Politik

Vänsterns respekt för röstsedeln

11 nov , 2016  

Det finns en vänster som respekterar demokratin. I Sverige i form av den breda huvudfåran av folkrörelser. De tusende, som oavlönat tar sin del av ansvaret för den rösträtt som tidigare generationer erövrat, oss att förvalta. Men det finns även en stark tendens av arrogans inför det ”demokratiska systemet”, vad ”en man en röst” står för. Hur skall man se på dem som demonstrerar mot ett valresultaten efter Trumps seger i Presidentvalet. Vari hämtar denna kollektiva reaktion sin ideologiska kraft? Vad bottnar den känslomässigt i hos de individer som istället för att reflektera över folkets utslag väljer att spotta på det?

Demonstranternas tvärsäkerhet och messianska hållning går inte att ta miste på, redan några timmar efter att valresultatet blev känt demonstrerade hundratals utanför USA:s ambassad i London.

Organised by Stand Up To Racism, a campaign group that claims Mr Trump had run “the most racist election campaign in generations”, demonstrators spoke of their unease at a perceived sense of intolerence growing in the UK and US.

Trump is now set to get the same intelligence briefing as Obama US Muslims warned not to wear hijab after Donald Trump’s shock victory Donald Trump’s victory leads to student protests across America One protester said: ”Donald is the name of a duck in America. He’s the only Donald we should know. This Donald is a quack.”

Vänstern spelar regelmässigt ut rasistkortet mot alla vars åsikter de ogillar. Att blåsa upp Trumps demagogiska uttalanden, som han dementerar på nästa valmöte, överträffar knappast Trump. Snarare att man tar honom som förevändning  för att vara lika korkade, och göra vad han redan dementerat till politisk norm och huvudfåra. Eller är det så att man behöver korkade halmgubbar till motståndare för att de egna politiska paltorna skall få en bättre lyster?

I USA har en våg av protester svept fram. Fem tusen demonstranter samlades utanför Vita Huset, demokrater vars politiska horisont inte sträcker sig längre än att man några timmer efter valförlusten använda gatan mot valresultatet. Är det mediernas uppskruvade förväntningar, med en på förhand inkasserad vinst, som gjorde gräsrötternas besvikelse ohanterlig. Aktivisterna fortsatte på det enda sätt de lärt sig att hantera politiska frågor, fysiskt genom demonstrationer och kroppslig närvaro. Fysiskt som en politisk massage för att lugna ner sin känslor. Var fanns ledarna som rimligen borde stått för analys och förnuft istället för att formulera slagord för demonstrationer. Mediernas ansvar går knappast att underskatta, men hur ser analysen ut, som inte viker för att nosa upp det politiska ansvaret för själva handlingen, att demonstrera mot ett valresultat?

Massmedierna norm är att vara Antitrump, så att demonstrera  mot honom på valdagen tyder på att demonstranternas blicken följer maktens taktpinne. Demokratin är god så länge den blåser upp våra politiska muskler och ger oss makt. Problemet är så uppenbart att Hillary Clinton uttryckligen manade sina supporters att respektera valresultatet.

Var finns då de antidemokratiska tendenser som inspirerar till att demonstrera mot valresultat? Inom vänstern finns en bred kritik av den ”representativa demokratin”, den ”borgerliga demokratin”, ”liberalismen”, den ”formella demokratin”. Aktivisterna, avantgardet, partieliten har mer eller mindre genomtänkta alternativ, som ”proletariatets diktatur”, ”rådskommunism”, ”kommunalism”, ”rådssocialism”, allt en del av vad vi kallar vänster och socialism. Var har denna politiska tradition sina rötter? Låt oss syna denna breda rörelses namnkunnigaste ideolog Karl Marx. Hur agerade han då han beträdde den politiska scenen under sin stora revolution, den massrörelse som svepte genom Europa under 1848.

Marx såg sig som det internationella proletariatets stora ledare och ingrep överallt där den sociala oron höll på att koka över i politisk revolution, i kamp om makten. Det är Februari i Frankrike som denna europeisk massrörelse 1848 tog sin början.

Revolutionen var en fortsättning på föregångarna 1832 och 1830, då borgarkungen Ludvig Filip tog makten, en kompromiss mellan republikaner och monarkister som inte tillfredsställde någon part men gav makten till en ny elit, en sammansmältning av aristokrati, banker och börs. Från Wikipedia

I början av Ludvig  Filips(LF) regering, 1830, sade Jaques Laffitte, liberal politiker och bankir som stödde verkade för LF:s väg till makten ”från och med nu är det bankerna som regerar.” Följdriktigt var det den privilegierade ”finansaristokratin”, bankirer, börsmagnater, järnvägsbaroner, ägare till kol- och järngruvor, och märkägare knutna till dessa intressen som stödde Ludvig Filip,

På grund av demonstrations och mötesförbud hade den demokratiska reformrörelsen som den kallade sig, tagit from av stora banketter, middagar med skålar och tal av väl valda personligheter. Rörelsen började redan under sommaren 47 och nådde sin kulmen i februari 1848 då sittande regim kastades över ända. Den 26 februari bildade den liberala oppositionen en provisorisk regering den ”andra republiken”, med målet att den 23 april gå till val för en ny konstitution. Under tiden fram till valet genomfördes en rad reformer. Paris tiotusentals arbetslösa organiserades i nationalverkstäder, i maj 100 tusen. Vallagar gav ytterligare nio miljoner fransmän rösträtt. Revolutionen färgades av situationen i Paris med en stor andel av arbetarklass i befolkningen. Den provisoriska regeringen bestående av liberaler och socialister missbedömde den politiska situationen vilket lade grunden för en politisk återkomst för finansoligarkin draperade i monarkins färger. Det var i detta politiska rum som Karl Marx träder in för att bidra.

Det proletariat han önskade lyfta till härskande klass var dock en liten del av Frankrikes befolkning, inte ens i Paris utgjorde de annat än en liten minoritet, även om de i dessa revolutionära tider var överrepresenterade i den provisoriska regeringen, med sin arbetar-representant Albert. Då det gäller de kommunistiska idéerna så var de överrepresenterade i den sittande regeringen, men samtidigt en liten minoritet bland Paris arbetarklass. Den organiserade delen av de parisiska arbetarna var enormt överrepresenterade i Paris gatubild där Marx vandrade fram och fick inspiration av de nyligen bildade arbetarbataljonerna i nationalgardet. Det behövdes inget universitetsbetyg i matematik för att räkna ut att det stora problemet för Marx’ kommunistiska visioner, och hans av Blanqui formulerade statsskick, ”proletariatets diktatur”, var det nära förestående valet.

Enligt Marx revolutionära logik hade den första fasen i revolutionen genomförts och nu gällde det att på alla sätt verka för den andra fasen då arbetarklassen svingar sig upp till härskande klass. Denna nu, för Marx blick sett, lågt hängande frukt hotades av detta förfärliga val. Detta val av normalitet och klassförsoning, ett stinkande skådespel som till varje pris måste stoppas. Det var i runda slängar Marx perspektiv efter att han fått känna av den revolutionär stämningen som den exponerade sig för hans ögon.

Marx hittade en åsiktsfrände i den nyligen frigivna Banqui vars politiska linje överensstämde med Marx. Båda verkade nu för att försöka förhindra valen till den konstituerande församlingen. Med det kommunistiska manifestet nyligen utgivet på tyska verkade Marx bland tyska emigranter i Paris och fick en av dess arbetarklubbar att ansluta sig till hans linje om att uppskjuta valen eftersom folket inte var tillräckligt upplysta om socialismen. I samverkan med två andra arbetarorganisationer ledda av Barbés och Blanque gick de till verket och lyckades skapa förvirring genom väpnande demonstrationer och därmed uppskjuta valen några dagar. Marx agerande mot demokratin får en programatisk förklaring i beskrivningar av nutida anhängare. Bo Gustavsson i förordet till klasstriderna i Frankrike.

I programmet förklarade de, att det första målet för kommunisterna på kontinenten var en demokratisk revolution, som med arbetarklassen som ledande kraft förenade arbetare, småbönder och småbourgeoisi mot de feodala härskande klasserna och dessas storborgerliga allierade för att upprätta ”en demokratisk statsförfattning”. Med hjälp av denna nyupprättade demokratiska stat skulle arbetarklassen och dess bundsförvanter vidta en rad åtgärder såsom inskränkning av privategendomen genom progressiva skatter och arvsskatter, successiv expropriation av godsägarna, fabrikanterna och andra storkapitalister, organisering av arbetet i de nationaliserade företagen, centralisering av bank- och transportväsendet, införandet av kostnadsfri och offentlig uppfostran, undervisningens förenande med produktionen m.m. Småbourgeoisin skulle kanske i denna demokratiska revolution visa sig vara en vacklande bundsförvant.

Man behöver inte var något politiskt geni för att förstå vad som blir det praktiska resultatet av ett agerande för detta program. Reaktionen fick vatten på den kvarn som drev deras politiska program. En moderat och konservativ majoritet formerades inom den provisoriska regeringen och därmed var de demokratiska och sociala reformerna förlorade. Behovet av lag och ordning, och demokratins misslyckande att etablera sin fred, normalitet och erkännande hos en majoritet fransmän, gav åter initiativet till reaktionen. Demokratins spets bröts i Paris och därmed började de demokratiska landvinningarna rullas upp i hela Europa. På vad sätt Marx med sin sekteristiska vurm för revolution och väpnat våld bidrog till att förhindra Tysklands demokratiska enande 1848 är en annan historia.

Så länge som vänstern söker sina politiska lösningar ordrätt i Marx teorier och politiska praktik kommer nederlagen att fortsätta att radas på hög. Det gäller inte enbart hans elitistiska och odemokratiska inställning, det gäller även hans syn på den statsform som var en förutsättning för demokratin, den suveräna staten, som fann sin form i de nationella rörelserna för att i massorna, folket, finna ett erkännande.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

books


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *