Marxism

Tännsjös, ”Frustration”

1 Dec , 2017  

Torbjörn Tännsjö(TT) har haft ett knappt halvsekel på sig att ”hantera besvikelsen”(Karl Vennbergs varning till vänster i slutet av 60-alet), så den frustration han uttalar i sin kritik av ”Efter Revolutionen” känns överdriven, speciellt eftersom den inte eggat till att diskutera i sak. Berntsson/Nordin(BN) ”Efter revolutionen” är möjligen en missvisande titel, där har TT en poäng. ”Efter Marx” hade varit mer talande, och det om behovet av en uppgörelse med rörelsens doktrinära profeter.  Istället för att diskutera med Berntson/Nordin ger Tännsjö sitt alternativa ”referat”. Följande rader kommer därför att bli vad jag hoppades på att Tännsjö, motargument i sak, ett brytande av av åsikt. 

Det som mer än något annat drev 68-vänstern till handling var Vietnamkriget”, är Tännsjös utgångspunkt för en retrospektiv 68-rörelsens verklighetsbeskrivning i 9 punkter. Tännsjö satt i kursiv:

1. Kriget mot Indokina var ett kolonialt krig, som av USA bedrevs för att bevara västerländsk hegemoni i regionen – det var en fortsättning av Frankrikes tidigare strävanden i samma syfte.

2. Kriget medförde att miljontals oskyldiga människor av den amerikanska militären bragtes om livet, regelmässigt och på ett sätt som stred mot krigets lagar. Kriget fördes med kemiska stridsmedel och med napalm. Där förekom regelrätta massakrer som den i Song My. Allt detta var avskyvärt.

3. Kriget fördes av en nation, USA, som stod Sverige nära, ideologiskt, politiskt och på andra sätt.

Sverige hade tagit ställning i kampen mellan stormakterna, trots sin officiella neutralitet. Sveriges utrikespolitiska linje knöt oss till USA och Västeuropa vilket inledningsvis hade stöd från folkets flertal, även då det gäller Vietnamfrågan. Kunskaperna om Sovjets agerande i Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland och Ungern under det kalla kriget, var avgörande för uppslutningen på västsidan. Det fanns och finns stora ideologiska och politiska skillnader mellan Sverige och USA, viktiga för att förstå den faktiska utvecklingen, vilken ledde till en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA

4. Kriget utkämpades mot vietnameserna för att befästa den rådande ekonomiska och sociala världsordningen. Det utkämpades »för vår skull». Det syftade till att bevara »våra» ekonomiska privilegier.

Nej Vietnamkriget utkämpades mot det svenska folkets intressen och vilja, vilket var FNL-rörelsens inställning och hade ett programmatiskt uttryck i parollen: Vietnams sak är vår. Vietnamkriget var en regional konflikt som inte nämnvärt påverkade maktbalansen. Sveriges handel med Vietnam och därmed också vår ”utsugning” av dess folk var marginell. Det fanns utrymme för förändring av Sveriges utrikespolitik, vilket också ägde rum allt efter att kriget fortskred och kunskaper om USA:s förbrytelser ökade bland Sveriges folk.

5. Kriget var emellertid inte bara ett blodigt försök att säkra ett för västmakterna ekonomiskt fördelaktigt system, det var också baserat på en suspekt ideologi.

6. Denna ideologi var uttalat rasistisk. Kolonialismen vilade på samma ideologiska grund som nazismen gjort, nämligen på föreställningen om att vissa folk, färgade och svarta, var underlägsna »oss» vita européer och nordamerikaner. I sin mest tillspetsade form ledde denna ideologi i Sydafrika till det av svenskt näringsliv och svensk borgerlighet understödda apartheidsystemet. Den hade genom historien fått rationalisera veritabla folkmord.  

Nej kolonialismen vilade inte på samma ideologiska grund som nazismen. Tydligt blir det om vi utgår från president Roosevelts som mer än någon annan formade USA:s utrikespolitik. Roosevelt var en konsekvent och benhård motståndare till nazismen. I förhållande till Stalins var han däremot naiv och tillmötesgående, vilket jämnade vägen för Sovjets dominans över Öst- och delar av Centraleuropa. Trots att Polen aldrig kapitulerade för Tyskland och Sovjet 1939, utan drev väpnat motstånd på de allierades sida såldes det ut av Roosevelt och Churchill till Stalin i Teheran och Jalta.

Den antiimperialistiska rörelsen ansåg inte att USA drevs av en nazistisk ideologi trots deras stöd till Sydafrika och Israel. USA:s imperialismen ansågs vara en följd av det kapitalistiska systemet, en analys inspirerad av Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Istället framhävdes det amerikanska folkets motstånd mot Vietnamkriget som skulle komma att bli avgörande för USA:s nederlag. Eftersom Sverige under den tid Vietnamkriget pågick var en etnisk homogen nation fanns heller inte någon underliggande konflikt i kultur, som kunde ge politisk resonans för rasism. Den enda gång jag kan minnas att rasistkortet spelades ut, var i samband med äggkastning mot den amerikanske ambassadören Holland, som var svart. Från socialdemokrati och borgerlig press hävdades det att det var rasism som låg bakom äggen som träffade USA:s ambassadör. Reaktionen från FNL-rörelsen var avvisande, att inte ha kastat ägg med hänsyn till att han var svart, vad skall man kalla ett sånt politiskt uppträdande?

7. Men om läget var sådant fanns också anledning att ifrågasätta vårt eget ekonomiska och politiska system. Vilade detta system på förtryck av fattiga människor i tredje världen? Och delade vi i själva verket de rasistiska värderingarna?

Den fixering i antirasism som kännetecknar dagens vänster hade inte alls samma aktualitet i analys eller debatt under den tid som Vietnamkriget pågick. Detta gällde inte bara vänstern utan hela det politiska fältet som fanns representerat i riksdagen. Mellan 1962 och 1975 fördes den diskussion som avslutades med att Sverige förkunnades vara en mångkultur. Sverige öppnande upp sig mot omvärlden både etniskt och kulturellt. Det var en omvandling rakt motsatt den som TT ser i sin analys. Tännsjös fixering vid rasism kan möjligen bero på hans yrke och intellektuella liv på den filosofiska institutionen, och närhet till professor Harald Ofstad.

8. Och om läget var sådant föreföll det som om vi som levde i västerländska välmående samhällen också hade ansvar för de koloniala krigen. Vi drog samfällt nytta av den exploatering av fattiga människor, som av USA försvarades med vapenmakt. Vi behövde göra upp med rasismen.

9. Och då krigen var orättfärdiga i sak och baserat på en rasistisk ideologi innebar detta ansvar att vi också kollektivt och enskilt bar på en skuld för det som inträffade.

Torbjörn Tännsjös starka fokusering på rasism är anmärkningsvärd, det är en radikalt annorlunda bild av 60-70-talet än den som ges i Efter Revolutionen. Befinner vi oss på samma planet? Det verkar som att TT sitter fast i dagens polariserade klimat kring just ”rasism” och ser 60-70-talet i dess ljus.

I begreppet rasist tolkas in det mesta av motsättningar och konflikter som uppstår på grund av en mycket stor invandring, samtidigt som nedskärningar genomförs i välfärdssystemen, samtidigt som rättssystemet får allt större problem att klara sin uppgifter. Att kalla all slags diskriminering för rasism är direkt kontraproduktivt och riskerar att förstärka den politiska dagordningen i rasistisk riktning. Det är heller inte automatiskt rasism, att diskutera de problem som blivit en följd av invandring i termer av ”invandrare” och invandring. Istället för att diskutera dessa frågor sakligt försvarar sig TT genom att gå till angrepp:

Men utöver de människor, vars föreställningsvärld kunde fångas i de 9 punkterna ovan, fanns förstås också en intellektuell kärntrupp, som gick vidare med kritiken av det politiska och ekonomiska system som visat sig kunna leda fram till koloniala och rasistiska folkmord. Det är här författarna framför allt sviker läsarna. Här ger de inte ens några ordentliga referat. Ändå är det, som sagt, en diskussion i vilken de en gång själva varit djupt involverade.

För ”hemmapubliken” brukar greppet, att angripa, vara effektivt, en distraktion för att slippa svara på den analys av 68-vänsterns som är ”Efter revolutionens” uppdrag. Frågan varför denna vänster saknade kraften att bli genuint svenska och istället gjorde främmande makter till ideologiskt fosterland i internationalismens namn, är fortfarande, trots vitbok obesvarad, oavsett var lojaliteterna låg. För den ena gruppen var det Sovjet, för den andra Kina. När dessa makter tynade bort som ideologiska föredömen eller helt enkelt rasade samman som med Sovjet finns bara de ideologiska förebilderna kvar som fasta referenspunkter. Är det anledningen till att en ideologisk förnyelse ter sig så omöjlig, vänstern sitter fast i ett stort politiskt system som inte ens filosoferna har kraften att ge sig på. Att dessutom sitta fast i föreställningar om den egna kulturens exceptionella ”rasism” lär inte bidra till att skapa det intellektuella frisinne och självförtroende som krävs.

Det är uppenbart att Berntson/Nordin hittat sitt perspektiv på 68-rörelsen genom att helt lämna den till förmån för en slags mainstream liberalism. I ”Efter Revolutionen” har de tagit andra liberaler till hjälp för att belysa 68-vänstern. Någon genomgripande kritik av vänstern inifrån har vi ännu inte sett och frågan är var en sådan kollektiv kritikerrörelse skall hitta en plattform, ett perspektiv som gör ett anfall på auktoriteterna möjligt. För uppenbart är att generation efter generation har avsöndrat sina egna avfällingar som likt BN levererat uppgörelser med Marx, Lenin, Stalin, Mao osv. utan att en kollektiv förnyelse skett. Inte ens ”revisionisten” Bernstein lyckades med att skapa en grundläggande ideologisk frigörelse, bara en från den jakobinska traditionen frigjord reformism, en inkapsling av Marx fördemokratiska arv, dess filosofiska världsbild fortsatt oanfrätt. Den dialektiska materialismen erövrade nu vår civilisation från flera olika plattformar, Berntson/Nordin inbegripen. Det må vara Tingsten, författarkollektivet, reformistisk arbetarrörelse, feminismen från Elin till Ria Wägner, eller Tännsjö och det akademiska kollektivet, allt var materialistisk modernitet, där en majoritet fått sin försvarlig del av marxism. Efterkrigstiden var en marxismens skördetid, som med 68-vänstern blommade ut i aktivistisk eufori, som efter ett årtionde fastande in i sina egna totalitära och dogmatiska nät.

Det finns möjligen ett försök till uppgörelse som kan sägas ske inifrån, det är ”Myt i verkligheten” av Tage Lindbom. Som en intellektuell i 1900-talet var han i sin ungdom marxist och organiserade kommunist och förtrogenhet med dess filosofi, som han i sin kritik ligger dikt an, och sammanfattar med både inlevelse och skärpa. Det är ett försök att inta den segrande modernitetens materialistiska bastion. Ett försök som faller på att han inte ens försöker lägga fram en skiss till politiskt alternativ till marxismens klasslösa jordiska paradis, eller åtminstone en väg för att tämja tjuren, som på Wall Street gestaltar börsernas och bankernas internationella nätverk.

Tännsjö efterlyser  en ”inlevelse med vänsterns självförståelse”, vilket är ett märkligt sätt att avfärda en kritiker. Verket, ”Eter revolutionen”, finns ju där redan och den enda inlevelse som fortsättningsvis kan påverkas är läsarens, Tyvärr så är inte TT intresserad av att hjälpa läsaren på den punkten, det finns gått om svepande avfärdanden och nedvärderingar: ”illa bearbetat och fördomsfullt bedömt” möter oss redan på först sidan. Ovilljan att förstå kritiken av 68-vänstern gäller även författarnas grundläggande ståndpunkter, där ”äganderättens och näringsfrihetens betydelse för ett »fritt och demokratiskt samhälle»  (hur det nu ska förstås)”avfärdas med att det ”är som jag förstått saken författarnas egen tanke”. Att inte försöka förstå motståndaren där de ideologiska och politiska konflikterna står som skarpast, kan knappast bidra till egen självförståelse och intellektuell utveckling.

Eftersom Tännsjö själv tar avskaffandet av denna äganderätt som intyg för vänsterns speciella trovärdighet då det gäller striden om vem som är mest demokratisk, borde han inte då var extra noga med att synliggöra motståndarens förtjänster och tillkortakommanden.

att samma vänster ju i sin aktiva egna politiska plattform var radikalt demokratisk. Man ville utvidga demokratin till hela samhället, samtidigt som man i vissa detaljer diskuterade om demokratins institutioner borde omstöpas.

Jag är en del av vänstern och känner väl igen denna argumentation som är så typisk för alla ”med hjärtat till vänster”. Vi anser på fullaste allvar att vi är de mest demokratiska. Oavsett vad vi inbegriper med detta VI. Jag upplevde själv denna ståndpunkt så starkt på känslor grundat att något behov av att vederlägga motståndarnas invändningar inte fanns. Men det är främst i beskrivningen av kapitalismen som en faktisk diktatur, en klassdiktatur, som rättfärdigar den egna klassdiktaturen. Om detta klassperspektiv dominerar samhället på det sätt som marxister påstår så vore också Marx förutsägelse realistiska. Dvs att kapitalismen i arbetarklassen skulle skapa sin efterträdare som härskande klass. Verkligheten har dementerat Marx teori. Ingen socialistisk revolution har inträffat i mogna kapitalistiska industristater. Arbetarklassen uppträder inte som Marx förutsade,  trots dessa marxismens brister överlever den utan att korrigera sin teori. Vem är det då som fortsätter att attraheras av den totalitär hatideologin?

Den enda rimlig slutsatsen är att marxismen tillfredsställer egenartade, typiska mänskliga behov. Människan är ett flockdjur med djupa kollektiva behov, vilket gör att de flesta uppfattar orättvisor som störande.(Att människan generellt karakteriseras som i ”Vår förakt för svaghet” är en vrångbild) Parallellt har vi stora behov av frihet som krävs för att ge utrymme åt vår kreativitet och individuella förmågor.  Inom en flock finns dessutom en stor variation till följd av att olika roller måste upprätthållas. Endast de grupper av förfäder som hade individer med förmåga att döda för att försvara gruppen överlevde. Minst lika viktigt var gruppens sammanhållning, vilket krävde andra egenskaper. Vad vi tilltalas av för politiska idéer beror inte bara på grupptillhörigheter som arbetarklass, vilket inte minst gäller 68-vänstern som bröt med den traditionella arbetarrörelsens värderingar, vilket får en systematisk utredning av Berntson/Nordin i Efter Revolutionen.

I den västerländska historien finns många exempel på hur revolutionära idéer omfattas av personligheter inom aristokratin. Den danska historien ger oss en rad kungar med revolutionär framtoning. Kristian den II, i Sverige med tillnamnet tyrann visade sitt revolutionära sinnelag i Stockholms blodbad. Kristian den VII, känd i P-O Enquists ”Livläkarens besök”, är ett annat känt exempel. Den svenska arbetarrörelsen, såväl den revolutionär som den reformistiska leds av personligheter inom borgerlig intelligentsia.

Den ryska revolutionen var i lika hög grad som den franska en de revolutionära idéernas revolution. Det var kombinationen av masspridda revolutionära idéer, och svält på grund av missväxt som skapade den explosiva situationen. I jakobinska sällskap fanns den nödvändiga organisatoriska kraften som kunde exploatera den revolutionärs situationen. I Ryssland hade tre års krig,  plus årtionden av revolutionär opposition mot tsaren skapat de materiella och politiska förutsättningarna, som de revolutionära marxisterna kring Lenin kunde utnyttja för att ta makten i en nästan oblodig kupp. Den efterföljande bloddrypande revolutionen handlade om att genomföra bolsjevikernas socialistiska program vilket skördade tiotals miljoner människoliv. Sovjet är inte ett resultat av klass revolution, utan resultatet av en marxistisk, en idéernas revolution.

När vänsterns demokratiska trovärdighet skall bedömas är det viktigt att ha detta klart för sig. Marxismen har ingen särställning, för att de själv kallar sig vetenskaplig. Marxism representerar ett system av idéer som alla andra ideologier, som har ett bestämt politiskt mål. Demokratin handlar om i hur hög grad varje rörelse är beredda att försvara sina motståndares rätt till det fria ordet. Det är vänstern som har problem med yttrandefriheten. De försöker tysta motståndare med motdemonstrationer, de kämpar om hegemonin över gatan med ”rasister” och ”nazister”. De agerar för att stänga ute ett förlag och tidning från Bokmässan genom att starta kampanjer. De agerar inte mot att SDare avskedas på grund av sina åsikter. Kort sagt vänstern försvarar inte yttrandefriheten.

Hur ligger det då till med den privata äganderätten och dess relation till demokratin. Privat ägande ger möjlighet till en maximal decentralisering av ekonomisk makt, dvs till individen. På samma sätt som rösträtten maximalt decentraliserar politiskt makt. Decentraliseringen av makt genom ägande undergrävs genom de friheter kapitalet ges över ekonomin. Socialdemokratins stora förtjänster under mellankrigstiden var att de reglerade finanssektorn, som under 1980-talet just föll offer för nyliberalernas avreglering. Den oreglerade kapitalismen undergräver den privata äganderätten och minskar dess betydelse för demokratin. Denna strid står för närvarande särsklit skarp då det gäller matproduktion.

Den internationella agroindustrin försöker ta kontrollen över matproduktionen genom globaliseringen, på bekostnad av småskaligt jordbruk med traditionella och ekologiska metoder. Det är internationella organisationer FN, EU som tillsammans med internationella storföretag använder genteknik, kemi och patenträtt över biologiska resurser. Jordreformer för att utöka böndernas kontrollen över marken är central. Utan den västerländska traditionen av privat äganderätt skulle inte ens orden finnas för att föra kampen.

Marxismens motstånd mot bönderna och deras kamp för kontrollen över produktiva resurser börjar med Marx i egen hög person. Herman Krieg som verkade för jordreform i USA.s jordbruksdistrikt uteslöts på Marx initiativ ur den Första Internationalen.

Herman Kriege som emigrerat till Amerika där han i Chicago i sin  tidning retade upp Marx med att driva jordreform, som enligt Marx ”var oförenligt med kommunismen över huvud taget”, och  ”allvarligt komprometterar det kommunistiska partiet både i Europa och Amerika”. Men det riktigt allvarliga var Krieges ”larviga sentimentalitet”. Kriege hade moraliserat genom att använda ”kärlek”, ”mänsklighet” och ”moral” inte mindre än av Marx noga bokförda 35 ggr. För intresserade finns konflikten dokumenterad.

Jordreformer strider mot marxismens krav på kollektiva ägande, vilket kostade miljontals människor livet under kollektiviseringar i Sovjet och Kina. Trots Tännsjös egna ungdomserfarenheter av jordbruk följer han traditionen. Den privata äganderättens betydelse för demokratin är verkligen inte ”författarens egen tanke”.

Tännsjös svar på en uppenbar orimlighet är en taktisk reträtt:

Vänstern hade en bestämd hållning till den privata äganderätten. Man ifrågasatte inte äganderätten beträffande personliga ting, men man hävdade att t.ex. familjen Ax:son Johnsons rikedomar var orättfärdiga. Man omtalade de rika som »expropriatörer», de hade alltså ingen moralisk rätt till sina rikedomar och man avsåg med Marx uttryck att »expropriera» dessa.

Det är ju klart att om allt ägdes av några få personer så är det lika skadligt för demokratin som att den privata äganderätten avskaffades. Men om det nu bara är storleken på förmögenheterna som är problemet, varför måste man då avskaffa själva principen. Det finns helt andra metoder att motverka kapitalackumulation, koncentration och centralisering av kapital. Varför inte ge sig på aktiebolagen istället för att attackera ”vinster i välfärden”. ”Vinster”, bokföringstermen för produktiv företags överskott i sin verksamhet.

Ända sedan Marx och Engels har myter spridits om att det existerat ett klasslöst samhälle i mänsklighetens gryning, som bröts sönder genom att privata ägande infördes i takt med teknologins utveckling. Det är aldrig nyttigt för analys och förståelse att tro sig hitta graalen till mänsklighetens utveckling i en enda faktor. Den amerikanska kontinentens indianska kulturer känner inte till privat äganderätt, vilket inte hindrar dem att utveckla sina på kollektivt ägande grundade civilisationer. Vem vill påstå att de var klasslösa?  Klasser reproduceras ständig genom arbetsdelning, teknisk och kulturell utveckling, och mänskligt behov av exklusivitet på individ och gruppnivå. Dess materiella grund kan vi inte gör så mycket åt eftersom vetenskapen och industrialisering kräver ett samhälle byggt på arbetsdelning. Människan genom sina egenskaper skapar också begränsningar och förutsättningar för hur vi genom kultur kan  skapa våra samhällen, vi återskapar och förnyar oss över generationerna genom kulturen. Marxismen har som kulturell faktor inneburit en återvändsgränd.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *