnar föreläsningar känns det som ett steg tillbaka från påskens kristna evangelium.  Men visst speglar det innehållet i Kyrknytt som mer handlar om psykologi, terapi och politik än om ett övergripande religiöst budskap. För visst finns ett “liv värt att leva” i påskens evangelium. Dalevi hänvisar till den:

..Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.

Men Kyrknytt skriver det endast som bibelställ, i bok, kapitel och verser. Beror det på att det inte är “högerextremister” som hotar att stena kvinnor för otrohet. Att Jesus ord står i konflikten med Kyrkans hotbild skulle bli allt för tydlig. Det finns högljudda nationalsocialister som exploaterar oro och motstånd mot islam, men de allra flesta är inte “högerextremister” eller nazister. Tvärtom kommer kritiker av islam från alla partier. Att utmåla kritik av islam som islamofobi och högerextremistisk är politik med civilisationskritiska ambitioner. Det är årtionden av predikningar om “Fredens religion” som gjort den ideologiskt och politiskt acceptabel. När vi nu fått en stor muslimsk minoritet kan skönmålningarna och halvsanningarna inte längre döljas. Tillit och tolerans blir då viktiga begrepp för att klara konflikthanteringen, för att få majoritetsbefolkningen att stiga tillbaka.

“Tillit” ligger vid sidan om den kristna traditionens språkbruk, varför Lars Trädgårdh rådfrågas för en djupare förståelse.

Sverige har haft fria bönder som fattat gemensamma beslut om när ting , haft eget stånd i riksdagen och hjälpt kungen att marginalisera den jordfrälse adeln.

Kontraktet mellan tämligen fria individer och en stark stat har mejslats fram av tänkare som Erik Gustav Geijer och Jonas Love Almqvist och putsats av folkrörelser för frikyrklighet, nykterhet och arbetarrätt.

Socialdemokratin axlade rollen som statsbärare och lät den svenska arbetaren ta den fria bondens platsi berättelsen om svenskhet. I sitt berömda folkhemstal skapade Per Albin Hansson på 1930-talet den inkluderande nationalismen som politiker från höger till vänster idag säger sig stå bakom.

För att vara en beskrivning av vår historia i en Kyrkans Tidning är kristendomen i såväl den katolska som den lutheranska trosbekännelsens skepnad märkligt frånvarande. Ett millennium av andlig påverkan raderas ur vårt kollektiva medvetande och vår historia, till förmån för den om moderniteten och dess genombrott med dryga två hundra år på nacken. För att lyckas ställs dessutom en hel del på huvudet.

Det svenska folket har inte sina rötter i en politisk kompromiss, utan vår politiska historia har sina förutsättningar i vårt klimats boskapsland, och vårt brutna småbrukarlandskap, som gav förutsättning för den frie bonden. Här formades de regelverk i ting som utgör grunden för vårt politiska system. Vid förra millenniet bröt kristendomen fram och blev snabbt den världsuppfattning som försåg oss med de tankefigurer med vars hjälp vi lärde oss att leva tillsammans.

Vilka spår detta har satt i vårt folk har på grund av nationalsocialismens rasism blivit tabu att diskutera. Att tusentals år bland boskap gjort oss liksom Masajer laktostoleranta, och midnattssolens mörka vinter blekt vår hy för att lättare skapa vårt immunförsvars D-vitamin går inte att vetenskapa bort. Att ens diskutera människan i biologiska termer har av vänstern setts som en kränkning av människans möjligheter att förverkliga sig självt individuellt såväl som kollektivt. Den store “Rorsmannen” såg människan som ett oskrivet blad, fritt för hans ideologis soldater att fylla med ett innehåll. Till denna biologiska relativism hade kristendomen ett kraftigt motgift, i berättelsen om människans som guds avbild. Frågan är var blev guds gränser för hans skapelse av? Vem förskingrade dem och när? Att så ändå är fallet ger den fortsatta intervjun med Lars Trädgårdh besked om.

Vi tycker om att kalla oss toleranta, konstaterar Lars Trädgårdh. Men toleransen är starkt villkorad. Den bygger på att alla ställer upp på vår gemensamma värderingar som att vi arbetar och betalar skatt. När det gäller frågor om barns rättigheter, homosexuellas rättigheter och jämställdhet så är vi inte toleranta mot dem som bryter mot det sociala kontraktet.

Barns rättigheter till både en far och en mor står i motsättning till de homosexuellas rättighet att adoptera barn. Äktenskapet som enligt vår kristna traditionen är till för att skydd för barnen står i motsättning till de homosexuellas rätt att gifta sig. Jämställdheten som den formuleras av feminister står även den i motsättning till barns rättigheter. Det bästa för barnen är då föräldrarna har full frihet att utifrån familjens förutsättningar avgöra hur barnen skall tas om hand. Kön är framför allt biologi och inte social konstruktion till för politiker med sina storskaliga sociala experiment. Eftersom kvinnans roll i reproduktionen är en annan än mannens, speciellt under barnens första levnadsår, är målsättningen att män och kvinnor skall dela lika på vårdnaden just ett farligt sådant experiment. När skall Sveriges kristna försvara sin guds skapelse, människan som den biologiska varelse hon nu är.

Är det verkligen så som Kyrkans tidning lagt i Lars Trädgårdhs mun, att det råder enighet om detta sociala kontraktet och att det markeras med intolerans? Så länge som den sekulära gemenskapen utvecklades i takt med att moderniteten avlöste det gamla agrara samhället så kunde de kristna värderingarna tryckas tillbaka. Under de senaste årtiondenas stora muslimska invandring har de sekulära värderingarna utmanats, religion har genom islam fått en renässans. Är värnandet om islam från Svenska kyrkan ett medvetet agerande för att stärka sin ställning gentemot det sekulära statsmaskineriet. Nu skall ideologisk mark återtas från Hedenius och Tingsten. Hur långsiktigt hållbar är denna allians?

Uppenbart är att Kyrknytt tror att Lars Trädgårdhs profana välsignelse grundad i tolerans och arbetsgemenskap även skall gälla kristendomen och dess Svenska kyrka. Visserligen blev avskaffandet av statskyrkan en halvmesyr så kopplingen till statsnyttan och politiken finns fortfarande närvarande med allas lika värde i en arbetsgemenskap. Men är inte trots allt Svenska kyrkan en trosgemenskap? och i Trädgårdhs samhällskontrakt ingår de värderingar som trots generösa prutningar ställer tro mot tro, och religion mot religion. Så då står vi där åter vid dessa raders rubrik, mellan politisk tillit och religiös tro.

Värmlands biskop för hundra år sedan JA Eklund skrev doktorsavhandling på ämnet “Trons förhållande till människans övriga livsyttringar 1896, dryga tio år innan han blir biskop. Utan att tagit del av arbetet i fråga men med stöd i HB Hammars “Som grenen vissnar” hoppas jag kunna förmedla en arom av kristen tro som den sågs av författaren till Fädernas kyrka i Sveriges land. Så här inleder Eklund sin avhandling:

Tron är hufvudbegreppet i den kristliga psykologin. Hvar
och en, som vill kristligt inverka på människor, har till upp-
gift att fostra till tro, bevara tro, stärka tro, rena tro. Huru
ofta ställes då icke äfven det svåra krafvet att tala om tron.
Det ställes så godt som alltid, när frågan är att vägledande
träda in på det kristligt bestämda själslifvets område.

Tron är något otvifvelaktigt realt. Om också hvarje före-
mål för tro varit förklaradt för intet, lär väl ingen kunna be-
tvifla trons realitet.

Tron är något, som innerligt rör människan. Vi känna
för vår del ingen fråga om henne, som är mera betydelsefull
än frågan om hennes tro.

Dessa äro de motiv, som ledt oss att försöka framställa
några tankar i fråga om tron, trots insikten om ämnets svå-
righet.

JA Eklund kämpar i sitt arbete för sin tro och kristendom på en akademisk institution, i en tid då naturvetenskapen lovade och levererade människoskapade underverk i ett  allt snabbare tempo, och det utan den ambivalens som till och med drabbade marxisten Tingsten några årtionden senare.

Det enda test vi behöver göra för denna lilla vandring i trons labyrinter är att byta ut tro mot tillit i JA Eklunds inledande rader, så förstår vi vad det är vi går mist om.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *