Klyvnades tid

Feminismen drevar mot Akademin

14 apr , 2018  

Statsideologin feminism ställer sig uppgiften att driva den svenska Akademin mot sin undergång, dra in den i ett ideologiskt bakhåll. Ett tydligt uttryck är Ebba Witt Brattström för vilken allt avgörs av kön, där frågan om kvinnlig representation står över den mänskliga gemenskapen, personliga egenskaper och kompetens. Att Sara Danius av en majoritet inom Akademien ”tvingades” att lämna posten som ständig sekreterare var enligt henne ett medvetet slag riktat mot kvinnan. I enlighet med vår statsideologi är det också så historien skrivs av stormedier, det är i enlighet med dess manuskript som kulturminister och Annie Lööf agerar, samma tankefigurer reproduceras av aktivister på sociala medier. ”Kvinnor drabbas”, det är problemet. Att inte ett enda sakargument värderas spelar ingen roll. Att Sara Danuis ifrågasatts på grund av sitt agerande och därmed svikit sin uppgift som enande kraft, betyder intet.

Det är en oskattbar lycka att det ändå är en kvinnlig ledamot som bryter mönster. Kristina Lugn konstaterar på ett sätt som hennes namn förpliktar; Sara Danius sparkades inte för att hon var kvinna. Men det får man väl inte säga.

För SVT talar hon tydligt:

–– Jag ska inte låtsas att jag inte vet att det har varit problem. De uppstod en situation där Akademien för första gången på alla år som jag var med, var uppdelad i två sidor.

Kaj Schüler i SvD har beskrivit problemet på följande sätt.

Jag har under många år följt Akademiens arbete och har till och från hört missnöjesyttringar. En del har jag också sett med egna ögon och funderat över. Men som alltid med Svenska Akademien är det väldigt svårt att få syn på vad saker och ting handlar om. Enligt flera källor har det emellertid länge funnits stark kritik mot Sara Danius ledarskap.

Jag tror att ledarskapskrisen förvärrades i samband med DN:s publicering av Matilda Gustavssons artikel om den så kallade kulturprofilen och sexuella trakasserier. Den som minns händelseförloppet under de för Akademien tuffa dagarna såg Sara Danius omedelbart agera, och omgående säga att allt samröre med kulturprofilens verksamhet omedelbart skulle upphöra och dagen därpå anlita en advokatbyrå med ett uppdrag som, vad jag erfarit, inte alla ledamöter kände till.

Nu tycks en stor del av Akademiens ledamöter ha ställts inför fait accompli.
Märk väl, detta var 48 timmar före Akademiens torsdagssammankomst. Det normala för Akademien hade varit att avböja kommentarer med hänvisning till just sammanträdet, och därefter meddela allmänheten Akademiens ståndpunkt.

Nu tycks en stor del av Akademiens ledamöter ha ställts inför fait accompli.

Det var naturligtvis chockerande uppgifter som publicerades i artikeln och man kan dras med av kraven på snabbt agerande. Men det var uppgifter som indirekt berörde institutionen och då måste man nog agera oberoende och försiktigt. Som ständig sekreterare ska hon hela tiden arbeta för Akademiens bästa, se till helheten och sträva mot att leda en samlad församling. I det här läget borde rimligen något som vi skulle kunna kalla långsamhets- och tröghetsprincipen gälla.

Laget borde rimligen gå före jaget – även i en institution med många stora egon.

Den ständiga sekreteraren, redan pressad, tog kommandot. Hon skulle nu ställa saker till rätta, rensa luften.

Kanske kan man läsa Horace Engdahls närmast desperata angrepp i Expressen[3] i ljuset av detta. Mycket står på spel. Till saken hör också, enligt källor, att Engdahl var en av tillskyndarna vid Sara Danius utnämning till ständig sekreterare och länge stod vid hennes sida i Akademien. Men sen har uppenbarligen något hänt som gjort att han så förlorat förtroendet för henne att han ser det som en överlevnadsfråga för Akademien att hon avsätts.

Det är uppenbart inte så att män står mot kvinnor inom Akademin. De omröstningar som läckt ut talar sitt tydliga språk, kvinnor och män finns representerade i båda sidor. Feminism är en ideologi inte ett uttryck för kvinnan och hennes intressen. Och vem tror sig kunna definiera det kvinnliga intresset? Kan feminister, som själva är oeniga? Tron att det går att härleda krisen i Akademin till orsaker efter könslinjer är feminismen inte ensamma om. På den punkten har de sin spegelbild i en antifeminism som på nätet tagit sig följande uttryck. Först när kvinnor är närvarande leder konflikter till kriser är budskapet:

Själv tror jag att Svenska Akademien måste förnyas och att den utlösande faktorn just är att Sara Danius är kvinna och att konflikten även består av att ibland har just kvinnor särskilt svårt att samarbeta.
Sara Danius vill ha bort Katarina Frostensson och Katarina Frostensson tänker minsann inte ge med sig.

Uppenbart finns samtidigt motsättningar mellan kön i vårt samhälle i stort. Frågan  är hur de skall hanteras och efter vilka regler. Att konflikten samtidigt är på liv och död ger importerad hederskultur besked om. Att kulturprofilen agerat närgånget mot kvinnor ända sedan 1970-talet och i Akademins närhet i ett par tre årtionden utan att leda till rättsliga konflikter är ett uttryck för samma problem. Är det så att Jean Claude Arnaut kan liknas vid en vår egen Pablo Neruda? Var gränserna går för hur män och kvinnor skall mötas i arbetsliv och det offentliga rummet är otydligt, och dagens feminister agerar inte för att den gamla ”patriarkala” ordningen skall följas av en nyordning, endast för kvinnomakt och ansvarslös frihet. Under slagordet, ”rätten till sin egen kropp” vänder man sig inte enbart mot dess kriminella och våldsamma utnyttjande, dess kommersiella objektifiering, utan till att utvidga kvinnans makt över reproduktionen. Rätten till den egna kroppen kan inte utsträckas till fostret, till den fullständiga kontrollen över vår arts reproduktion.

I USA har under  en länge tid förts en diskussion. ”Feministen” Cammilla Paglia vrålar ursinnigt. ”Sluta anklaga män, ta ansvar för ert eget kön”. I Sverige lyser den med sin frånvaro. Ett annat exempel är Jordan Peterson som fått ett enormt medialt genomslag genom sin Youtubekanal.

Det handlar om en frispråkighet som feminismen hittills satt stopp för i landet där den är statsideologi.

Hur komplicerad feminismens roll är är Sara Stridsberg(SS) på stol nummer 13 ett exempel på. En kort presentation behövs för att hennes roll som soldat för feminismen skall bli tydlig, och tydlig är hon i sin relation till SCUM-manifestet. »Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text. Ingen text har förändrat mig så. Ingen händelse eller företeelse. Den har förändrat mitt sätt att tänka, mitt hjärta & min fitta, mitt sätt att röra mig genom staden, den har lärt mig allt jag behöver veta.«

»Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna.«

Valerie Solanas är kvinnan som fick sitt arbete för en porrtidning refuserat. Sökte upp tidningen för att skjuta fanskapet och hela redaktionen om tillfälle gavs och de var män. Eftersom fånget för hennes bly inte fanns på plats, begav hon sig till Andy Warhol och avfyrade tre skott  ett träffade i bröstet och skadade allvarligt båda lungorna.

Det finns en del som påstår att man inte skall läsa SCUM bokstavligt, SS vrider och vänder på idén. Men är den inte en instruktion till  Solanas eget dåd. Och tyder inte det varma mottagandet på att vi har anledning att befara att kärleken till Solanas utvecklats till en dyrkan av vad en puffra kan användas till. Med tanke på alla fiktioner som skapas på temat om kvinnlig blodig hämnd så lever åtminstone fantasierna.

Myterna kring Valerie Solana är viktig för SCUM, vilket kan vara en av anledningarna till att ett mindre idealistiskt motiv till mordförsöket på Andy Warhol endast fått en plats i marginalen. Berättelsen om den sexuellt utnyttjade flickan är utan tvekan politiskt mobiliserande, vilket inte den kriminella kalkylen som Margo Feiden’s (then Margo Eden) vittnar om här:

Solanas talked to Feiden for almost four hours, trying to convince her to produce the play and discussing her vision for a world without men. Throughout this time, Feiden repeatedly refused to produce Solanas’s play. According to Feiden, Solanas then pulled out her gun, and when Feiden again refused to commit to producing the play, Solanas responded, ”Yes, you will produce the play because I’ll shoot Andy Warhol and that will make me famous and the play famous, and then you’ll produce it.”  

Hur som helst på stol nr. 13 sitter uppenbart en mogen kvinna som när fantasier om att hack upp män i bitar. Är det en kränkning att ställa frågan om huruvida en sådan inställning kan vara menlig för Akademiens verksamhet. Uppenbart uppfattar Alice Bah Kunke att degraderingen av Sara Danius är just en sådan kränkning mot kvinnan.

Efterskalven av höstens många upprop från tusentals kvinnor fortsätter. Nu är det nog, vi vägrar att backa tillbaka.

Kulturministern blåser till strid mot sittande Akademi. Det är samma kulturminister som 2015, på rekommendation av Per Wästberg, med en beundrarinnas inträngande blick och inbjudande leende dekorerar(Nordstjärenordern) mannen som hon efter DN:s ”avslöjande” har följande att säga om:

Jag gav uttryck för en vilja att inte bidra till en status som kan utnyttjas av människor med makt, och som på olika sätt utsätter kvinnor för övergrepp.

Detta är ministern ”med makt” att även negligera hovets varningar att dekorera Arnault.  Men var är den tredje statsmaktens vakande öga? Är det inte deras uppgift att reda ut vad och vem det är som hotar Akademien? Inte då det gäller kulturministern tydligen, utan några kritiska frågor ges hon upprepade tillfällen att agitera mot Akademins beslut, inte minst genom att att posera i knytblus.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *