Varför är Facket mot lönelyft?
Avtalsrörelsen är i ett intensivt skede. Medlare har lagt ett bud om 5,9% på tre år. Metall säger Nej, medan industriförbundet har accepterat. Troligen nås ingen uppgörelse före den sista Mars, med avtalslöst tillstånd och upphävd fredsplikten. Men varför är det så tyst? Aldrig någonsin har arbetarsidan haft sådan trumf på hand. Inkomst och förmögenhetsutvecklingen har varit alarmerande till arbetets nackdel, medans kapitalinkomsterna har pekat uppåt under lång tid. Ekonomernas syn på var gränsen för det “samhällsekonomiska utrymmet” ligger har alltid varit starkt begränsande för vilka lönekrav facken ställt. Nu anser ekonomerna att lönerna borde höjas för att stimulera ekonomin. För första gången uttalar sig ekonomer för skärpta lönekrav, men det får inget genomslag. Alla sitter tysta, fack, arbetare och den organiserade vänstern. Gemensamt för dem alla är en alarmerande passivitet.
I början av 1970-talet höjdes lönerna ordentligt inom den svenska industrin. Det är dags att en ny generation får vara med om den erfarenheten. Jag var själv klubbordförande på den tiden och kommer ihåg hur jag med en nya miniräknare gick runt till alla medlemmarna för att räkna på vad det betydde för var och en. Det är mitt bästa minne och belöning för det fackliga arbetet.
Den enda röst jag hört för att aktivera sig fackligt var en debattör i Ring P1, som vände sig mot Industriförbundets orimliga krav på ökad makt över arbetstiderna. Lördagen som arbetsfri dag är föremål för deras lystna blickar.
På vänsterns nätsidor finns ingen information om avtalsrörelsen och lönekraven över huvud taget.
Fackföreningarna uppdaterar sin hemsidor, men är frånvarande i diskussionen.
Handelsanställda kräver 750 kr i lönehöjning och sticker därmed ut genom att ställa kravet i kr. vilket är utjämnande över tid, en inbyggd låglönesatsning. Kravet bryter inte vad nivån beträffar, utan följer LO-ledningens syn på ekonomi och facklig politik.
Metall som intar en ledande position inom fackföreningsrörelsen ser mest problem i ett avtalslöst tillstånd:
– Vi har en bestämd avsikt att vi ska försöka nå en uppgörelse innan vi skriver den 1 april, som ska innehålla möjligheter till fortsatta reallöneökningar, en avsättning till deltidspension och som faktiskt också ger en låglönesatsning till de som har det sämst, säger Anders Ferbe och fortsätter:
– Och vi avvisar med bestämdhet arbetsgivarnas utökade makt över fritiden!
Att arbetsköparnas orimliga krav i arbetstidsfrågor tillbakavisades kommer troligen att hängas ut som en seger. Så skall ett långt treårigt avtal med låga lönepåslag lotsas genom medlemsopinionen.
Det starkaste ropet för ökade löner står numer riksbankens Stefan Ingves som behöver hjälp med att få upp inflationen. Han oroas samtidigt för den privat skuldnivån som han själv göder genom minusränta. (Rävsaxen han hamnat i beskrivs här). Varför använder sig inte facket av dessa mycket starka argument?
Genom ordentligt ökade löner skulle realekonomin tillföras en ordentlig injektion. Marknaden skulle tillföras den köpkraft som man endast vågar diskutera på riksbanken. Detta är med de små orden en märklig situation.
Vad beror det på att frågor som rör arbetets andel av produktionens värdeflöden hamnar så långt ned i de politiska och ideologiska diskussionerna?
Det förs inte längre någon diskussion om arbetets betydelse för samhällets och dess folks överlevnad. Att det är arbete som skapar alla värden framhålls inte mer, det trycks inte upp i ansiktet på de som representerar kapitalet i förhandlingarna. För det är ju så motsättningen står.
Inom socialdemokrati och vänster pågår istället en ideologisk strid där arbetet nedvärderas. Moderaternas “arbetslinje” används som ett slagträ mot en traditionella arbetslinje. Miljömupparnas och vänsteraktivisters påståenden att arbete inte längre behövs på grund av datorisering, tillbakavisas inte. Striden mot medborgarlön och basinkomst tas inte heller av fack eller vänster. Arbetets värde står inte i centrum för vänstern, istället hålls fokus på normfrågor, feminism, sexuell identitet, invandring, som är deras hjärtefrågor.
Mot denna borgerliga individualism finns ett vist motstånd som hävdar den traditionella marxistiska klasskampslinjen. Är detta då ett alternativ? Nej det är det inte eftersom marxismen förlorat sin attraktion som svaret på kapitalismens problem. Den begravdes i Gulag och korset restes av Östeuropas arbetare då de rev muren 1989.
Det är brist på ideologisk förnyelse som är problemet inom arbetarrörelse och dagens vänster. Det behövs en strategisk reträtt bort från marxism till svenska folkets traditioner av kamp mot överhet och utländska intressen. Idag representeras den inte av tyska fogdar utan av internationella banker och storföretag. Det handlar om att åter försvar arbetets värde mot kapitalintressen. Den marxistiska skiljelinjen som dras mellan de som äger och de som inte äger produktionsmedlen splittrar arbetskollektivet.
Lösningen på kapitalismens ekonomiska problem består inte i att avskaffa de fria marknaderna till förmån för planhushållning, Fria företagare och småföretag drivs av individer som arbetar, de är inte kapitalister. I den mån de drivs till spekulationer så beror det på att socialdemokratin älskar att beskatta arbete, men saknar den ideologiska kraften att beskatta kapital. Det finns en sak som det inte går att bli rik på i Sverige, det är genom att arbeta. Välbärgad på ålderdomen blir man genom att spekulera på börsen, i sin bostad osv.
Årets avtalsrörelse skiljer sig från alla andra, och det är den finansiella skuldkrisen som ställer till det. Den privata skuld som banksystemet skapar ställer allt på huvudet, har lett till de minusräntor som vi haft i hela två år och ändå inte lett till att inflationen fått fart, vilket påstås vara dess syfte. Vilket inte ens Stefan Ingves tror på längre. Att riksbankens minusränta fortsätter driva upp de privata skulderna blir däremot alltmer alarmerande.
Fackföreningarna skulle i denna situation skapa sig en het ny roll. Men varför gör dom inget? Varför tar de inte chansen att bli inte bara sina medlemmars hjältar utan hela Sveriges hjältar.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
[…] Facket uppvisar sin nya bana för tillfället genom att motsätta sig lönelyft. […]
Löneökningar är bara befogade om det blir bättre och mer pengar tjänas. Det folket skall vara rädda för är inflation, det gör dem fattigare utan att det syns, fast det märks. Inflation är bra för dem som kan höja sin lön oavsett.
Själv har jag noterat hur enormt veteranbilar av internationellt intresse gått upp i pris på knappt tio år. Volvo som oftast köps av svenskar har däremot snarast gått ner i pris. Förmodligen en bra indikator på en reell inflation.
Är inte varningarna för inflation i rådande ekonomiska situation ett rop på vargen. När skall det bli legitimt att kräva en större andel av produktion för löntagarkollektivet om inte i år. “Näringslivet” har alltid skyllt inflationen på för höga löner. Med tanke på omfördelningen från arbete till kapital under de senaste årtiondena blir det en inte helt enkle ekvation att gå ihop.
Att mäta lönernas inverkan på prisnivån genom utvecklingen av priserna på veteranbilar, är nog förlåt en aning långsökt. Själv åker jag både bekvämt och skattefritt i en Saab 900 med soltak. Att den drar närmare en liter per mil bekymrar mig inte det minsta, tvärt om, gläds jag åt att få mata livsväven med bristvaran CO2. Detta trots att jag nog är den enda personen som regelbundet och året runt använder cykel för de korta avstånden här omkring.
Det bästa är när valen så långt möjligt kan vara individuella. Vad gäller löntagares lönenivå så finns inte den möjligheten.
Först, kommentaren om veteranbilars pris var som indikation på en verklig inflation. Med inflation blir du fattigare om du inte kan höja din inkomst motsvarande. För en femton år sedan kunde en medelklass i Sverige köpa en sådan. Det kan de inte längre. De har blivit fattigare, internationellt mätt. En sorts inflation. Det är heller inte längre billigt att vara på semester i USA, Tyskland, Englas, Frankrike. Hur länge till är Polen billigt? Men detta var en utvikning.
Att det är mycket högre skatt på arbete än kapital tycker jag är illa men det är tydligen så förhandlingarna utmynnat, se nedan. (Som du förtjänstfullt ifrågasätter, har fack, arbetarrörelse, och vänster arbetat för sina huvudmäns bästa? Om nu huvudmännen är arbetarna? Var det Churchill som uttryckte det som att en ombudsman förr eller senare blir korrupt?)
Men som allmän bakgrund till vad jag menar, en köpare vill inte betala mer för en vara än den är tvungen till och en säljare vill inte få mindre betalt än den kan. (Även vad gäller arbetsköp.) För att stärka sin förhandlingsposition kan man gå ihop i karteller. Är de lagom jämnstarka blir det ofta ganska bra. Ett problem vi haft i Sverige är när det blir för allmänna avtal, där man centralt offrar vissa verksamheter – de som inte kan höja löner eller kan invända mot nya regler hamnar på de tysta vittnenas kyrkogård. Tex fiske, jordbruk, tillverkning, teko, dator, Telekom, finns det bara kvar rester av i Sverige. De stora förhandlarna har fått som de vill och det finns alltid en större förhandlare. Jämför med att skatterna är högre på arbete, förhandlingarna har fått slagsida.
Som det är nu tror jag inte på löneökningar (total lönekostnad) då vi helt enkelt inte kan konkurrera internationellt i effektivitet i arbete. Jag vill inte att mer skall läggas ner. Det vi däremot kan effektivisera är på regler och skatter. Då skulle det bli mer till arbetarna. Men det är politikernas levebröd så det gör de inte frivilligt.
Hoppas det blev läsligt, det är det inte i den lilla skrivrutan på telefonen .
Mvh
Veteranbilspriser tror jag är en mycket dålig indikator på verklig inflation. Min veteranbil, SAAB 900, är billig men av vilka orsaker? Det finns nog ingen mer trendkänslig marknad. Att efterfrågan minskar beror troligtvis på att de blir allt färre av de personer som kan och orkar ta hand om dessa bilar.
Resandet i allmänhet är nog en mycket bättre indikator på levnandsstandard än att bara se till de länder till vilket vår konkurrenskraft minskat. Resandet speciellt med flyg,(trots allt klimattjafs) ökar dramatiskt i hela världen. På knappa två årtionden fördubblas den, vilket är en av de viktigaste förutsättningarna för globaliseringen.
Angående skatten på arbete skriver du: Att det är mycket högre skatt på arbete än kapital tycker jag är illa men det är tydligen så förhandlingarna utmynnat, se nedan.
Det låter som du redan lagt huvudet på stupstocken.
Höjning av skatt slår direkt igenom i inflation, samtidigt som den har mycket negativa effekter på ekonomin, speciellt då tyngdpunkten ligger mot låga inkomster som i Sverige.Det är helt nödvändigt att lägga om skattetrycket mot kapitalet, om vi skall få någon balans i ekonomin.
Höjningen av lönerna i rådande situation borde även för de som bitit sig fast i inflationsutvecklingen ses som en möjlighet. Att en stor del av ekonomerna också gör det är ett väldigt starkt argument för lönekrav i år. Att så inte sker beror på finanskapitalets, som är exportinriktat, allians med socialdemokratin till nackdel för den nationellt orienterade ekonomin. Sverige har den sämst utvecklade strukturen av egen och småföretag i västvärlden. Fattigdomen här är skriande och både LO:s löne och skattepolitik missgynnar dem.
(Nu blir det så där smalt igen. )Att export företag är så viktiga beror på att det måste komma in färska pengar i systemet. : Säljer du tjänst till grannen för hundra kronor har du ca fyrtio efter skatt att handla för. Du behöver arbeta drygt två gånger den tiden för att köpa för hundra kronor av den andre grannen. När denne betalat skatt återstår ungefär sexton kronor kvar av de ursprungliga hundra för denne att spendera. Resten har farit iväg till skatt
borta ur bygden . Hade du sålt till någon i utlandet blir det bättre, för skattmasen.
Du beskriver skattekilen som den kallas, som inte har med Sveriges exportinriktade industristruktur att göra. Att ett land med en dominerande exportindustri måste sälja vad den producerar är givet. Det där med färska pengar förstår jag inte vad det är. Det handlar om en under många år driven politik som gynnat Wallenberg som det brukar heta. Exportberoendet är alltså en följd under årtionden av verkningar av skattekilen. Det behövs en skatteväxling för att vända utvecklingen, för att lyckas med det behövs behövs ett nationellt uppvaknande.
Der für inte att läsa längre när textens rader är ett ord långa. (Mobilmallen?) Får försöka förklara vad jag menar med färska pengar in i systemet. Vidd senare tillfälle.
Mvh