Historia,Krig&Fred

En färgstark nationalism!

15 Dec , 2017  

Det är inte ofta man kan glädjas åt det slags nationalism som Sofi Oksanen sätter ord på. Så det gäller att ta tillvara på tillfället, njuta av ordens livgivande kraft. Och det behövde jag verkligen då jag slog mig ner i bibliotekets tidskriftsrum, med tidningen Fokus mellan fingrarna. Omplåstrad som jag var efter att höhäckens tak rivit upp sår på panna och näsrygg. Modstulen och stukad bläddrar jag slött utan att tro på på något annat än att tiden skulle läka mina sår.

Det var bilden som fick mig att reagera. Egentligen så orkade jag inte med texten så jag lät mig dras in i de få minnen jag hade av en kvinnlig gestalt utstrålande viljestyrka och ungdom. Jag noterade svärtan och hennes genomträngande blick som om den vore en mans skulle leda till reaktioner i Metoo-upprorens utmarker.

Jag minns den dramatiska historien i boken Utrensningen då den gick som radioföljetong 2010. Jag drar mig till minnes hur vi diskuterade min mor och den värld av sekelskifts romaner hon levde i, dess intriger i komplicerade släktrelationer där bortbytingen inte sällan fick en central roll i berättelsens dramatiska och sentimentala upplösning. Nu i det nya seklet får åter släktskapet plats som det mänskliga livets ramverk, men utan dess sociala begränsning i de ständigt återkommande herrgårdsmiljöerna. Och Utrensningen påminner mer om Selma Lagerlöv, och förenar dramatiken i Herr Arnes Penningar med den sociala inramningen i Kejsarn av Portogallien.

Så vad är då Sofi Oksanens budskap idag vid firandet av Finlands självständighet tänkte jag, då jag ur mitt djup försökte återskapa min bild av den politiska Sofi Oksanen, 2010 då jag mötte henne i Utrensningen. 2010 hade jag kastat av mig feminismens fjäderskrud, så unga kvinnor var nu inget som jag okritiskt gullade med på feminismmaner. Men Oksanen var ju uppenbart ingen politiskt korrekt åsiktsmaskin utan en stark kvinna i strid  med en värld hon bestämt sig att hugga in på, hur obegriplig den än nu var. Men jag hade mina dubier om vart hennes hejdlösa fantasi skulle leda henne. Hennes egen bakgrund och ämnesvalet, ramberättelse av skogsbröder och nationell befrielsekamp tilltalade mig och gav näring till den egna uppgörelsen med marxismen, här var fantasin frigörande.

Det var en kort intervju konstaterade jag då min blick svepte över texten utan att jag triggades av några meningsbärande substantiv. Men stod det inte ”egna pengar” i samband med ”World Economic Forum”. Konstigt, Finlands pengar är Euro. Försök inte med mig, alltså ingen egen valuta. På denna punkt är vi Sverige fortfarande ”storebror”, vi lurades inte med av nyliberalismens locktoner. Sverige stod pall 2003 trots att Finland ”visat vägen” genom att gå med året innan.

Jag känner inte till hur frågan stod om Euron i Finland 2002, kanske hade rysskortet spelats ut för att trycka upp opinionen i Eubyråkratins varma famn? Det är enkelt att i efterhand ge de tvärsäkra svaren. Nu blankar Soros svenska bostadsaktier, kommer vi åter att uppleva en 90-talskris. Den underliggande osäkerheten var då som nu en bostadsbubbla. Det är i tider av ekonomiskpolitisk kris som regelverken sätts på prov. Greklands handlingsutrymme skulle varit ett annat om de haft kvar sina Drachmer.

Hur som, framtiden kan ses i nattsvart förtvivlan eller i ett flödande av ljusa möjligheter, när vi träder in i den är den ändå oftast en personlig strid med gråmelerade vardagsproblem som vi helt på egen hand har försatt oss i,…? eller som i Grekland, som av Goldman Sachs och en aningslös regering knuffades ner i en verklig social och humanitär kris. 2018 är ännu inte här.

Det tog inte så många sekunder att inse mitt misstaget, Sofi syftade inte på Finlands pengar utan på sina egna, och på kvinnors pengar, och den frihet det ger, för Sofi Oksanen glädjen av tiotusendens läsares reaktioner, i att leva lite mera. De meningar som verkligen gjorde min dag handlade dock inte om tjejers utsatthet eller om Metoo. Pärlan, några korta meningar i slutet av artikeln, som jag inledningsvis flaggade för var dessa

– Om vi små länder, som Finland och Estland, inte hade haft nationalistiska känslor så skulle vi inte ha våra länder. Det finns ingen annan plats där man pratar våra språk och har vår kultur. Men att du älskar ditt hemland betyder inte att du inte kan kritisera det. Tvärtom, om du vill göra något gott för ditt land så måste du kritisera det, så det kan bli bättre, säger hon.

I Sverige har nationalism varit ett hatobjekt, som beskrivs som källan till krig och rasism, och det gäller hela det politiska fältet, från moderater till Vänsterpartister. De har alla tävlat i att knyta nationalism till fascism och nazism. Det Finland och de Baltiska staterna lärde sig under kriget har ingen efterkrigspropaganda kunnat sudda ut. Minnet av hur två diktaturer slog sig samman för att dela upp den del av Europa som hade olyckan att befinna sig mellan dem var skrivet i mänskliga offer, i hjärnsubstans, i minnesbärande fett..

Tyvärr så känner jag inte till hur diskussionen om andra världskriget går i Finland, men det är något i följande rader som säger mig att den trots allt har likheter med den som förs i Sverige:

I de allmänna diskussionerna tenderar frågan om samarbetet med tyskarna att polariseras: antingen så kollaborerade vi, eller så gjorde vi det inte. Vi behöver fler romaner med flera lager, säger Sofi Oksanen.

Den finska nationalismen är en mestadels lugn nationalism som hon inte har något emot, hon kallar den existensiell

Men vi behöver också en diskussion som inte friskriver den ena parten i den allians som var menad att sätt punkt för Finland som en fri nation. Det handlar om vad som hände under 1939 innan Molotov–Ribbentrop-pakten slöts. Från Sovjets sida hävdas att Västmakterna drev ett fulspel som gick ut på att få Tyskland att angripa Sovjet, och att Sovjet genom Molotov–Ribbentrop-pakten avvärjde den utvecklingen. Enligt denna historieskrivning började inte världskriget 1939, utan antingen redan 1933 eller i och med Tysklands anfall på Sovjet 1941, bara inte -39. Den polarisering som oroar Sofi Oksanen förstärks av att skulden genom segrarnas historia inte fördelas efter bådas delaktighet. De var två om den allians som skapade möjligheterna för Hitler att upphäva första världskrigets fred, genom att starta det andra.

Avgörande var Englands reaktion på den tyska inmarschen i Prag i mars 1939, och införlivandet av Tjeckoslovakien i det Tyska riket. Nu bröt Hitler mot sin ”heliga” princip om ”nationell självbestämmande”.  Hitlers agerande ledde till en fullständig omsvängning av Londons utrikespolitik. England hade kört ”appeasement”-politiken i botten utan att Tysklands aptit hade stillats.  Resultatet, Englands och Frankrikes säkerhetsgarantier till Polen, som utfärdades ensidigt utan Stalins deltagande. Sovjet avvisade senare erbjudandet att delta. Från och med nu var Västeuropas eftergivenhet gentemot Hitlertyskland död. Det är således inte på grund av ”appeasements-politiken” som Sovjet väljer att gå i allians med Tyskland utan på grund av de möjligheter som skapas genom att England övergett den.

Efter införlivandet av Tjeckoslovakien ökar Hitler trycket mot Polen. Frågan: vem vill vara med och dela? är därmed ställd. Storbritannien och Frankrike har redan valt sida, återstår Sovjetunionen som nu kan välj mellan att garantera Versailles-freden och småstaternas självbestämmanderätt eller göra upp med Hitler. Hur ser Sovjets på situationen? Lenin hoppades att de kommunistiska partierna efter revolutioner skulle införliva de kapitalistiska länderna i den kommunistiska internationalen. Det var inte bara Hitler som har imperiedrömmar. Marxismens variant, världsrevolutionen,  det moderna industrisamhällets proletära imperium, de ”förtrampade och förtrycktas” imperium, var ideologi som formulerades i politik. Stalin som under 20-talet lett anfall mot Polen, behövde bara stämpla de baltiska staterna och Polen som fascistiska och ett hot mot proletariatets fosterland.

I västvärlden med dess höga levnadsstandard har politikens tyngdpunkt flyttats från kampen för överlevnad, för mat på bordet till ett känslornas slagfält där offerkoftornas storlek bestämmer rätten att peka ut de politiska syndabockarna. I denna miljö befinner sig också frågan om samarbetet med Tyskland under andra världskriget. De politiska val som Finland stod inför skedde inte i förintelsens starka mediala ljus, den var över huvud taget inte känd. Det geopolitiska läget ger också förutsättningar som ingen kan neutralisera i politisk retorik.

Att Polen valde att rikta sina militär insatser mot Hitlertyskland berodde mer på läget än på dess befolknings politiska sympatier. Det gäller även synen på ”det judiska problemet” som Polen genom sin hemlig utrikespolitik var en uttolkare av, och de var på intet sätt ensamma. Då det gäller synen på folkhälsa var det i allt väsentligt en fråga om arv och ”ras”, det är en radikalt annorlunda tid än den vi nu lever i idag. Vi måste lära oss att justera den politiska ljussättningen innan domarna över kollaboratörer fälls.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larssonimages


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *