Klyvnades tid

Vänstern om Peter Springare.

16 feb , 2017  

Peter Springare har gett vänstern en möjlighet att bidra till stärkande av rättssäkerhet och lag och ordning. Vad som fodras är att de tonar ner sina revolutionära lidelser. Det finns ju inget folkligt stöd för deras socialism. Eller är det så att deras känslor för revolution är så styrande att detta är omöjligt. Eftersom vänstern inte har någon organisation som kan skörda frukterna av en revolution eller av att samhället faller sönder borde deras förstånd lägg sordin på de revolutionära känslorna. Eller är det så att i vänstern samlats mänskliga egenskaper som människoflocken, som 25-100 personer behövt, men som nu då vi är organiserade i mycket större enheter, spelar oss ur händer. Eller finns i vänstern en grundläggande förstörelselust som de hjälpligt försöker dölja. Elmer Diktonius har i ”Jaguaren” gett den revolutionära lidelsen ett konstnärligt uttryck:

Vi vill döda de känslolösas skri
de hjärtlösas medlidande
de otrognas religiositet
de starkas maktlöshet
de godas onda svaghet,
vi vill föda med att döda
vi vill bereda plats
vi vill en gång se
solfläckar dansa.

Politik handlar om känslor. Och vänstern med sin överbyggnad i kulturelit har en yrkeskår understödda av statliga näringsflöden till sin tjänst. Med konstnärlig finess blir det politiska våldet inte bara möjligt utan eftersträvansvärt.

Ett möte mellan vänstern och Peter Springare har plockats fram för att tjäna som bevis för Peter Springares bruna själ. Det är den av Ordfront med Demokratipriset belönande Journalisten Dick Sundevall som håller i pennan

Under de senaste tio åren eller mer har det vid snart sagt varje demonstration eller möte som arrangerats av öppna rasister eller smygrasister, funnits motdemonstranter som i flygblad eller på plakat framfört parollen: Inga fascister på våra gator.
Inget konstigt med det. De som delat ut flygbladen eller hållit upp plakaten har haft all rätt att framföra det budskapet. Att vara mot fascism är att vara för demokrati. Och därmed yttrandefrihet för olika åsikter. (Fascism innebär ett förakt för demokrati och hyllande av en stark ledare. Alltså snarlik nazism men med den skillnaden att nazism inkluderar antisemitism/judehat).
Därmed har inte polisen någonstans i Sverige, under alla dessa år, stoppat någon från att föra fram den parollen. Det vill säga, fram till 2014 när Sverigedemokraterna skulle hålla möte i Örebro. För då bestämde sig polisbefälet Peter Springare för att i Örebro skulle det minsann inte föras fram några paroller mot fascism – när Sverigedemokraterna skulle hålla möte.
Peter Springare bedömde det som ”hets mot folkgrupp” och beordrade att en banderoll med parollen Inga fascister på våra gator, skulle slitas ner från den vägg där den satt. Några poliskonstaplar lydde ordern och gjorde så. När den framträdande kommunalpolitiker som satt upp banderollen ifrågasatte det hela – blev han gripen av polis.
Dock insåg någon i polishuset i Örebro att det här var så fel som det kunde vara. Man kom fram till att det även i Örebro, som på alla andra platser i landet, är tillåtet att markera mot fascism – och därmed för demokrati. Och det inte minst när fascistiska och smygfascistiska organisationer har möten och demonstrationer.
Peter Springare har i lokala medier försvarat det här med att man som polis ibland måste ta snabba beslut och att det då kan bli fel. Så sant. Men i det här fallet var det ingen akut överhängande fara, varken för personer eller egendom. Och som sagt – inte på någon annan plats i Sverige har någon enda polis fattat ett sånt här beslut under alla de år som det här budskapet har förts fram.
Så var landar vi? Vi landar i en frågeställning. Är polisen Peter Springare en bra polis som stigit i graderna men som nu blivit frustrerad av att han kommit i kontakt med så många invandrare som blivit misstänkta för brott? Och vill förmedla det till allmänheten.
Eller är han en person som politiskt hör hemma några snäpp till höger om Sverigedemokraterna? Alltså ute i den bruna politiska avgrunden. Och nu har använt sig av sin ställning inom polisväsendet till att föra fram deras politik.

Med lukten av mellankrigstidens förintelse stickande i näsan och ständig uppmärksammade av medier blir anklagelsen rasist, smygrasist, nazist smärtsamt demoniserande. Genom sin självdefinierade ”antirasism” har vänstern under årtionden haft ett politiskt förintelsevapen som de riktat mot sina politiska fiender. Rörelser som missbrukar ett sådant vapen löper också risk att göra stora misstag. När den samlade kvällspressen i hatiska artiklar lyfter fram enskilda individer utan kopplingar till politiska partier eller offentliga dagordningar har det lett till självmord. I medierna är det alltid journalisterna som utsätts för hat. Har det någonsin lett till självmord.

Döden behöver inte heller vara rent fysisk har den politiker som uppträdde mest hatiskt mot SD sagt följande om. Reinfeldt angående mediedrev:

Det är den enda form av dödsstraff vi har kvar i Sverige. Det dödar inte människor rent fysiskt, men det dödar något av själen och sargar dig som människa.

Reinfeldt visste mycket väl vad för slags politiskt vapen han slungade mot sina fiender. Levererade väl valt för att serveras till hungriga journalister. Kan vi tillåta att privatpersoner över huvud taget blir föremål för dessa drev. Enligt Expressens Thomas Mattson är det inget problem. Han stod nyligen inför ett förtalsmål i frågan. Hans slokande drake hade använt sig av olagliga metoder, åsiktsregistrering med hjälp av Expo och en samling vänsterextremister kända för att begå våldsbrott.

Det finns dock ett större problem i Dick Sundewalls sätt att resonera. Vem avgör vem som är rasist eller inte. Enligt DS så kan vilken pöbelhop som helst ta sig den rätten, åtminstone om den är vänster och skriker: ”Inga fascister på våra gator.”. Vad skulle medierna säga om Nordiska Motståndsrörelsen förstörde Jonas Sjöström torgmöten med ”Inga kommunister på våra gator”. Och då befinner vi oss i den hopplösa diskussionen om vem som dödade flest och vem som gjorde det för att de älskade mänskligheten och vem som gjorde det för att de hatade samma mänsklighet.

DS är självsäker eftersom han tycker att han har hela den politiska och kulturella eliten med sig. Och utan tvekan har de etablerat en praxis, vänstern har tagit sig rätten att förstöra andras möten med enda egentliga stöd i den egna politiska plattformen, och att det var klass-vänstern som segrade över ras-vänstern 1945. DS:

Att vara mot fascism är att vara för demokrati. Och därmed yttrandefrihet för olika åsikter. (Fascism innebär ett förakt för demokrati och hyllande av en stark ledare. Alltså snarlik nazism men med den skillnaden att nazism inkluderar antisemitism/judehat).

Vad blir följden av att tysta politiska motståndare som egentligen varken är fascister eller nazister. Är de inte att betrakta som personer som har ”förakt för demokratin”.  Argumentet ”stark ledare” kan förstås utifrån Hitler och Stalin. Men hur sorteras Jimmie och Jonas enligt samma politiska raster. För Dick Sundewall som bara behöver söka bekräftelse från sina kollegor är problemet enkelt, här finns inga Sverigedemokrater som vidgar kulissen för alternativa sanningar.

Evert Larssons foto.

Hur skall en polis vars uppgift är att skydda allas vår rätt att yttra oss hantera situationen. Peter Springare valde att riva ner en banderoll med det hatiska innehållet ”Inga fascister på våra gator”. Hatiskt därför att där fanns inga fascister utan Sverigedemokrater som fullgjorde sina demokratiska förpliktelser som politiskt parti i en representativ demokrati. Frågan är om inte Peter Springare inför 2018 års val kommer att värderas som en föregångare och vägröjare.

Stefan Löven har tvingats ta tillbaka påståenden om att  SD var nazister. Moderaterna signalerar politisk nyordning och närmande till SD. De flesta politiska partier övertog SD;s restriktiva migrationspolitik hösten 2015. Politiskt är marken förberedd för avhysning av en skränande vänstermobb som det politiska etablissemangets slagstyrka på gator och torg. Men kanske viktigare är vad sakkunskapen säger om SD. Är SD fascister eller nazister eller rasister?

Marcus Uvell informationsanalytiker gjorde redan 2010 en undersökning av rasism inom de politiska partierna, publicerad i ”Folkhemspopulismen”, och kom fram till att SD:s medlemmar inte var mer rasistisk än något annat partis. Medierna som i vanliga fall visar stort intresse för akademiska arbeten fann ingen nåd inför bokens resultat, utan har förtigit det. Ingen populär läsning bland våra medier. Den namnkunnigaste experten på våldsbejakande extremism i Sverige är Anna-Lena Lodenius som skriver:

”Det finns många olika definitioner av vad den här typen av partier ska kallas, men det vanliga är inte att man kallar dem fascister. Det är det ganska få som gör, åtminstone om man tar del av den av den rikhaltiga forskningen på området”.

Forskning och framsteg har gjort en sammanställning av akademiker som på olika sätt studerat frågan. Låt oss syna deras kort.

Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet är kritisk till att kalla SD ett fascistiskt parti:

Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa: – Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism.

Ulla Ekström von Essen, idéhistoriker vid Södertörns högskola som forskar om extremnationalismens historia, är mer vacklande inför etiketteringen:

– SD har liksom fascistiska och nazistiska rörelser ett starkt känslomässigt budskap. En känsla av annalkande hot, ”degeneration”, men också en känsla av intern storhet triggas, inte minst genom nationen som metafor för folk och enhetskultur. I det avseendet, när det alltså handlar om ultranationalism, är SD en blåkopia av fascism och nazism.

Min kommentar: Genom en enastående och avvikande definition av fascism lyckas Ulla Ekströms sätta fasciststämpel på SD. Mer än att Södertörns högskola åter sticker ut behöver väl knappast sägas.

Göran Dahl, professor emeritus i sociologi i Lund och författare menar att fascismbegreppet är relevant.

Enligt honom kan fascism definieras som 1. extremnationalism, 2. en idé om att nationen anses hotad, 3. en idé om hur nationen ska räddas.

Min kommentar: Enligt Göran Dahl är nationalister fascister. Göran Dahl är marxist och internationalist.

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, SD är enligt min uppfattning en ideologisk blandform …….En del är fascister, via Nysvenska rörelsen, en del är högerradikala via Sveriges Nationella Förbund. Så vi har en ärkereaktionär strömning, samt populister i form av alla de lokala och regionala populistpartier som de åt upp under 1990-talet.

Min kommentar: Frågan som måste ställas är vilket perspektiv som är Lööws eget. Att kalla fascism ärkereaktionärt är illavarslande. Då utgår man troligtvis från gamla teorier och inte från den verklighet vari fascismen var en del. Möjligen skulle hennes etikett stämma in på Franco i Spanien men definitivt inte på Italiens eller de fascistiska rörelserna i Europa. De var alla en del av modernitet med ambitioner att modernisera sina länder. Den Italienska fascismen och dess tyska variant var mer vänster än höger.

Alf W. Johansson, som är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och författare anser inte att SD är fascister:

Lena Berggren, som är historiker vid Umeå universitet värjer sig mot etikettfrågan helt och hållet:

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är kritisk till fascismetiketten:

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.

Det finns gott stöd bland sakkunskapen att följa Peter Springare i spåren och fortsättningsvis riva ner banderollen ”Inga fascister på våra gator” då de framförs av en mobb för att störa Sverigedemokraternas möten. Det handlar om tillämpningen av vår yttrandefrihet på gator och torg. Rätten att framföra det egna budskapet är överordnat rätten att sabotera andras om man inte önskar att demokratin skall bli en fråga om nävrätt på gator och torg.

Vänstern är som väl, allt annat än enhetlig. Den består inte endast av avlönande konspirerande politruker inom det socialdemokratiska partiet eller stenkastarvänster. I den mån som klarhet kan nås i den nationella frågan finns möjligheter att fler än klyvnadenstid kommer att göra Peter Springare stöd i hans arbete för att Sveriges polis åter skall börja fungera.

Kanske kan GW Person i det förestående mötet med Peter Springare i TV-programmet ”Veckans Brott” bli en ögonöppnare.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
books

 

 


One Response

  1. Evert Larsson skriver:

    Mitt bemötande av Dick Sundewall är rent politiskt, någon kännedom om den händelse med banderollen som tas upp har jag inte. Det har däremot Peter Springare som här vederlägger DS påståenden:

    Peter Springare:
    Journalisten Dick Sundevall frågar sig vems ärenden jag går. Jag kan med glädje svara honom på den frågan och det är att jag inte går någon annans ärende än mina egna. I stället är det en berättigad fråga vems ärende Dick Sundevall går.
    Jag kan konstatera att Dick Sundevall helt har kört i diket, både när det gäller hans återgivning av en händelse kring ett torgmöte med SD och när det gäller hans minst sagt häpnadsväckande beskrivning över mig, min person och politiska hemvist. Dessutom när han försöker ta sig upp ur diket sladdar han och slirar med fakta så till den grad att han välter och blir liggande på taket. Han hade kunnat kontakta mig så hade jag kunnat berätta och visa handlingar i ärendet som beskriver hur det hela gick till. För till skillnad från Dick Sundevall var jag involverad i ärendet. Men journalister av Dick Sundevalls kaliber är uppenbarligen inte intresserade av fakta eller faktakontroll. Jag tycker det bara är pinsamt för dig och skäms faktiskt på dina vägnar.
    I denna skrift vill jag också vända mig med ett svar/en kommentar till ytterligare tre journalister, vars titel och profession rejält dragits i smutsen av dem själva. Alla samhällsmedborgare tror jag förväntar sig att det journalister skriver, skall vila på fakta och att sedvanlig faktakontroll gjorts innan man beskriver ett händelseförlopp och tillvitar människor epitet, som saknar all grund.
    Dessa tre är Micael Terstedt, Fredrik Falk och Kolbjörn Guwallius, där den sistnämnde i sin twitterprofil skriver att han bedriver ”storartad journalistik”.
    Samtliga dessa herrar som titulerar sig journalister och ståtar med studier på journalisthögskola, har de senaste dagarna oavbrutet ägnat sig åt att i olika sociala medier tillvita mig olika politiska åskådningar och agendor. För detta har de belönats med hejarop från en hatisk svans på olika medier, en svans som inte förtjänar någon ytterligare kommentar. Jag förstår och accepterar en annan uppfattning/åsikt i sakfrågan. Men jag ser ingen argumentation kring sakfrågan, utan bara ett grävande och förföljande av min person. Ett enda stort smutskastande med hänvisning till lögner och uppdiktade historier kring olika händelser. Det ser jag som ett bevis på att motargumenten inte finns i sakfrågan, utan man måste angripa min person. Mycket tragiskt och sorgligt. Jag har inget att dölja i de tre händelser som förvanskats till oigenkännlighet. Jag känner mig bekväm att än en gång beskriva kortfattat de tre händelserna som redan kommenterats i media i samband med att de inträffade. Sedan får var och en läsare bilda sin egen uppfattning.
    1. Dick Sundevall påstår att jag pekat ut muslimer. Har aldrig överhuvudtaget pratat om religion eller muslimer. Har bara pratat om att kriminella med invandrarbakgrund är kraftigt överrepresenterade när det gäller mycket grova våldsbrott.
    2. Dick Sundevall återger ett händelseförlopp med en beslagtagen banderoll i samband med ett SD möte i Örebro. (Gå gärna in och läs den berättelsen på Magasinet Paragraf). Sanningen om detta ärende är att banderollen monterades på en husvägg utan tillstånd och skulle under alla omständigheter plockas ner efter beslut av ansvarigt befäl på platsen. Jag kontaktades per telefon om att man misstänkte ev hets mot folkgrupp eftersom en polis på platsen hade iakttagit en regnbågsflagga ritad på banderollen tillsammans med någon fascistsymbol. Då kanske det inte var ett ordningsärende längre. Befälet ute ville ha bort banderollen från väggen. Eftersom det fanns demonstranter från båda sidor på platsen kunde man misstänka hets mot folkgrupp gentemot homosexuella. Ordet ”Inga fascister på våra gator” nämndes över huvud taget inte. Jag beslutade då att ta banderollen i beslag för att närmare säkerställa budskapet och om det fanns stöd för hets mot homosexuella. Den skulle dessutom plockas ner i alla fall.
    Jag hade sedan ingen kontakt med poliserna ute förrän de kom in med banderollen. Jag konstaterade omedelbart att ingen grund för hets mot folkgrupp förelåg eftersom det var en paroll ”Inga fascister på våra gator”. Därför hävde jag själv och ingen annan, beslaget i den delen. För i Örebro, Dick, skall alla kunna få manifestera mot fascism och för demokrati. Det står jag upp för och har alltid gjort.
    Under tiden hade en polispatrull träffat på någon som gjorde anspråk på banderollen. De grep på eget bevåg personen för att denne vägrade visa legitimation. När jag fick höra om detta hade jag telefonkontakt med den patrullen, vilket renderade i att personen omedelbart frigavs eftersom det inte fanns någon grund för misstanke om hets mot folkgrupp.
    Det här menar Dick Sundevall, på fullt allvar, visar att jag står flera snäpp till höger om SD och insinuerar nazistiska sympatier. I artikeln spekulerar Dick vidare om min agenda till följd av ovanstående. Ja må säga att Dick Sundevalls artikel om ovanstående inte tillhör den högre skolan precis.
    Sedan har man recenserat ”Rom-ärendet” i Malmö och på liknande sätt målat ut mig som nazist och rasist.
    Det rom-ärendet handlade om var att jag offentligt gick ut och kritiserade främst rikspolischefens och även justitieministerns reaktion på nyheten om detta register. Man avvaktade inte någon närmare analys, utan gick omedelbart i försvarsställning och hävdade att Malmöpolisen begått brott och att detta skulle anmälas. Dessutom var lagstiftningen vid den tiden luddig, när det gäller dessa register och liknande register fanns på flera håll i landet om olika kriminella grupperingar och konstellationer. Inte bara kring kriminella romer. Jag sade då också att; gör en utredning och visar det sig att registret över romerna är lagvidrig då skall också ansvariga stå till svars. Detta blir jag också kallad rasist för.
    Och så avslutningsvis har vi journalisten Kolbjörn Guwallius (han som bedriver ”storartad journalistik”) saga om en händelse utanför Casino Cosmopol i Stockholm. Leta upp detta alster av Kolbjörn och läs detta noga.
    Vi är tre par som står i kön till casinot. En av damerna i vårt sällskap utpekas av en arrogant dörrvärd, som att vara för berusad för att komma in. Hon uppmanas att gå några varv runt kvarteret. Damen i sällskapet har inte druckit mer än ett par glas vin under hela kvällen. Jag kommer då i diskussion med dörrvärden. Jag påstås då också vara för berusad. Kvinnan i vårt sällskap som först blir anklagad tar mycket illa vid sig och vill att vi lämnar casinot. Ingen av sällskapet eller jag, har nämnt eller på annat sätt avslöjat att jag är polis. En vakt ansluter och även säkerhetschefen kommer ut till entrén. Jag berättar vad som hänt och ifrågasätter hur vi har blivit behandlade. Ingen vet i detta läget att jag är polis. Säkerhetschefen uttrycker att jag inte är berusad. Dörrvärden plockas bort. Och ordningsvakten bjuder in mig på casinot genom att han vill att jag ska gå in på sidan om kön. Jag förklarar då att jag inte tänker gå in på casinot och aldrig mer komma tillbaka. Skulle jag vilja gå in, förklarade jag att jag i så fall ställer mig i kön som alla andra. Jag blir sedan övertalad av det tredje paret att gå med in en stund och vi ställer oss återigen i kön.
    Innan dess, när ordningsvakten försöker förmå mig att gå in på casinot, berättar jag att jag är polis och kommer inte att sätta min fot på casinot.
    Vi går sedan ändå in, utan problem och säkerhetschefen står bredvid receptionsdisken och jag välkomnas som gäst och man uttrycker att man gärna vill se mig på casinot fortsättningsvis också. Helt ovetande om att jag är polis.
    Uppenbart är att säkerhetschefen, utan att ha en aning om att jag är polis, har korrigerat både dörrvärden och ordningsvakten för deras undermåliga bemötande.
    Dagen efter anmäls jag av två ordningsvakter. En av dem var inte ens närvarande vid entren från början. P g a denna anmälan anmäldes jag per automatik till PAN för granskning. Där tog man inte ens upp ärendet p g a ordningsvakternas helt olika versioner. Det framstod också som uppenbart att anmälan gjordes för att förekomma en ev. anmälan från mig mot dörrvärden och ordningsvakten. Både åklagare och PAN ansåg att vakternas utsagor skulle lämnas helt därhän. Så skriver man när man inte tror ett dugg på vad de säger.
    Denna journalistik som dessa ovannämnda personer bedriver lämnar mycket i övrigt att önska. I övrigt får var och en avgöra vilken kvalité det är på deras alster. Och jag uppmanar verkligen alla, att söka upp deras skrifter om det ovan nämnda och läsa ordentligt vad de skriver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *