Klyvnadens tid

“Den väpnande kampen är den enda vägen att nå frigörelse, det finns ingen annan väg“, var Fidel Castros bärande politiska tes. Det var hans utgångspunkt inför befrielsekriget från Baptistaregimens USA-stödda plutokrati, och var efter segern en tes gjuten i erfarenhetens kunskapsteoretiska cement. Det är så min generation ser på Castro. Pierre Schorie sätter i en TT-intervju sina ord på epoken Castro:

Han kommer att skrivas in i historien som en Latinamerikansk David. Det tror jag blir det stora bestående intrycket i Latinamerika, och kanske i historieböckerna. På Kuba självt är det naturligtvis en mer mångfacetterat bild och då kommer många att sörja honom väldigt mycket, många kommer att vara likgiltiga, och andra som gläds, vad vet jag. Men jag tror att i historiens ljus så kommer han ses som en latinamerikansk David mot världens mäktigaste militärmakt som invaderade honom och försökte mörda honom flera gånger.

Pierre Schorie bygger sin förutsägelse på en i vår civilisation grundmurad tankefigur om det historiska framåtskridandet och fäster det så till den ideologi med vilken han själv är förenade med Castro, marxismen. För en biståndsminister är det enkelt att göra den geopolitiska kampen till alltings mått och med en tankefigur ur bibeln svepa undan de underliggande ideologierna efter vilket det mänskliga handlandet struktureras. Huruvida PS får rätt i sin förutsägelse beror på hur den ideologiska elefanten i vår tid, marxismen, kommer att värderas under de närmaste årtiondena.

Castros försvarare i en allmänt revolutionär vänster önskar se honom som en revolutionär humanist, och placera in honom i en tradition där han på intet sätt hör hemma. Humanister avrättar inte sina politiska fiender, egentligen skulle inte mer behövas sägas. Det handlar om att det måste finnas harmoni och överensstämmelse mellan “visionerna” och handlingarna. Enligt marxismens anhängare så gäller inte detta just DOM. Det är på grund av att de sitter på kunskapen om framtiden, den av Marx hårt skulpterade “vetenskapen” om socialismens nödvändighet. En teori som på förhand skriver in dem som segrarna, och de skriver  som bekant sin egen historia, så varför bry sig.

Nu var inte Castros tes om den väpnande revolutionen varken speciellt ny eller originell, det var huvudlinjen i Latinamerikas koloniala historia. Castro byggde bara vidare på den den nationella borgarklassens kamp för frigörelse från koloniala beroenden. Problemet uppstår då den kampen kopplas till den marxistiska ideologin eftersom den inte går att förena med nationell frigörelse annat än som en klassdiktatur, vilket var vad som från första stund infördes på Kuba. Istället för att ena Latinamerikas länder mot kolonialism, och nykolonialism öppnande den marxistiska läran för splittring enligt klasslinjer, vilket lett till att det koloniala inflytandet och mönstren inte kunnat brytas.

Då det gäller den väpnande kampen är de politiska spelreglerna enkla. Rätten att använda våld tillhör nationen för att formera sig som suverän stat och ägs inte av någon del av denna nation, inte av något särintresse i namn av klass, religion eller kön. De som har störst intresse av att försvara dessa principer är de klasser som till sin numerär är de största, som genom sitt antal vid valurnor och i produktionsprocessen kan göra sin röst hörd och numerär gällande. Att lösa den inre konflikterna med våld är att ge kapitalintressen och borgerlighet trumf på hand, möjligheter att genom ytterligare ett verktyg för maktkoncentration, genom väpnat våld upprätta sitt klassherravälde.  Marx var själv inget annat än en inpyrd borgare, med ytterligt auktoritära böjelser, och mycket liten erfarenhet av den arbetarklass politiska kultur, bakom vilka han försökte spänna för sitt politiska projekt.

Den David som Pierre Schorie ser i Castro måste förses med det vapen som han själv riktade mot sitt eget folk efter befrielsen. Att vrida detta diktaturens verktyg ur varje regims händer är de latinamerikanska folkens viktigaste politiska uppgift. Den ideologiska är att avslöja den ideologi som är det väpnade upprorets främst tillskyndare.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

Pierre Chori