Historia,Marxism

”Finlands stora år”

7 Dec , 2017  

Finland blev en självständig stat den 6 december 1917. Staten uppkom på det finska folkets eget initiativ och som en följd av långsiktigt arbete. Trots svåra tider har finländarna i snart hundra års tid byggt sitt eget land och fattat gemensamma beslut. Nu för finländarna med sisu och hjärta landet mot ett nytt århundrade.

Finlands 100-årsjubileum 2017 är vår generations mest betydelsefulla jubileumsår. Det värnar om Finlands styrkor, så som jämlikhet och demokrati genom att erbjuda finländarna och landets vänner ett mångsidigt och internationellt program i Finland och i världen. Jubileumsåret ger en möjlighet att förstå det förflutna, uppleva året tillsammans och ge en riktning för Finlands framtida utveckling.

Det är texten som möter oss som med svenska språket önskar vara en del av Finlands firande. Tillsammans är ledordet, tillsammans oavsett språk och nationell tillhörighet, tillsammans oavsett röd eller vit anknytning i inbördeskriget.

Temat för Finlands 100-årsjubileum är Tillsammans – och tillsammans bygger vi ett levande program för hela år 2017. Jubileumsåret är öppet för alla finländare och Finlands vänner. Även du har en möjlighet att göra mindre eller större handlingar och samtidigt ge något till din egen gemenskap, Finland.

Så presenterar sig Finland på nätsidan för firandet. Och här finns en ocean av material att ta del av ur den finländska historiens spår satt i tryck. Den tunga historien till trots är det i nuet den lever och det är i nuets ljus som historien blir synlig.

Så har åter språkstriden fått ny energi  av de konflikter som globaliseringen skapar. Det finns ingen starkare kraft som formar ett folk än språket, det är en sanning som oavsett alla försök till multikulturella experiment visar sin riktighet. I Finland har den striden pågått i två hundra år för att ena folket och landet med det finska språket. Att de fem procent som talar svenska, genom lag skall tvinga de 95 till att lära sig svenska är inte rimligt. Antalet språkbegåvningar som kan erövra ett extra eller ett tredje språk borde kunna fångas upp med andra metoder. I praktiken har det ju heller inte lett till en tvåspråkighet, åt varken det ena eller det andra hållet. Att det är en politik som skapar konflikter är givet. Svenskan, som ett minoritetsspråk för en viktig kulturell minoritet kan skyddas på annat sätt och som inte skapar samma motstånd.

Finlands språkliga splittring och historia i inbördeskrigets klyvnaden har på grund av trycket från de stora grannen i öster tvingat fram en politisk pragmatism, att sätta Finland i först. Finland har haft förståndet att värja sig mot massinvandring och inte utestänga Sannfinländarna  från regeringsmakten. I förhållande till Sverige så har vi i Finland ett mindre polariserat land, och ett på många områden bättre fungerande land. Det gäller inte minst rättssystem, skola och jordbrukspolitik. Finländarna har Susi i förståelsen att med kraft och konsekvens försvara det gemensamma huset.  I Sverige har vi en politisk elit som säljer ut landet till den internationella finanselitens frihandelsfundamentalism och mångkulturella experiment.

Tillsammans” har blivit så viktigt beror också på såren från inbördeskriget. Ryssland ännu ej formerat som Sovjetunionen erkände Finland på 1917 års sista dag. Endast en knapp månad fyllda sätts Finlands existens som en fri nation på spel, genom de rödas uppror. Inbördeskriget varade i fyra månader och skördade tusentals offer i döda. Det handlade inte endast om döda i strid. De röda som startade revolutionen inspirerade och stödda av de ryska revolutionärerna, var socialdemokrater som drogs med i marxismens dogmatiska historicism och revolutionsromantik. De tog till vapen för att tvinga sig till makten under förevändning av motstånd mot klassorättvisor. Och att dom själva hade nyckeln till ett klasslöst samhälle. Marxismens klasskampsideologi rättfärdigade att döda klassfienden varför upproret snabbt hade inslag av terror mot civilbefolkningen. Trots det ideologiska, politiska och materiella stödet från Ryssland  lyckades de anfallande röda inte bryta genom de vitas linjer och därmed var deras utsikter till en seger små. Resten blev en gruvlig hämnd från de vitas sida. De flesta röda avrättades eller dog i koncentrationsläger. De vitas förluster handlade om c:a femtusen och de rödas sex gånger så många.

Vad krävs för att dessa sår skall läka och att Finland skall bli mer Tillsammans under sitt andra århundrade. Under de senaste femtio åren har behandlingen av de röda fått ett växande utrymme i litteratur och offentlig diskussion. Vårt överflöd på varor har dessutom skapat ett utrymme av välfärd som inte gör klasskonflikter till en daglig kamp för överlevnad. Det finns ett socialt svängrum som borde skapa ett tillstånd av tolerans. Åtminstone om vi inte genom politiska polarisering låter det offentliga rummet fyllas av ny konflikter närande nytt hat. Att tvinga på en befolkning massinvandring och mångkultur mot ett folks vilja minskar dramatiskt utrymmet för all slags politisk försoning och tolerans. Så ser de allmänna förutsättningarna ut i en tid då kapitalet kräver globalisering på arbetets bekostnad, vilket dragit in ytterligare en komponent av social och politisk energi i vårt ”Tillsammans”.

Det krävs mer av erkännande av de oförrätter som begicks på båda sidor i detta krig. Men det är inte bara handlingarna som måste synliggöras, det måste också de ideologier som varit styrande för de båda sidornas agerande, som strukturerat tänkande och lyft fram hatet in i framtiden. Ideologier som skapade de bilder som rättfärdigade offren. Nazism, fascism och dess finska gestalt i lapporörelse har genom fascismen och nazismens nederlag beskrivits av den segrande sidan, men här krävs nya studier där rörelser och ideologier kan förstås utifrån våra erfarenheter.

Vad som sällan diskuteras är marxismens och dess politiska uttryck i den ryska bolsjevismens betydelse för de röda gardenas existens och sammanhållning. Utan marxism är den röda sidans resning i väpnad revolution otänkbar. Ett Finland Tillsammans kräver att de rödas ideologiska arvtagare tar sitt ansvar för de rödas agerande under inbördeskriget. Precis som det var marxismen som var förutsättning för revolutionen över huvud taget är det marxismens anhängare som försvarar de rödas del i inbördeskriget idag. De gör det eftersom de inte ser något fel i deras agerande oavsett dess offer, möjligen anser de att de var för inkonsekventa, för vacklande, att de brast i ledning och viljestyrka. Så här ett exempel på hur marxister idag försvarar den rödas roll i Finland 1918.

Det måste erkännas att klasshat i dess mer primitiva former var en viktig faktor i mobiliseringen av de röda styrkorna i det finska liksom i det ryska inbördeskriget, och kommer så att vara, i högre grad ju fattigare och råare förhållanden de förtryckta är uppfödda under. Detta är dock också ett problem, då detta får skadliga uttryck. Revolutionärt våld är och kommer att förbli nödvändigt så länge borgarnas klassmakt finns kvar, men för mycket av den varan, liksom felriktad terror, kan lätt bli kontraproduktiv. Likväl som den kan skingra motståndarsidan kan den, om den övertygar skikt vi annars kunde neutralisera om att våldsamt motstånd är enda möjligheten, pressa dessa in i den aktiva kontrarevolutionen. På så sätt medförde i Ryssland alltför svepande åtgärder mot kosackernas privilegier att även skikt av de fattigare bland dem slöt sig till den vita sidan, liksom ett utbrett hat mot alla officerare övertygade många av dem att samexistens med den röda makten var omöjlig. Inte minst kommer ett överdrivet användande av röd terror att demoralisera den egna sidan – det är just mot klassamhällets grymheter som den stora massan av arbetare revolterar. Således måste såväl alltför hatiska arbetare, liksom äventyrare och asociala och kriminella element som oundvikligen i viss mån kommer att dras till båda sidornas väpnade styrkor hindras från att få det fria spelrum de skulle önska. Detta är den andra viktiga anledningen till att man inte kan göra de revolutionära styrkornas demokratiska organisation till en överordnad princip – att de röda styrkorna inte diskrediterar sig i den arbetande befolkningens ögon är i slutändan viktigare än att varje röd soldat känner sig delaktig i de truppernas beslut. Dessutom måste den revolutionära politiska makten ovillkorligen vara överordnad den militära.

Insikt i de krafter som revolutionära ideologier sätter i rörelse saknas inte heller här. Däremot en självkritisk granskning av själva grunden för dessa rörelser. 1918 hade marxismens teori inte prövats varför intellektuella satte stort hopp till dess profana paradisdröm och dess vetenskaplig anspråk. Vi som lever idag har helt andra erfarenheter av vad marxismen presterar i samhällsbyggnad. Marxismen har prövats i en mängd länder över hela vårt klot och på ingen plats har den faktiskt skapat något som varit hållbart sett utifrån de egna löftena.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *